Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (713.) 28 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
453
katalogen visar, att de praktiska yrkena i
år representerats af summa 15 personer.
1893 års sommarkurser hade ett
motsvarande antal af 13 personer.
Arets kurser visa visserligen en liten
ökning, men antalet är i alla fall
anmärk-ningsvärdt ringa. Detta beror antagligen
därpå, att man föreställt sig dessa kurser
hufvudsakligen afsedda för mer eller mindre
bokligt bildade personer och att de, som
saknat denna bildning, icke kunnat draga
någon nytta af undervisningen.
En sådan föreställning är emellertid
oriktig. Föreläsningarna och undervisningen
hafva i ordets bästa mening varit populära,
så att hvilken vetgirig person som helst
kunnat följa med och draga nytta af dem.
Väl sant, att frågor, som mera direkt röra
lärarens lifsgärning förekommit, men dessa
hafva ju intresse äfven för allmänheten.
Hvilken betydelse för föräldrar, målsmän,
ledamöter i skolstyrelser m. fi. en inblick
uti själsläran, Skolhygienen, m. m. skulle
hafva, inses lätt. Men oafsedt dessa
ämnen har ju ett rikt urval af för alla
praktiskt nyttiga och bildande föreläsningar
förekommit. Närings- och industriidkaren,
handlanden, landtbrukaren, handtverkaren,
fabriks-, gruf- och sågverksarbetaren hade
här haft rika tillfällen att vidga sitt vetande.
Många bland dessa äro väl också i den
ekonomiska ställning, att något hinder i
detta fall ej behöft möta. Och där sådana
förekommit, exempelvis bland arbetarne,
kunde säkerligen vederbörande förvaltningar
hafva trädt emellan.
Ett par veckors ledighet från det
hvardagliga arbetet och vistelsen i den friska
andliga luften vid universitetets
sommarkurser, dess möten och samkväm skulle
säkert verka i hög grad välgörande på
dem, som kroppsligen bära dagens tunga
och hetta.
Det må därför vara en plikt för oss,
som nu i så rikt mått under årets kurser
blifvit värmda af för folkbildningens sak
hänförda personligheter, att för den
kunskapstörstande allmänheten klargöra
betydelsen af denna universitetsutvidgning och
så nästa gång återkomma med våra egna
led fördubblade, men också åtföljda af ett
mångdubbelt större antal det praktiska
näringslifvet tillhörande män och kvinnor.
Den vackra plan docenten Vilh.
Lundström framlade vid studentföreningen
Heimdals aftonunderhållning för kursdeltagarne,
nämligen att med dessa kurser förena
nationella täflingsfester, liknande dem, som
förekommit i Finland, skulle också
härigenom fortare kunna realiseras.
Bildningssökande ur alla samhällsklasser skulle
sålunda om några år mötas i tusental och
värmas till ädel strid för ljusets och
sanningens sak.
Måhända hafva vi uti
universitetsutvidgningen och de föreslagna täflingarna ett
uppslag till en årligen återkommande
nationell högtid för hela vårt folk.
J. Sandler.
Afskedsfesten.
Ett festligt samkväm, till hvilket
universitetets lärare med sina respektiva fruar
inbjudits, hade af deltagarne anordnats
sistl. fredags afton å »Gillets» stora sal,
som jämte angränsande rum upplåtits för
ändamålet.
Kl. YsS på aftonen sågs den ena
skaran efter den andra med de välkända
märkena (en hvit knapp) tåga uppför
»Gillets» breda trappor, och den stora
vackra salen fylldes allt mer af deltagare.
Man märkte tydligt, att det icke var fråga
om en vanlig föreläsning, ty det låg
feststämning öfver det hela; men där var
stämning i feststämningen. Att så var
förhållandet var ju ej underligt. Det var
idel bekanta, som hade kommit
tillsammans. Visserligen hade ej alla hunnit bli
presenterade för hvarandra, men hvad
betydde det. Man hade ju dagligen under
14 dagars tid råkats och suttit på samma
bänkar, och det är förvånande, hvad de
där skolbänkarna ha för en nivellerande
verkan, åtminstone - medan man sitter där.
Snart anlände de inbjudna gästerna och
detta minskade ingalunda den gemytliga
stämningen, utan snarare ökade den. De
blandade sig i vimlet, hälsande och
samtalande med än den ene och än den
andre deltagaren.
Det glada sorlet afbröts af
festkommitténs ordförande, folkskoleinspektören
Leksell, som äskade ljud och hälsade
hedersgästerna välkomna, hvarefter han bjöd de
närvarande hålla till godo med den enkla
anrättning, bestående af påbredda
smörgåsar, mjölk och té m. m., som var
framdukad.
Sedan den så att säga materiella delen
af programmet blifvit genomgången,
började festtalen. Först framträdde lektor
Kempe och utbragte ett lefve för Sverige,
hvarefter d:r Malmstedt talade för Uppsala
universitet. Härpå svarade universitetets
rektor, professor Fries.
