Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (1,045.) 9 januari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
SVENSK LÄRARETIDNING;
N:r g
ämnet. Kunna vi hvar och en efter
-sin personlighet, bearbeta detta material
och sedan på skilda orter efter de
anvisningar och clen Öfning, vi fått och
ytterligare böra utveckla, meddela dessa
vetenskapens rön åt vårt folk, då skall
denna första kurs för
nykterhetsundervisare komma att upptaga ett ingalunda
oviktigt blad i vår folkbildnings historia.
Nils Helger.
Rättstafningsfrågan
kommer att under innevarande år
utsändas till behandling inom
samtliga kretsar af Sveriges allmänna
folkskollärareföreriifig. Från flera håll
hafva önskningar härom uttalats, och
tvänne motioner i enahanda syftning
hafva inom föreningen blifvit väckta.
Då ärendet förekom till behandling
vid centralstyrelsens i dessa dagar
hållna sammanträde, lämnade
föredraganden, hr Fridtjuv Berg, följande
öfversikt af frågans föregående
utveckling och nuvarande läge:
Så snart Sveriges allmänna
folkskollärareförening blifvit bildad, kom frågan
om ett ljudenligare stafningssät upp på
dess program, och redan år 1884-(alltså
för 18 år’ sedan) blef ärendet af
centralstyrelsen utsändt till allmän behandling
inom kretsarna, hvilka därvid med
öfverväldigande flertal förordade en
grundlig stafningsreform i ljudenlig riktning.
Denna ståndpunkt ha föreningen och
dess centralstyrelse allt sedan orubbligt
vidhållit.
Genom k. cirkuläret den 16 november
1889 blef emellertid sjette upplagan af
Svenska akademiens ordlista fastställd
såsom lagstadgad stafningsnorm för
landets offentliga skolor, och alla
förhoppningar om en grundligare reform blefvo
härigenom för en följd af år afklippta.
. Det enda, som för skolans målsmän då
återstod, var att i vidsträcktaste grad
begagna sig af de möjligheter till
framsteg, hvilka ordlistan erbjöd genom det
system af ortografiska dubbelformer, som
akademien lyckligtvis upptagit. Längre
än till genomförande vid undervisningen
af de Ijudenligaste bland dessa
dubbelformer kunde man för tillfället icke
komma.
På längden kunde emellertid
lärarekåren icke stillatigande underkasta sig
de mångahanda pedagogiska olägenheter,
som det af akademien fastställda
stafningssättet måste medföra. Eedan 1896
trädde yrkandena om en längre gående
förändring ånyo fram genom en till
centralstyrelsen ingifven motion från Västra
Helsinglands krets. Vid den förnyade
behandling af frågan, som häraf
föranleddes, anslöt sig centralstyrelsen
enhälligt till den uppfattningen, att om
man under den närmaste framtiden skulle
kunna hoppas att vinna något väsentligt,
så kunde det icke tänkas ske på annan
väg än den .år 1889 beträdda, d. v. s.
man måste söka erhålla en
-stafningsnorm, som vid sidan af de ljudstridiga
äldre formerna inrymde äfven ljudenliga
nyare, dessa senare naturligtvis i
betydligt större omfattning än 1889. Att den
lagstadgade stafningsnormen bibehölle en
stor mängd äldre former vore i så måtto
en fördel, att deras kvarstående och
officiella sanktionerande i väsentlig mån
måste försvaga motståndet från de
personers sida, hvilka för egen del.framför allt
hålla på det bestående. Någon större
praktisk olägenhet kunde de ej medföra,
enär man af erfarenheten från 1889
visste, att skolmannen skulle lämna
ifrågavarande äldre former å sido och ena sig
om de Ijudenligaste, som den föreskrifna
normen medgåfve. Alla skäl talade
sålunda för att reformvännerna icke
befattade sig med att söka få Ijudstridiga
former förbjudna utan i stället samlade
alla sina bemödanden på att få allt flera
ljudenliga former tillåtna.
I enlighet med denna allmänna
åskådning voro de skrifvelser affattade, som
centralstyrelsen den 18 mars 1898
ingaf dels till k. m:t, dels till svenska
akademien. Samtidigt härmed hade
emellertid en från annat håll gjord
framställning, hvilken hvilade på en
skiljaktig uppfattning rörande lämpligaste
taktiken för vinnande af en reform,
blifvit af k. m:t afslagen, och Svenska
akademien fann i detta förhållande en
anledning att icke omedelbart efter k.
m:ts nekande svar å nämda
framställning göra frågan om stafningsreformen
till föremål för nya öfverläggningar, detta
så mycket mindre som en ny och
omarbetad upplaga af akademiens ordlista
vore i det närmaste färdig.
