Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
SVENSK LÄRAKETIDNING.
N:r 10
Skolan ocfy cUn pra^fisl^a
bildningen.
Med anledning af lektor Enar Sahlins
senaste inlägg i skolfrågan höll rektor
S. Almquist tisdagen i förliden vecka å
Vetenskapsakademiens hörsal ett
föredrag öfver ofvanstående ämne. Bland
åhörarne märktes ett stort antal
representanter från riksdagens båda kamrar.
Ehuru mitt föredrag - yttrade talaren
- framkallats af dem, som nyligen hållits
af lektor Sahlin, är min afsikt dock icke
att underkasta dessa någon »mördande
kritik». Våra åsikter och önskemål i
pedagogiska frågor äro i mycket öfverensstämmande.
I den här föreliggande äro de emellertid
diametralt motsatta. "Det är, som om vi
båda stode på samma utsiktspunkt men med
ryggarna mot hvarandra: den ene ser framåt,
den andre bakåt, och vi kunna då
omöjligen erhålla samma vy.
För min del måste jag anse det som en
verklig olycka, om vi, såsom lektor Sahlin
föreslagit, skulle erhålla en tredje s. k.
praktisk linje till de två, latinlinjen och
reallinjen, som vi redan nu äga, eller om
staten vid sidan af de nu befintliga
läroverken upprättade sexklassiga praktiska skolor,
Detta komme alldeles säkert att hafva en
mycket ofördelaktig inverkan på de
nuvarande realläroverken. Den öfre afdelningen af
dessa kan endast vinna på, att den lägre
alltmera utvecklas i praktisk riktning.
Upprättade nu staten särskilda skolor i och för
praktisk utbildning, så hade man ingen
förhoppning om en dylik realläroverkens
utveckling.
Till stor skada vore det ock, om, såsom
många önska, lärjungarne vid våra läroverk
tidigare än nu skulle skiljas på de båda
bildningslinjerna, latinlinjen och den reala. Min
bestämda öfvertygelse är, att de så länge
som möjligt böra hållas tillsamman, minst
två år längre än hvad nu är fallet. Det
skäl, som anföres för ett sådant tidigare
åtskiljande, nämligen att det vore
nödvändigt för den efterföljande högre
vetenskapliga bildningen, är icke hållbart. Hvar och
en borde väl ock lätt inse omöjligheten för
föräldrar att redan vid barnens 9-10 års
ålder bestämma, hvilken linje för dem är
den lämpligaste. Det är också en nästan
undantagslös erfarenhet, att de, som yrka
på linjernas åtskiljande, äro sådana, hvilka
på grund af sin egen sociala ställning eller
förutfattade åsikt äro alldeles på det klara
med hvilken linje de skola välja för sina
barn: nämligen den klassiska.
Anmärknings-värdt, är äfven det faktum, att detta
yrkande alltid framställts af personer, som
hafva sitt hufvudintresse fäst vid den
klassiska bildningen, men aldrig af reallinjens
målsmän.
Hvad är det då för praktisk bildning,
som skolan kan och bör meddela? Det kan
naturligtvis icke vara yrkesbildning’, hvilken
ju uteslutande hör fackskolorna till.
Läroverkens uppgift kan endast vara att gifva den
praktiska förbildning, på hvilken alla olika
arter af praktisk verksamhet hafva
gemensamt kraf. För detta ändamål fordras, att
skolan meddelar sina lärjungar solida och
säkra kunskaper i det materiellt nyttiga:
räkning, modersmålet, främmande språk
(tyska och engelska), naturkunnighet o. s. v.
Detta är dock ej nog. Äfven den praktiska
bildningen bör erhålla en ideell läggning.
Undervisningen bör därför äfven omfatta
religion, historia och poesi, så att
lärjungarne få ett medvetande om en ideell värld
och en känsla af, att också denna är något
verkligt.
Vidare kräfves af den praktiska
förbildningen, att den skall hos lärjungarne
utveckla verklighetssinne, den praktiska
naturens innersta kärna, samt lust att gripa in
i verkligheten, att af eget initiativ i
handling omsätta de förvärfvade insikterna. Den
skall ock gifva dem förmåga att tänka öfver
den verklighet, de se, samt vänja dem vid
ett jämnt, ordentligt arbete, vid lydnad
och själftukt - allt nödiga förutsättningar
för all praktisk verksamhet.
Men kräfver då icke äfven den lärda
bildningen just dessa samma kunskaper och
förutsättningar? Jo, visserligen. Äfven af
en jurist, en läkare, en lärare fordrar nian
nu för tiden verklighetssinne och praktisk
duglighet. Vår tids vetenskap tillfredsställes
ej af forna tiders fruktansvärda boklärdom
Baed dess totala brist på verklighetsstudium.
