Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (742.) 18 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
I likhet med hr Boéthius önskar
därför äfven hr Wieselgren, att den lärda
bildningen, vare sig klassisk eller real,
bör förberedas inom alldeles särskilda
läroverk, förslagsvis ett i hvarje stift,
medan däremot åt andra, härmed
sido-ordnade, läroverk borde anförtros den
undervisning, som skulle omhänderhafva
allmänbildningens intressen och
förbereda till den allmänna medborgerliga
examen.
I detta häfdande af en artskillnad
mellan å ena sidan en
barndomsundervisning, som åsyftar lärd bildning (klassisk
eller real) samt å andra sidan en
barndomsundervisning, som åsyftar allmänt
medborgerligbildning, ligger ingenting nytt. Denna
teori känner man från de välbekanta
förslagen om »komrnunalskolor»,
»praktiska bildningslinjer», »lägre allmänna
läroverk» m. m., hvilka vi under de
senaste 15 åren så ofta haft anledning
att belysa.
Ej heller är det något öfverraskande
att äfven vid detta tillfälle fä bevittna,
huru omöjligt det är, till och med för
nämda teoris varmaste förfäktare, att
vid tillämpningen vara densamma trogna.
Hr Boéthius föreslår nämligen, att jämte
de båda ofvan omnämda slagen af
läroverk det äfven borde finnas ett tredje,
hvars uppgift skulle vara att till den
»lärda» studentexamen förbereda sådana
lärjungar, hvilka först inhämtat allmänt
medborgerlig bildning. Och hr
Wieselgren instämmer i detta förslag att
- såsom han säger - »förmedla
öfvergången från allmänbildningens förskolor
till den lärda bildningens högskolor»
- ett förslag, som dock på det mest
uppenbara sätt sönderbryter de båda
motionärernas teori om den
genomgående artskillnaden mellan förberedelse
för vetenskaplig och förberedelse för
allmänt medborgerlig verksamhet. Samma
inkonsekvens har framträdt hvarje
gång det på allvar varit på tal att
anordna särskilda läroverk för
»allmänt medborgerlig bildning». Så länge
man rört sig på de allmänna teoriernas
område, har man tappert häfdat
art-skillnadens princip, men så snart man
kommit till praktiska förslag, har man
kastat densamma öfver bord och fordrat
rätt för »allmänbildningens» läroverk
att dimittera sina lärjungar till de öfra
klasserna i »lärdomsbildningens»
läroverk.
Med så mycket större bestämdhet har
man sökt uppdraga en oöfverstiglig
skiljelinje mellan den »allmänt medborgerliga»
skolan och folkskolan.
Det kan synas egendomligt, att
försök i den vägen ens skulle vara möjliga.
Om man borde vara ense om något,
så vore det väl - kunde man tycka
- därom, att folkskolan skall meddela
»allmänbildning» eller »allmänt
medborgerlig bildning». Ett erkännande häraf
ligger ju ej allenast i läroverkstadgans
§ l, där det heter, att allmänna
läroverken hafva till ändamål »att utöfver
omfånget för folkskolans verksamhet med-
dela medborgerlig bildning», utan ock
i hrr Boéthius’ och Wieselgrens
motioner, i hvilka yrkas, att den allmänna
medborgerliga examen skall vitsorda »en
öfver omfånget af folkskolans
verksamhet utsträckt allmän bildning» (Boéthius)
eller »en allmän bildning utöfver det af
folkskolan meddelade bildningsmåttet»
(Wieselgren). Särskildt detta senaste uttryck
synes tydligen visa, att skillnaden
mellan den bildning, som inhämtas i
folkskolan, och den bildning, som skulle
styrkas genom den ifrågasatta examen,
enligt motionärens egen mening, ligger
i måttet samt endast så till vida i
arten, som den senare bildningen
inhämtas äfven under ett högre
åldersstadium.
Under sådana förhållanden borde väl
intet hindra, att förberedelsen för nämda
examen kunde ske i läroverk, som vore
»Öfverbyggnader» på den egentliga
folkskolan.
Detta har ock, som bekant,
föreslagits i en motion af hrr Berg och
Hammarlund, hvilken nu för tredje gången
blifvit förnyad och som år 1893 erhöll
andra kammarens gillande. I densamma
föreslås, att för de lärjungar, som
genomgått folkskolans kurs (hvari ingen
förändring och allra minst någon
utvidgning eller förlängning af
motionärerna påyrkas) och som äro i tillfälle
att äfven under Öfvergångsåldern ägna
sig åt praktiska studier, skulle inrättas
särskilda läroverk(»rnellanskolor»),hvilka
förberedde för en allmänt medborgerlig
examen. I de nuvarande läroverken
yrkas af dessa motionärer ingen annan
ändring än en reduktion af deras antal,
hvilken reduktion dock ej skulle blifva
på långt när så genomgripande som
enligt hrr Boéthius och Wieselgrens
förslag. Medan de förra lämna alla
fullständiga läroverk samt en del af de
ofullständiga orörda, vilja nämligen de
senare ombilda samtliga ofullständiga
och dessutom två tredjedelar af de
fullständiga.
