Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 18 (801). 5 maj 1897 - För dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man påstod sig därmed vilja vinna, tillade
han: »Det är svårt att tänka sig en mera
half medborgerlig enhet.»
Geijer medgaf, att dessa hans
förebråelser för inkonsekvens icke träffade alla
skolreformens vänner. Redan på 1820-talet
funnos nämligen de, som ägde blick för
hvad enhetsskole-tanken verkligen innebar.
Man invänder — sade därför ock Geijer —
att det endast är den första undervisningen,
som sålunda blifvit öfverlämnad åt den mer
enskilda omsorgen, åt hushållets, åt
församlingens vård, att folkskolan icke desto
mindre, med tillbörlig uppmuntran och ledning,
kan och bör vara den gemensamma tidigare
elementarskolan, från hvilken öfvergången till
det af staten underhållna högre
elementarläroverket står hvar och en fritt.
Men till denna åsikt kunde Geijer vid
nu ifrågavarande tid icke ansluta sig.
Visserligen varnade han på det eftertryckligaste
mot all lärd forcering. Under barndomen
— betonade han — betydde
kunskapsmängden föga, den sunda utvecklingen allt;
studieföremålen måste vara få och enkla, och
fackläraresystemet borde vara bannlyst.
All uppfostran för den tidigare åldern —
sade han — behöfver mer vara sundt
närande (dietetisk) och stadgande än äggande
(stimulerande). Lärjungen måste äga en viss
mognad före mängden af läroämnena. Så
förutsättes i trädet stammen af grenarna, och
naturen sörjer tidigast för den förras stadga.
En motsatt teori — men en, åt hvilken
skogen skulle le, om han hade känsla för
mänskliga dårskaper — må genast söka att utveckla
grenar utan stam, men det är teorien för
— buskar.
All barndomsuppfostran måste därför ock
till sin allmänna karaktär nödvändigt vara
lika:
Öfverallt är den nämligen, eller bör
åtminstone vara, ännu mera tukt än lära, och äfven
i själfva undervisningen mera en moralisk
diet, hvars ändamål långt mera är en stilla,
fri, mognande, stadgande tillväxt, än en åt
alla sidor yppigt spridd utveckling. De
egentliga undervisningsämnena böra därför
inskränkas till de för den unga lärjungens både ålder
och samhällstillstånd (!) tjänligaste. Arbete,
ordning, en sedlig omgifning, se där för
öfrigt hufvudsaken — och det så uppfostrade
barnet, i hvad stånd som helst, är vid
inträdet i ynglingaåldern skickligt att bilda sig
till hvad yrke som helst, dit anlag och lycka
det kalla.
Synbarligen fruktande den tillämpning,
som här ligger nära till hands, har Geijer
skyndat sig att dels inskjuta det
besynnerliga och för tankegången alldeles främmande
talet om barnets »samhällstillstånd», dels
att omedelbart göra följande förbehåll:
Det är ej möjligt att fullkomligare
missförstå denna stora sanning, än om man ville
förvända den därhän, att all undervisning för
alla unga medborgare borde ungefär till
femtonde året, så till läroämnen som form vara
lika, ehuru den medborgerliga enheten äfven
på detta sätt blifvit yrkad.
Det resonnemang, som hindrat honom att
ansluta sig till det sålunda afvisade
reformyrkandet, angifver han sålunda:
Egentligen är det en protest mot all olika
användning af bildningen för samhällets
behof, mot all mångfaldighet i ämnet för
mänsklig verksamhet.
Såsom stöd för detta egendomliga
påstående hänvisar han åter till den förmenta
nödvändigheten, att de speciella
förberedelserna för den framtida yrkesverksamheten
måste begynna redan under barndomsåldern:
Hvarje riktning af denna verksamhet har
sin lära, sin erfarenhet, som lättast tillfaller
den, hvilken i dess krets redan från
barndomen är inhemsk. Åkerbruket behöfver tidig
arbetsvana, slöjd och näring tidig färdighet,
lärdomen tidig bekantskap med lärdomens
förnämsta medel.
I anslutning härtill och till de af Grubbe
inom kommittén utvecklade teorierna men
med frångående af sin forna
förkastelsedom öfver praktisk skolbildning och
praktiska undervisningsanstalter uppdrog Geijer
nu grundritningen till den organisation,
hvilken då föresväfvade honom och ännu
föresväfvar vår tids konservativa skolmän såsom
ett ideal: organisationen med folkskola,
apologistskola och lärdomsskola vid sidan af
hvarandra.
