Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (670.) 31 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 44
SVENSK LÄKARETIDNING.
559
teoretiska underbyggnad, som kräfves för
att kunna undervisa i folkskolans
lagstadgade kurser.
Naturligtvis hör det till undantagen, att
en utexaminerad lärare ej kan sitt
modersmåls grammatik, men hvarje undantag
är jämt ett för mycket. Och tyvärr vågar
man icke säga, att de äro fåtaliga. Flera
framstående och som mycket dugliga
kända lärare hafva meddelat oss, att de efter
aflagd examen varit nödsakade att taga
enskild undervisning i modersmålet, innan
de känt sig kompetenta att undervisa däri.
Att ifrågavarande brister i den
språkliga utbildningen äro bland de mest
kännbara kan ej förnekas, helst de äro mycket
svåra att afhjälpa genom själfstudier. Detta
har .också varit ett af motiven till det från
lärarekåren utgångna yrkandet på
införandet af ett främmande språk vid
seminarierna och på modersmålsundervisningens
reformering därstädes, men det finnes dock
intet skäl att antaga, att denna
undervisning nu skötes sämre än i en del andra
ämnen, ehuru ett par af citaten påstå
detta. Inspektörerna äro säkerligen för
egen del mera hemmastadda i grammatik
än i skolans öfriga profana ämnen, och
de kunna därför lättare upptäcka misstag
häri än i de öfriga.
%
Inspektörernas framställning af
modersmålsundervisningens resultat är, såsom i
vår redogörelse visats, hållen i ganska
dystra färger. Vi våga icke heller försöka
inblanda några ljusare toner. Den mycket
vanliga tröstegrunden att »man är ej sämre,
då man är som andra», med andra ord
att tillståndet ej är det minsta bättre i
öfriga af vårt lands barndomsskolor utan
snarare tvärtom, detta försvar duger ej att
slå sig till rö med, ty modersmålet är
folkskolans a och o. Misslyckas den häri, så
har den förfelat sin uppgift. Här måste
sålunda folkskolepedagogerna göra nya
kraftiga ansträngningar för att finna
bristernas orsaker och botemedel.
-d.
FÖR DAGEN.
Rent besked.
Folkskollärarekåren bör slopas!
I Preussen, som af gammalt är
mili-tarismens förlofvade land och renaste
urbild, har det länge hägrat såsom ett
ideal för den mäktiga godsadeln och dess
meningsfränder att få hela
folkskollärarekåren slopad och ersatt af den kungl,
preussiska arméns underbefäl.
Kostnaderna för monarkiens främsta institution,
dess härsmakt, skulle därigenom blifva
lättare att bära, då ju folkskollärarnes
löner och pensioner skulle förvandlas
till korporalernas löner och pensioner
samt folkskollärareboställena helt enkelt
blifva soldattorp. Ofantliga tillgångar,
hvilka nu uppslukas af det dyra och i
flera afseenden onyttiga, ja t. o. m.
skadliga folkskoleväsendet, skulle då komma
landets försvarsverk till godo. Under
somrarna, då underbefälet vore upptaget
af arméns vapenöfningar, skulle barnen
vara lediga samt i tillfälle att på
gods-ägarnes åkrar och betfält, i deras
tröskverk och tegelbruk gratis eller nästan
gratis göra gagn och tidigast möjligt
utdana sig till plikttrogna och skickliga
arbetare. Under vintrarna åter, då både
armén och jordbruket hvila, skulle den
lediga ungdomen af de lediga
korpora-lerna erhålla undervisning i allt sådant,
som folkets barn för öfrigt behöfva lära.
Hit hör framför allt disciplin, exercis,
gymnastik, hållning och skick, därjämte
äfven läsa, skrifva och räkna samt så
mycket af religion, historia, geografi och
naturkunnighet, som tarfvas för att
fruk-tsf Gud, ära konungen-kejsaren, älska
fäderneslandet samt hålla sin kropp
arbetsför och stridsduglig.
Genom en sådan omorganisation skulle
man kunna få ett lydaktigt och
förnöjsamt släkte, som visste att utan knot
göra sin plikt såväl på slagfältet som på
åkerfältet. Härtill komme,’ att man på
samma gång blefve kvitt de
anspråksfulla »pedagogerna» samt deras
hum-bugsartade vetenskap och konst;
seminarierna kunde ersättas af
underbefäls-skolorna och inspektionen ombesörjas
dels af kyrkans män, dels af
löjtnanterna och kaptenerna.
Sådana läror hafva länge varit
predikade af junkerpartiet i preussiska
landtdagen och tyska riksdagen samt af dess
förespråkare i pressen och i
universitetskatedrarna.*
Preussen har under de senaste tjugu
åren utgjort det stora mönstret för en
modern europeisk stat. Följderna häraf
hafva nogsamt visat sig äfven på
folkskolans område. Hvar och en, som haft
någon förmåga att bedöma tidens tecken,
har därför på förhand kunnat uträkna,
att vi förr eller senare skulle här få höra
ett mer eller mindre tydligt genljud af
de ofvan anförda preussiska yrkandena
om folkskoleväsendets omorganiserande
på rent militaristisk grund.
Detta har nu ock mycket riktigt
inträffat. I Stockholms Dagblad för
sistlidna fredag läsa vi under den storslagna
öfverskriften »Sveriges framtid» en
artikel, som innehåller de nämda
yrkandena i trogen svensk öfversättning.