Den vetenskapliga bildningen kräfver
emellertid något mera än den praktiska: ett
fördjupande och sökande efter system och inre
sammanhang. Detta vetenskapliga element
får dock ej tränga ned i skolans lägre
klasser. Det är ett plus, som må komma i
sinom tid. Hr Sahlin och flera med honom
liafva påstått, att grunden till denna
vetenskaplighet både kan och bör läggas allt
nedifrån. Så borde t. ex. den elementära
undervisningen i matematik, mena de, bedrifvas
på, annat sätt, om den afser praktisk
utbildning, än om den skall förbereda för
vetenskapliga studier. Jag har aldrig kunnat
finna, att så är förhållandet. Den praktiske
lärjaren ställer sin undervisning så, att
lärjungarne på hvarje utvecklingsstadium
däi*af erhålla den största möjliga behållning,
oberoende om de i framtiden möjligen blifva
vetenskapsmän eller icke.
Grundläggningen af det vetenskapliga
arbetet kan ej göras förrän vid en viss ålder,
ungefär 15 år. Före denna ålder äga
lärjungarne hvarken intresse för eller förmåga af
sammanhangssökande och kombineradt
tänkande. Hvad som förut passar för dem, är
just det, som hör till den praktiska
förbildningen. I denna riktning har man ock
alltmera ändrat undervisningen i
realläroverkens nedre afdelning.
Mellan latinlinjen och reallinjen finnes
ingen principiell skillnad. De leda på olika
vägar till ungefär samma mål och kunna, såsom
erfarenheten visat, utan olägenhet förenas inom
samma läroverk. Om man, såsom t. o. m.
många latinvänner numera anse möjligt,
uppsköte latinstudiet till sjette klassen, så kunde
lärjungarne ända dit upp hafva gemensam
undervisning. De fem nedre klasserna kunde
då mera än nu lägga an på den praktiska
utbildningen. Det har emellertid visat sig,
att lärjungarne vid afslutandet af femte
klassen äro för unga för att kunna utgå i
praktiska lifvet. Många af dem fortsätta
af denna orsak upp i skolans
gymnasial-af delning, tyngande dess för den högre
bildningen grundläggande undervisning utan att
däraf hafva något gagn. Däraf har
framkommit fordran på en särskild
medborgerlig examen. En sådan skulle säkerligen
också blifva till stort gagn. För densamma
vill man vid läroverken anordna en med
sjette nedre parallell afslutningsklass,
hvilken borde blifva den breda strömfåran för
de från läroverket afgående.
De beskyllningar för opraktisk
undervisning, hvilka äter och äter framkastas mot
läroverken, äro i mycket obefogade. Säkert
är, att realläroverkens målsmän intet högre
önska än att få göra dessas nedre klasser sä
praktiska som möjligt. Döt är därför vår
förhoppning, att intet förslag, som skulle ställa
sig hindrande i vägen för en dylik
utveckling, skall komma att blifva förverkligadt.
Och ett sådant förslag är just det, att
staten skulle inrätta särskilda praktiska
läroverk. Ktt dylikt, upprättadt på privat
initiativ, kunde däremot vara nyttigt som
experiment. Man kunde därifrån hämta
erfarenhet för den praktiska, nedre afdelningen
vid de allmänna läroverken.
Föredraget hälsades med lifligt bifall.
FÖR DAGEN.
Lärarne skola höras.
Den s. k.
Tvångsuppfostringskommittén, som af k. m;t erhållit i uppdrag
att utreda frågan om beredande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga
förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, har ansett
sig böra begynna sin verksamhet med
insamlande af faktiska upplysningar
rörande utbredningen af det onda, för
hvilket meningen är att nu råda bot.
För detta ändamål har kommittén,
se-däri den hos k. m:t erhållit särskildt
bemyndigande att från vederbörande
förvaltande och kommunala myndigheter
infordra nödiga uppgifter, under
sistlidna februari månad utsändt tvänne
frågeformulär.
I det ena, som är ställdt till
polismyndigheterna, beröras hufvudsakligen
sådana minderåriga, som gjort sig
skyldiga till »brottslig gärning», d. ä.
handling, som i allmänna strafflagen är med
straff belagd. Rörande dem framställas
följande frågor:
A. Huru många barn hafva under åren
1892-1896 för brottslig gärning, som de
begått före fyllda 15 år, inom vederbörande
distrikt tilltalats inför domstol särat till sådan
gärning förklarats skyldiga?
1. Angående huru många af de i mom.’A. .
angifna barn har domstol, jämlikt 5 kap. l §
strafflagen, förordnat,
a) att de skola med aga rättas?
b) att de skola intagas i allmän
uppfostringsanstalt?
2. Hur många af de i mom. A. angifna
barn hafva, jämlikt 5 kap. 2 § strafflagen,
dömts till
a) böter? .
b) fängelse?
c) straffarbete?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