Ifrågavarande nya upplaga har sedan
dess utkommit. Åtskilliga ändringar i
stafningssättet hafva genom densamma
blifvit förordade, och akademien har
själf såsom sin mening uttalat, att vår
rättstafning därigenom »förts ett icke
så obetydligt stycke framåt i riktning
af enkelhet och reda». I detta sitt
omdöme har akademien emellertid förblifvit
ensam. Från de för stafningsreformen
intresserade hafva de af akademien
föreslagna småändringarna mottagits med
absolut kallsinnighet. Man har
visserligen erkänt, att de i och för sig i
allmänhet måste anses som förbättringar,
men man har tillika varit ense om att
deras praktiska värde för skolan vore
ytterst obetydligt. Man har betraktat
den nu af akademien förordade
reformen såsom en typ för det slags
reformer, som icke löna sig, enär de
fördelar, som därmed skulle vinnas, icke
uppväga de olägenheter, som alltid äro
förknippade med en förändring, huru
obetydlig den än må vara.v Det har
därför snarare väckt tillfredsställelse än
förundran inom lärarekåren, att sjunde"
upplagan af akademiens ordlista, trots
att mer än ett år förflutit, sedan den
utkommit, icke blifvit af regeringen,
påbjuden, utan att den sjette fortfarande
fått utgöra den för skolorna lagstadgade
normen.
Genom sin uraktlåtenhet att begagna
sig af den möjlighet till kompromiss
mellan konservatismen och
reformsträf-vandet, som centralstyrelsen 1898
förordade, har Svenska akademien skapat
en ny och högst egendomlig situation. De
förändringar, den infört i ordlistans sjunde
upplaga, innebära en offentlig förklaring
från dess sida, att den norm, som 1889
fastställdes, numera är afgjordt
föråldrad och att tiden är inne för ett
fortgående på reformernas bana. M.en då
våra högsta skolmyndigheter efter så
lång tids förlopp icke vidtagit någon
åtgärd för att gifva godkännande åt det
af akademien år 1900 föreslagna nya
steget, är det alldeles uppenbart, att de
funnit detta steg alldeles för obetydligt för
att öfver hufvud taget löna mödan.
Följden häraf måste ju blifva^ att sjunde
upplagan af ordlistan kommer att sakna all
användning och all praktisk betydelse samt.
att akademien i verkligheten förlorar sin
nyförvärfvade officiella ledareställning på
rättsta1’ningens område, så vida det ej kan
lyckas att genom något enkelt tillägg
gifva ordlistans sjunde upplaga en så
afsevärd utvidgning, att den blir antaglig
såsom ny stafningsnorm för
undervisningen. ,
En dylik utväg, som synes vara
synnerligen väl funnen, har i sjäjfva
verket blifvit anvisad genom en af
kanslirådet I. A. Lytikens och professor P. A.
Wulff år 1898 utgifven liten skrift med
titeln: »Bort med stumma tecken! Förslag
i . rättskrivnings frågan». Blefve sjunde
upplagan af akademiens ordlista
påbjuden såsom stafningsnorm med det enda
tillägget, att jämte ordformer med stumma
tecken äfven de former, där dessa stumma
tecken vore utelämnade, skulle vara vid
undervisningen tillåtna, så komme detta
säkerligen .att från skolmannens s.ida
hälsas såsom den lyckligaste lösning, som
rättstafningsfrågan för närvarande
kunde erhålla.
Visserligen skulle flera olägenheter
ännu återstå: ä-lju<Jet skulle fortfarande
i inånga fall tecknas med e, ä-ljudet med
o och j-ljudet med g; ng-, tj-.och
sj-ljuden skulle fortfarande hafva flera olika
beteckningar o. s. v. Men många af
de allra mest trängande förenklingarna
skulle dock efter ett dylikt medgifvande
blifva möjliga att genomföra. Sålunda
skulle f och h kunna utelämnas framför
v; h, l, g och å, framför j och d .framför
t; likaså k i s/y-och t i stj o, s?.,y. Hvad
som under nuvarande omständigheter
allra, starkast talar till förmån för ett
yrkande ,af j;ust denna begränsning är
emellertid, att det kan samlas i en enda,
för alla lättfattlig formel och sålunda
bättre än hvarje annan lämpar sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