Folkskolan — säger han — är ej blott den
första elementarskolan, utan tillika den första
tillämpningsskolan, d. v. s. den gränsar mer
än någon annan omedelbart till det praktiska
lifvet, till hvilket största delen af dess
lärjungar verkligen från den utgår; den måste
således tidigare än någon annan ha afseende
på det praktiska lifvets behof och utan
vidlyftiga förberedelser meddela de allmännast
användbara kunskaper. Denna riktning gör
sig naturligen gällande i folkskolorna, hvilka
i sitt mått måste vara både elementar- och
realskolor, ehuru denna senare egenskap, med
ringa medel och omfång, vanligtvis ej gör sig
tillräckligt gällande.
I olikhet med våra dagars konservativa
skolreformatorer betonade Geijer likväl, att
den »borgerliga» skolan till sitt väsende
sammanhörde med folkskolan samt
egentligen vore ett komplement till denna, en
»högre grad» däraf, verkande i samma
syfte, nämligen att förbereda öfvergången
till det praktiska lifvet.
För att lätta öfvergången — säger han —
och sålunda komplettera folkskolan är det
ock, som staten inrättat egna elementarskolor
med tydligare syftning till ett sådant mål, och
detta är grunden till de hos oss så kallade
lägre och högre apologistskolorna, hos andra
nationer borgarskolor, realskolor — öfverallt
en egen art af skolor, grundade på det
tydliga behofvet, att för inträdet före 15:de året
i praktiskt yrke ett eget kompendiariskt och
på tidig användning beräknadt slag af
undervisning fordras. Detta på tidig användbarhet
beräknade undervisningssätt i alla ämnen,
jämte hufvudsaklig riktning å de s. k.
praktiska vetenskaperna är tydligen realskolans
distinktiva skillnad från den på en utförligare
formell elementarundervisning beräknade
lärdomsskolan.
Denna skola, hvars hufvudsyfte vore att
utbilda »statens organer i allmänna värf»,
borde från början grundlägga lärdom. Sådan
funnes visserligen i »all undervisning, så
vida den meddelar en lefvande och
grundlig insikt i hvilka mänskliga angelägenheter
som helst», men företrädesvis borde dock
med detta uttryck förstås »den kunskap,
som förbinder det närvarande med det
förflutna och det tillkommande», och särskildt
vore det denna senare lärdom, som staten
kräfde af sina organer.
Den sätter därför — säger Geijer — dem,
som däråt helga sig, dels i tillfälle att tidigt
inhämta de medel, genom hvilka forntidens
odling ännu griper in och verkar i det
närvarande (hvilket förklarar vikten af de s. k.
lärda språken), dels väljer den för den lärda
skolan mindre ämnen af omedelbar och tidig
användning, än sådana, som bäst öfva och
förbereda tanken att en gång med
själfständig kraft söka framtränga till det sanna, som
är upphöjdt öfver ögonblickens skiftning.
Att endast en tredjedel af läroverkets
lärjungar fullständigt genomgingo detsamma,
medan två tredjedelar i förtid afbröto för
att öfvergå till näringarna, fann Geijer icke
utgöra någon anledning att företaga en
omorganisation till förmån för de två
tredjedelarna. Ty den starka tillströmningen
visade bäst, att läroverket just sådant det
var i hög grad åtnjöt allmänhetens
förtroende, trots allt rop på förändringar.
I själfva verket — frågade Geijer — hvad
gör och skall alltid göra lärdomsskolans större
förtroende? Just att det är den friaste banan
i allmänna undervisningen — den bana, från
hvilken man lättast kan vända sig till hvilket
yrke, till hvilken bestämmelse som helst i
samhället, och där man från ingen är
utesluten. Därföre strömmar ungdomen till dessa
skolor, i synnerhet den ungdom, åt hvilken
lyckans gåfvor ej skänkt det yttre oberoende,
som så ofta bedrager. Ty ehuru intet slags
duglig uppfostran utesluter eget val af
framtida bestämmelse vid den ålder, då val kan
och bör göras, så har likväl lärdomsskolan
denna frihet oinskränktast åt sig försäkrad,
hvarför ock det gamla undervisningsverket
företrädesvis varit ett sammanbindningsmedel
emellan samhällets alla delar och ur den
moderliga jorden ständigt fört ny lifssaft till
trädets grenar och krona.
Då Geijer sålunda framhåller
ståndscirkulationens stora lag och betonar
nödvändigheten af »eget val af framtida
bestämmelse vid den ålder, då val kan och bör
göras», kommer han naturligtvis i olöslig
strid med sitt eget system, som går ut på
ståndsuppfostran och sålunda till själfva sin
grundsats utesluter val af bildningsbana på
grund af anlag. Att han själf har en
viss besvärande känsla af denna påtagliga
motsägelse märker man flerstädes. Hans
gamla tankebyggnad från 1810–1813
befinner sig i upplösning; dess grundvalar äro
undergräfda af den på djupet småningom
framträngande personlighetsprincipen. Men
ännu har denna icke kommit till
genombrott; det skulle ske först några år senare
genom det s. k. affallet.
Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