Anledningen till artikeln är, att några
bonddrängar burit sig illa åt på senaste
marknad i Nyköping. Detta visar,
menar författaren, att ungdomen allt mer
vansläktas. Och hvar ligger felet? Jo
- svarar han - först och främst i
skolsystemet.
Hvad verkar detta - frågar han - och hvad
underlåter det? - Oomtvistligt är, att den
bästa välmening legat till grund för den
utveckling, folkskoleväsendet erhållit. En
sträfvan att i möjligaste mån låta alla blifva
delaktiga af vetandet, att höja den stora
mängden i intellektuellt hänseende, att verka för sed-
* Vi hänvisa bland annat till de
karaktäristiska uttalanden, som finnas anförda i F. W.
Dörpfelds »Lärarebildning, lärarekall och
lärarekår» (Sveriges allmänna
folkskollärareförenings småskrifter n:r 4) s. 18.
lig uppfattning och humanitet - allt detta är
stort och ädelt och har utan tvifvel åsyftats
såsom resultat af folkskolans verksamhet.
Hafva nu dessa resultat ernåtts? Insändaren
och med honom alla de arbetsgifvare på
landsbygden, han därom rådfrågat, tro sig kunna
konstatera, att så ej är förhållandet. - Sök af
en dräng utforska de kunskaper, han äger
några år efter afslutad folkskolekurs. Han kan
- vanligen dock svagt - de fyra enkla
räknesätten, skrifver en rätt klen handstil, läser
innantill utan allt för mycken svårighet,
minnes en del svar på katekesfrågor samt har aning
om svensk historia och geografi. I de flesta
fall är detta behållningen af de bokliga
studierna från sjunde till fjortonde lefnadsåret.
Men blir han då mer än förr en god
karaktär, en duglig medborgare? Jag tviflar därpå.
- Men kanske behöfves många generationers
arf, för att det intellektuella och sedliga
resultatet af upplysningen skall synas och verka.
Ännu är det ej förnimbart.
Å andra sidan - hvilka verkliga, menliga
följder visar systemet? - Ovilja för
kroppsarbete är en af de sorgliga frukterna. -
Genom sitt lilla vetande tror sig ynglingen »vara
något». Af omständigheternas tvång oftast
hindrad att välja annan bana än kroppsarbetarens,
bär han detta med ovilja - ej sällan med trots,
känner förakt för just den ställning, han
intager, och låter detta utmynna i dåligt arbete
men med pretention på att det lilla, som
uträttas, skall allt högre och högre värderas och
betalas. (Med glädje må erkännas att undantag
finnas, men de äro - undantag). - Ynglingen
har för sent kommit in i yrket! - Systemet
alstrar genom sin slapphet, genom sin falska
»humanism» en benägenhet hos de unga att
tro, det läraren är deras tjänare. I
samhälis-hänseende bör han vara det, men barnet får
och skall ej veta därom. Lydnad och aktning
för äldre, för lag, för öfverhet inskärpes ej med
den kraft och med de medel, som erfordras.
Lärarne äga ej förutsättningar för danandet af
pliktkänsla hos ungdomen. (Jag behöfver väl
ej tillägga, det ingen afsikt finnes att kasta
skugga på vår aktade folkskolläratekår. Den
kan ej ställas till ansvar för folkskolesystemets
brister.)
En annan systemets följd är, att en för
jordbruket ej obetydlig arbetskraft går förlorad. -
Fråga torparen och den mindre jordbrukaren,
’ om ej de små armarnas arbete skulle vara
värdefullt, ifall däröfver kunde förfogas, då
behofvet det bäst kräfde. - Skolarbetet är
förlagdt till orätt tid.
Det är svåra beskyllningar detta mot ett
system, på hvilket regeringar, riksdagar och
enskilda nedlagt det mest samvetsgranna arbete.
Hvem trodde ej därunder på framtidens lysande
vittnesbörd om dess förträfflighet! -Men tror
man det ännu? - Mer och mer tränger i
förgrunden behofvet af folkskoleväsendets
omorganisation. Hvilket förslag, som än i denna
afsikt framlägges, skall stöta på stora
svårigheter, - dess större, ju mera genomgripande
förändringar däraf framgå; men det duger ej
att »lappa ett gammalt kläde».
Se här ett förslag:
Uppfostran i folkskolan skall ske militäriskt
Lärare äro allt svenskt underbefäl. Om så
behöfves öfven öfverbefäl, som dessutom
åligger (del i) inspektion.
Läsa, räkna och skrifva äro hufvudsakligen
bokliga lärdomar.
Läraren relaterar det viktigare i historia)
geografi, naturkunnighet, hälsolära m. m.
Religionsundervisningen meddelas af
prästerskapet.
Disciplin, exercis, gymnastik, hållning och
skick blifva oeftergifliga ämnen för den
fysiska uppfostran.
Ali undervisning sker om vintern.
Detta i korthet.
Allt, hvad folkskolan hittills inplantad
finnes häri. Skillnaden är lärotidens förläggande
uteslutande till vinterhalfåret, en betydlig
inskränkning i timmarna för »pluggning», men
en motsvarande ökning af den tid, som ägnas
fysisk utveckling.
Af två skäl måste vintern anslås. Dels hind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
