Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (949.) 7 mars 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
165
stanna kvar vid platsen utan att behöfva
tjänstgöra en enda dag, ja utan att ens
behöfva någon dag vistas på den ort, där
han innehar sin ordinarie anställning; han
skulle blott behöfva år efter år inskicka
läkarebetyg. Därest icke i fråga om rätt
att utan tjänstgöring få räkna tjänsteår vid
sjukdomsfall en maximitid fastslås af t» ex.
tre år, skola helt visst långt större
olägenheter för undervisningen uppstå, än dem
motionären framdragit såsom en följd af
nuvarande stadgandet.
Med erkännande af motionens
behjärtans-värda syfte, får utskottet alltså hemställa,
att ifrågavarande motion icke för
närvarande må föranleda till någon andra
kammarens åtgärd.
LITTERATUR
Hufvuddragen af den svenska
folkundervisningens historia af B. Gottfr. W.
West-Ung, seminarierektor, fil. d:r. Stockholm,
P. A. .Norstedt & söner. Pris 4 kr. 50
öre.
Sedan några år tillbaka har det varit
kändt, att seminarierektor Westling åtnjutit
statsunderstöd för utarbetande af en på
kall-studier grundad framställning af den svenska
folkundervisningens historiska utveckling.
Visserligen fanns förut åtskilligt i den
vägen, och särskildt förtjäna P. Paulsson, J.
J. Holmberg och N. Torpson allt
erkännande för hvad de på ifrågavarande område
åstadkommit. Men ofantligt mycket
återstod, innan ens grunddragen af svenska
folkskolans utveckling kunde anses vetenskapligt
fastställda och klarlagda.
Under sådana förhållanden är det med
spända förväntningar, som den för ämnet
intresserade öppnar rektor Westlings i dessa
dagar utkomna arbete, i synnerhet som det
har ett betydligt större omfång än någon af
sina föregångare (461 stora oktavsidor) och
genom sina jämförelsevis rika källanvisningar
på förhand ger ett intryck af grundlighet
och tillförlitlighet.
Enligt förordet, som är dateradt september
1898 (titelbladet bär däremot årtalet 1900), har
arbetet tillkommit på uppmaning af
kanslirådet O. Kastman och är väsentligen
grundadt på arkivstudier, dels i riksarkivet
somrarna 1895 och 1896, dels i Skara och
Linköpings domkapitelsarkiv, hvarjämte en del
detaljuppgifter blifvit »genom välvilliga
personers medverkan» insamlade {rån västra
och norra Värmland, från Småland och
Östergötland.
Framställningen är fördelad i 7
afdelningar, behandlande hednatiden, katolska
tiden, reformationstidehvarfvet, storhetstiden,
tiden 1688-omkring 1809, tiden omkring
1809-1842 och tiden efter 1842, hvartill
komma ett par tillägg angående seminarierna
och lapparnes undervisning.
Det egentligen nya återfinnes mest i den
femte af de anförda afdelningarna (»tiden 1688
-omkring 1809»), hvilken ock är den o
järn-förligen längsta (sidorna 89-265). Här
träffar man åtskilligt, som ej förut varit
.offentliggjordt, åtminstone ej med samma
utförlighet. Så t. ex. referaten af
domkapitlens och länsstyrelsernas utlåtanden med
anledning af k. cirkuläret den 19 februari
1768 (sid. 106 - 118) samt af domkapitlens
och enskilda personers skrifvelser till
kanslersgillet 1802 och 1803 (sid. 133-137), en
mängd till k. m:t eller kanslersgillet eller
1812 års uppfostringskommitté insända
uppgifter om skolordningar och
undervisningsresultat (sid. 165-265) m. m. Dessa
partier äro betydligt utförligare och
detaljrikare än motsvarande hos Torpson.
Tyvärr äro de äfven svåröverskådligare,
hvartill naturligtvis bidrager, att
folkundervisningens utveckling i mindre grad
blifvit satt i samband med den allmänna
kulturutvecklingen, i hvilket senare hänseende
Torpson just för ifrågavarande tidsskeden
(frihetstiden och gustavianska tiden) företer
erkännansvärda ansatser.
Öfriga afdelningar af boken innehålla
mindre nytt. De båda kapitlen om
hednatiden (l sida) och om katolska tiden (3 sidor)
äro så magra, att deras innehåll skulle varit
för knapphändigt till och med för ett
lärobokskompendium. Afdelningarna om
reformationstidehvarfvet och storhetstiden
innehålla hufvudsakligen den rent kyrkliga
undervisningens historia (hvilken förut
blifvit tecknad i kyrkoherden J. Wahlfisks
goda arbete: »Den kateketiska
undervisningen i Sverige ifrån reformationen intill
1811»). Om de allra första
folkskolebegynnelserna (»barnaskolorna», »stadsskolorna»,
»skrif- och räkneskolorna» samt
»pigeskolorna») finner man i hufvudsak endast de
gängse uppgifterna, hvadan vårt
folkskoleväsendes ursprung fortfarande befinner sig i sitt
gamla half dunkel. Äfven afdelningen om
tiden 1809 - 1842 innehåller nystan
uteslutande sådana saker, som återfinnas hos f
öre-gångarne, och hvad slutligen framställningen
om tiden efter 1842 beträffar, har den
flerstädes mera karaktären af en apologetik än
af en historik.
