Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. (626.) 28 december 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
643
studieförening, hvilkens sammanträden
vanligen inleddes med något psykologiskt
föredrag af Dörpfeld, dels flera s. k.
bibelkonferenser, hvilka särskildt sysselsatte
sig med den af honom mest omhuldade
grenen af undervisningen: den religiösa.
Därjämte bidrog han verksamt till
stiftandet af tvänne mera vidsträckta
sammanslutningar, nämligen »Föreningen af
evangeliska lärare och skolvänner i Renlandet
och Westfalen» 1849 samt »Den tyska
evangeliska skolföreningen» 1852.
Ännu mera omfattande blef hans
inflytande, sedan han, drifven af enträgna
uppfordringar, år 1857 börjat utgifva
»Evangeliskt skolblad och tysk skoltidning», trots
sitt namn egentligen en tidskrift, som en
tid utkom med 18 häften om året, senare
med ett nummer i månaden. Dess
väsentligaste innehåll var af honom själf och
bestod ofta af långa artikelserier,
utmärkande sig för ovanlig grundlighet, klarhet
och tankeskärpa. De förnämsta af dem
hafva efteråt utkommit i bokform.
*
Det karaktärsdrag, som vid studiet af
Dörpfelds författareskap tydligast faller i
ögonen, är hans starkt religiösa intresse.
Han var - såsom mycket riktigt
blifvit framhållet af kyrkoherden Richard
Norén i hans förord till den i år utkomna
öfversättningen af »Tänkande och minne»
.- »en verkligt from, Kristustroende
pedagog» med »en utpräglad positivt kristlig
lifsåskådning». Han var ock af den
öfvertygelsen, att religionsundervisningen icke
’ borde hänvisas uteslutande till hemmen
och kyrkosamfunden, utan att den utgjorde
en nödvändig beståndsdel af all normal
barndomsundervisning, hvarför han ock
afgjordt förkastade de konfessionslösa
skolorna såsom abnorma. Men icke nog
härmed. Han uppträdde ock såsom en
bestämd motståndare till de mångenstädes i
Tyskland införda och af flera liberala
skolmän ifrigt förordade simultanskolor na, i
hvilka lärjungar af olika bekännelser
sammanhållas och undervisas gemensamt i
profana ämnen, men söndras och
undervisas af olika lärare under de timmar, som
äro anslagna åt religionskunskap. Bland
alla inlägg i den stridslitteratur, som
uppstått rörande denna för oss svenskar
främmande men i Tyskland brännande fråga,
torde få i öfvertygande bevisning kunna
mäta sig med hvad Dörpfeld härom skrifvit.
Den afvoghet mot
kristendomsundervisningen, som inom vidsträckta kretsar gjorde
sig gällande, tillskref Dörpfeld
hufvudsakligen de grofva pedagogiska missgrepp, som
inom denna undervisningsgren voro så godt
som anbefallda, och från hvilka man ej kunde
hoppas att blifva befriad, så länge skolan
stode under teologernas välde. De
beryktade preussiska skolregulativerna af 1854,
hvilkas utfärdande blifvit prisadt såsom
»en verklig troshandling», betraktade
Dörpfeld såsom i hög grad olycksdigra för det
religiösa lifvet, särskildt genom det i dem
påbjudna inpräglandet af en massa
katekesstycken, bibelspråk, psalmer och böner. Gång på
gång har han i de skarpaste ordalag uttalat sig
mot utanläsningsplugget eller, såsom han
träffande kallat det,
»memorerings-materia-lismen». Så i en mängd artiklar i
Evangeliskt skolblad samt i böckerna »Deri fria
skolmenigheten» 1863, »Tänkande och
minne» 1866, »En kristligt-pedagogisk
protest mot memorerings-materialismen inom
religionsundervisningen» 1869, »Ny
vidräkning med memorerings-materialismen»
1871 m. fl.
Gent emot det af regulativernas män
gynnade pluggsystemet påyrkade Dörpfeld
en genomgripande reformation af den gängse
religionsundervisningen, gående ut därpå,
att denna ej längre skulle behärskas af
den abstrakta, dogmatiserande katekesen
utan väsentligen grundas på bibelns
historiska innehåll, samladt i en s. k.
skol-bibel, hvilken sedan kunde föra öfver i
»en verklig och verkligen använd
familjebibel». Vid religionsundervisningens
meddelande förkastade han allt enbart
mekaniskt inpräglande.