Förslaget att låta den allmänt
medborgerliga mellanskoleundervisningen för
åldern 13-1^ år utgöra en fortsättning
af den allmänt medborgerliga
folkskoleundervisningen för åldern 7-13 år
anses emellertid oantagligt.
Folkskoleundervisningen bör - menar man - icke
ha någon dylik fortsättning. Och för att
ådagalägga detta uppställer man den
teorien, att likasom »allmänt
medborgerlig undervisning» för barn är till
arten skild från »lärd undervisning» för
barn, så är den ännu mera till arten
skild från »folkundervisning» för barn.
Den bildning folkskolan bör meddela
är, säger man, icke allmänt
medborgerlig bildning.
Vi skola ordagrant meddela det
uttalande i hr Wieselgrens motion, där
denna åskådning utvecklas. Det inledes
sålunda:
En annan väg anvisas däremot af hrr Berg
och Hammarlund i förslaget att låta den för
en högre bildning nödiga förundervisningen
ombesörjas af cle nuvarande läroverken, ehuru
reducerade [skall vara: blott till antalet något
reducerade] i mån af hvad de ändrade
förhållandena kräfva, men att anförtro den
förberedande allmänbildningen åt
Öfverbyggnader på folkskolan», d. v. s. åt själfva
folkskolan [skall vara: d. v. s. icke åt själfva
folkskolan, utan åt särskilda läroverk, afsedda
för en högre ålder än denna och tagande vid
där hon slutat], som därför borde utvidgas
till undervisningsplan och genomgårigstid
[skall vara: hvaremot själfva folkskolan borde
i afseende å undervisningsplan och
genomgångstid bibehållas vid hvad hon är].
Efter detta något bristfälliga resultat
referat af det ifrågavarande förslaget
framlägger motionären följande kritik
däraf:
Icke heller på denna väg skall problemet
kunna lösas. Den befriar den lärda skolan
från tvedräkten därinom, men den inför samma
tvedräkt inom folkskolan. Äfven denna har
sin särskilda uppgift, så visst som det inom
hvarje samhälle förefinnes ej blott en »lärd»
bildning och en ^allmänbildning», utan ock
en * folkbildning »j hvars gränser icke
sammanfalla med vare sig den ena eller den andra
af de båda öfriga. Genomfördes de sistnämda
båda motionärernas förslag, skulle striden
ögonblickligen uppflamma mellan
allmänbildningens och folkbildningens skilda målsmän
och intressen i fråga om den sålunda
utvidgade folkskolans läroämnen,
undervisningsmetoder och genomgångstid. Och det redan nu
märkbara sträfvandet att i en öfvervägande
teoretisk riktning utveckla folkskolan skulle
sedan, till ytterlig fara för samhället,
tvifvelsutan göra sig gällande i en snart sagdt
oemotståndlig grad.
Som man finner, uppställas här trenne
slag af bildning, »folkbildning»,
»allmänbildning» och »lärd bildning», och
detta icke så, att de högre skulle vara
fortsättningar, utvidgningar och
utvecklingar af de lägre, utan så att alla tre
skulle vara från botten till själfva sin
art skiljaktiga från hvarandra. Man
finner emellertid tillika, att denna gamla
teori här framkastas lika naken och
oförklarad som vanligt, ja, ännu mera än
vanligt. »Folkbildning» skall vara
något annat än »allmänbildning», men
hvad det egentligen är för ett mystiskt
något, som .skall till väsendet åtskilja
dessa båda slag af bildning, därom
lämnas ingen förklaring. Detta är ock helt
naturligt: af alla försök, som i den
vägen blifvit gjorda, finnes det icke ett,
som ej stupat på sin egen orimlighet.
Att talet om »den sålunda utvidgade
folkskolan» är vilseledande, hafva vi
redan antydt. Att bereda dem, som
genomgått folkskolans kurs, tillfälle att gå
vidare innebär naturligtvis icke någon
»utvidgning» af den egentliga folkskolan.
Detta tal är så mycket mer oberättigadt,
som sådant tillfälle i alla fall, oberoende af
de allmänna läroverkens reform, bör
beredas folkskolans eliter. Behofvet häraf
har. redan »gjort sig gällande i en snart
sagdt oemotståndlig grad», hvarom de
»Öfverbyggnader på folkskolan» bära vittne,
hvilken redan kommit till stånd i våra
större städer. Påtagligt är, att
tillkomsten af dylika Öfverbyggnader icke kan
komma att förlänga den egentliga
folkskolans »genomgångstid» eller att
utveckla densamma i »en öfvervägande
teoretisk riktning)). Tvärtom måste de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