Att i ett arbete af denna art en mängd
uppgifter äro hämtade ur andra hand ligger i
sakens natur. I flera fall synes det dock, som
om författaren lätt borde kunnat gå till källan.
Synnerligen påfallande är att med afseende på
riksdagsförhandlingarna i folkskolefrågan 1809
-1841 finna honom flerstädes citera icke
de tryckta och för hvar och en tillgängliga
riksdagsprotokollen utan i stället -
»anteckningar ur riksdagshandlingarna af
Stein-metz»! Kyrkoherden C. A. Bergmans
märkliga folkskoleskrift samt professor
Ceder-schiölds anmärkningar mot stora
uppfostrings-kommittén citeras icke efter dessa arbeten
utan efter utdrag i Sahlströms bok »Om
folkundervisningen i Sverige», G. Suells
läsemetodik icke efter originalverket utan
efter ett omnämnande i Svedboms långt
senare arbete o. s. v. Så vidt man vid en
hastig genomläsning kunnat märka, citeras
ingenstädes Torpsons »Svenska
folkundervisningens utveckling från reformationen till
1842», hvilket förefaller något underligt.
Såsom af det föregående torde framgått,
är framställningen ganska ojämn.
Flerstädes öfversvämmar den af detaljer, på
andra ställen saknas personer och tilldragel-
ser, sorn varit af ej ringa betydelse. De
flesta anmärkningar, som i detta hänseende
skulle kunna göras, torde emellertid böra
hänföras till en enda, nämligen den, att
arbetet erhållit en alltför omfattande och
därigenom vilseledande titel. Det borde icke
hetat: »Hufvuddragen af den svenska
folkundervisningens historia» utan i stället:
»Bidrag till den svenska folkundervisningens
historia, företrädesvis under senare delen af
frihetstiden samt gustavianska tiden».
Sådant arbetet nu är, utgör det
emellertid, trots sin ojämnhet och de svagare
partier det innehåller, en vinst för vår
skol-historiska litteratur, och folkskolans vänner
hafva följaktligen skäl att vara författaren
tacksamma för den möda, han därpå
nedlagt. F. B.
Bibelstunder med barnen af Hedda
Andersson. Sthm, P. A. Norstedt & söners
förlag. Pris haft. 90 öre, inb. l kr. 50 öre.
Fru Hedda Anderssons »böcker hafva ett
godt namn om sig, och den nu föreliggande
är sina föregångare lik.
Det lilla häftet är afsedt att användas
»vid de dagliga korta uppbyggelsestunderna
med barnen» från 10-årsåldern uppåt. Det
består af utläggningar öfver Jesu
bergspredikan och de närmast följande kapitlen i
Mattei evangelium. Hvarje sådan
betraktelse upptager l-l Va sida i boken. Är
det i allmänhet svårt att skrifva enkelt i
religiösa ämnen utan att blifva flack, så måste
det vara det ännu mera, när den publik,
man syftar att nå, är så ung som den, till
hvilken denna bok vänder sig. Enligt vår
åsikt har dock författarinnan lyckats i sin
uppgift.
Hennes tal bestå oftast af två delar: en
förklaring af textens uttryck och en
till-lämpning af densamma. Någon gång
utbyter hon en liknelse, som hon skall
behandla, mot en annan, som hon vet ligga
inom barnens fattningsområde och som har
samma pedagogisk-etiska användbarhet som
bibelliknelsen. Se här några exempel!
Om texten: »Sörjen icke för edert lif,
hvad I skolen äta och dricka», säges till
en början:
Om du hörde ett skolbarn i ett godt hem
klaga så här: »I morgon kanske mina
föräldrar ej bry sig om mig. Jag får kanske
både frysa och svälta», visst skulle du tycka,
att detta barn vore bra misströstande. Det
har ju intet skäl att tvifla på sina föräldrars
fortfarande omsorg. Än mindre skäl hafva
dock vi att tvifla på vår himmelske Faders
omsorg om oss under vår skoltid här i lifvets
skola. Då Gud gifvit oss lifvet och
kroppen - det som mer är -, skulle han då
icke gifva oss det som mindre är - föda och
kläder?
Liknelsen om »grandet och bjälken»
klargöres sålunda:
Att Herren med grandet och bjälken menar
svagheter och fel, det förstå vi ju. Men
hvilket fel kan det vara, som han liknar vid en
bjälke i vårt öga? Jo, det är det stora felet,
som heter egénkärlek. Detta fel är så
beskaffadt, att det hindrar oss att se våra egna
synder, men på samma gång gör det oss
mycket klarsynta för andras och i allmänhet
mycket benägna att tillrättavisa våra likar
för deras svagheter samt att uppträda som
deras domare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