#
Med stora förväntningar motsåg
Dörpfeld därför den omkastning på det
skol-politiska området, som förestod, då den
jämförelsevis frisinnade d:r Falk 1872 blef
Preussens ecklesiastikminister. Ehuru
fortfarande endast »simpel folkskollärare»
kallades han till deltagare i den ministeriella
skolkonferens, som skulle gifva
undervisningsväsendet friare former att röra sig i,
och som fick sitt synliga uttryck i de så
förkättrade »allmänna bestämmelserna af
den 15 oktober 1872». Dörpfeld har
ofta och varmt erkänt, att det var ett
verkligt storverk, som Falk under de 7 år
han förestod ecklesiastikdepartementet,
lyckades utföra: läroplanen fullständigades,
preparandanstalter och seminarier
förbättrades, en högre lärareexamen (den s. k.
rektorspröfningen) infördes, i flera
trakter tillsattes folkskoleinspektörer, som
uteslutande ägnade sig åt detta kall,
understundom hände det t. o. m., att
inspektörerna togos ur folkskollärarnes egna led
o. s. v. Personligen mottog Dörpfeld flera
bevis på erkännande, bland annat den då
inom tyska folkskollärarekåren sällsynta
titeln »rektor». Han blef t. o. m.
erbjuden plats såsom * seminarierektor, till
hvilken befattning han ock skulle varit i
alla afseenden »klippt och skuren», men
han var då redan genom
öfveransträngning så utarbetad, att han afsade sig
förtroendet.
Genom denna afsägelse blef han så mycket
mera oförhindrad att fortfarande fylla sin
uppgift såsom sakkunnig kritiker och
opponent. Huru riktiga de 1872 påbjudna
reformerna än i sig själfva voro, så blefvo de
dock, efter hans mening, redan från början till
en stor del förfuskade. Detta berodde, säger
han, hufvudsakligen därpå, att
folkskolan fortfarande fick förblifva under
hierarkiens och byråkratiens välde, och att
man vid reformernas planläggning och
genomförande hvarken lät föräldraintresset
eller den pedagogiska vetenskapen eller
den praktiska lärareerfarenheten komma
till sin rätt. Som särskildt inspektionen
fortfarande i allmänhet anförtroddes åt
personer, hvilkas omedelbara erfarenhet
af folkskolearbetet antingen var ingen eller
ock högst ytlig, förblef »den didaktiska
materialismen» (inpluggnings- och
uppvisningssystemet) allt framgent vid makt, om
ock dess mest anstötliga yttring,
»memorerings-materialismen» på
religionsundervisningens område, något modererades. Lika
frimodigt som Dörpfeld sagt höga
vederbörande sin mening under regulativtiden,
lika frimodigt nagelfor han därför ock
deras åtgärder under det nya regementet,
detta såväl i Evangeliskt skolblad som
i de särskildt utgifna arbetena
»Grundlinjer till en läroplanens teori» 1873, »Två
utlåtanden öfver ett par frågor ur
skolorganisationens teori» 1878 och »Den
didaktiska materialismen 1879.
Såsom af det föregående framgått var
Dörpfeld en man med ovanlig
arbetsförmåga. Hans tid var ständigt upptagen af
undervisning, af skolans ledning, af
verksamheten inom lärareföreningarna, af
författareskap m. m. samt under allt detta
af energiskt fortsatta studier, särskildt
i psykologiska, pedagogiska och sociala
frågor*. Slutligen voro hans krafter dock
så brutna, att han i oktober 1879 måste
afgå från lärarekallet och samtidigt äfven
från ledareskapet af ortens lärareföreningar,
Sin återstående lifstid tillbragte han dels
i Gerresheim i närheten af Dysseldorf,
dels (efter den äldsta dotterns giftermål
1887) i Ronsdorf.
*
Fortfarande stod han dock kvar såsom
en folkskollärarekårens förkämpe inom
pressen, och höjdpunkten af sitt författareskap
och sin popularitet nådde han först genom
den artikelföljd med titeln »Ett bidrag till
folkskolans pinohistoria jämte förslag till
skolförvaltningens reform», som han 1880
och 1881 införde i Evangeliskt skolblad
och 1881 utgaf i bokform.
Närmaste anledningen till dessa artiklar
ö
var följande. Redan 1878 hade Bismarck
af politiska skäl närmat sig det klerikala
partiet. Försoningsoffret blef Falk,
hvilken därför den 14 juli 1879 afgick såsom
ecklesiastikminister och efterträddes af von
Puttkamer. Den 11 februari 1880
uppträdde denne i preussiska landtdagen med
ett långt tal, hvari han gaf luft åt det
reaktionära partiets samlade förbittring mot
den uppåtsträfvande folkskollärarekåren och
särskildt mot dennas fria föreningslif och
fria press.
Hvad de flesta af kårens medlemmar
an-ginge, så vore ministern visserligen öfvertygad
om, att de tillhörde de stilla i landet. Men
med ett stort antal lärare vore detta ingalunda
fallet, särskildt ej med de tonangifvande och
ledande. Kårens moraliska ståndpunkt vore,
menade han, högst betänklig samt stadd i
sjunkande, rättsliga och disciplinära
förbrytelser blefve allt vanligare, »aktningen för de
världsliga och kyrkliga lokalauktoriteterna»
* l förbigående må nämnas, att Dörpfeld
redan 1863 skarpt uttalade sig mot det
kapitalismens förtryck, som gör, att
kroppsarbetaren »i jämförelse med de verkligen fria högre
samhällsklasserna i sanning är en slaf». I
midten på 60-talet utgaf han en särskild skrift
om »Den sociala frågan». Betecknande är
emellertid, att han, trots sitt sällsporda
moraliska mod, lät denna bok utkomma anonymt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0655.html