Han tackade för den hyllning, som kommit
universitetet till del. De gångna veckorna
hade varit så upplifvande och vederkvickande
äfven för lärarne, och det rörliga lifvet i
universitetets försal hade så lifligt påmint om
terminerna. Det om sommaren eljest öde och
tomma universitetshuset hade förvandlats till
en surrande bikupa, där man mellan
föreläsningarna hört ett välbekant, uppfriskande sorl,
men under dem var det tyst. Endast då och
då tyckte vi oss förnimma en röst - liksom
visens i bikupan - ropa: kom, kom ut i min
vetenskaps lustgård, se, huru härliga blommor
här spira upp, hämta saft och kraft och sprid,
hvad du fått, i vida kretsar, gör det
tillgängligt för hela vårt folk. När om några år åter
en inbjudan utgår att »fira» en sommarkurs,
hoppades tahn få se än större skaror strömma
hit. Universitetet är stort, och dess dörrar
skola stå på vid gafvel att mottaga dem.
Välkomna åter!
Dånande bifallsyttringar, som aldrig
tycktes vilja sluta, följde på talet.
Folkskolläraren K. O. Sjölander i Asker
talade därpå för föreläsarne. Professor
Lundell svarade i ett längre anförande:
Om sommarkurserna kunde verka därhän,
att lärare på olika stadier finge klart för sig,
att vi alla arbeta för samma mål, nämligen
att nästa släktled må få det bättre och bli
lyckligare än vi, då vore stor frukt af vår
samvaro. Våra samhällen tendera att gå isär.
Kunna med sommarkurserna band bindas
mellan klasser, då göra de en härlig gärning.
Kyrkoherden Leksell utbragte ett lefve
för sommarkursernas fortsättning, därvid
framhållande, huru lugnt och fredligt det
fortgått under årets kurser.
Professor Hjärne: Freden är god, men stri
den är det ock. Genom strid mellan
meningar går världen fram och så äfven den
svenska kulturen. Universitetet är ej den fåvitska
fredens hem, det är en sal, där kämpar kämpa
mot hvarandra och deras vapen äro
vetenskapens, äro det lugna logiska tänkandets vapen.
Och måtte aldrig i den striden andra vapen
föras! Åhörarne af sommarkurserna hade
åtminstone märkt, att i de olika lärosalarna
förkunnades olika; lärarne hade olika åsikter i
kanske alla lifvets viktigaste frågor och olika
syften; blott ett var gemensamt: kärleken till
forskningen, framåtskridandet. Han utbragte
ett lefve för den svenska kulturens växt under
meningarnas strid. (Starkt bifall.)
Under festens fortgång talade
folkskolläraren Verkelin för sommarkursernas byrå
och fil. kand. O. Norlander för
studentkåren. Studentkårens ordförande docenten
V. Lundström svarade med att mana
»sommarstudenterna» och
»sommarstudentskor-na» att ut till vårt folks breda lager föra
ljusets hvita färg för hufvudet (upplysning)
samt de blåa och gula färgerna för
hjärtat. En danska, fröken H. Forchhammer,
utbragte ett lefve för sommarkursernas
ledare (professorerna Hjärne, LundeH och
Noreen), och fröken A. Vetterlind tolkade
de kvinnliga deltagarnes tacksamhet. Fes*
ten slöts vid ett-tiden på natten med
af-sjungande af ps. 500, v. 7.
/. A. Björklund.
Sommarkursernas högtidliga afslutning
ägde rum sistlidna lördags middag i
universitetets aula. Sedan tonerna af »Vårt
land» förklingat, hölls det vid högtidliga
tillfällen vid universitetet vanliga
föredraget, denna gång af professor Olof
Hammarsten, som i en fängslande framställning
redogjorde för »koksaltets betydelse för
människo- och djurorganismen».
Tahn visade, att med afseende på blodet,
matsmältningen, läkning af sår (»lefring») samt
tillintetgörande af skadliga bakterier, som
inkommit i blodet eller väfnaderna, har
koksaltet ytterst viktiga uppgifter att fylla, ja så
viktiga, att det helt enkelt utgör ett lifsvillkor.
Mycket rörande koksaltets betydelse vore ännu
outredt, men hvad man redan visste, och hvar- l
af de enklaste dragen nu framställts, hade man
ett talande exempel på att de mest alldagliga
och oansenliga ting äro värda att studeras och
kunna helt oväntadt gifva oss en antydan om
skaparens oändliga vishet, som förmår att med
ringaste medel uppnå de mest skiftande och
betydelsefulla resultat.
Härefter beträddes talareplatsen af
docenten Herm. Lundström, som i en
innerlig bön nedkallade Guds välsignelse Öfver
det nu afslutade arbetet, hvarpå ps. 500,
v. 6-7 gemensamt afsjöngos.
Sedan sången tystnat, uttalade
folkhögskoleföreståndaren Alfr. Alström i
hjärtliga ordalag ett sista tack till Uppsala
universitet och särskildt till de män, som
verksammast bidragit till att detta nya
bildningsmedel kommit till stånd.
Så äro 1895 års sommarkurser ett
minne blott, men ett minne, som helt
visst för kursdeltagarne är ett bland de
ljusaste och innehållsrikaste de äga, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
