Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (1,057.) 3 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 14
SVENSK LÄRARETIDNING.
251
äro bl. a. doktor Hjalmar Linder och
folkskolläraren A. Fridén. Landshöfding
Svedelius har äfven lofvat att främja
skolkökssaken.
När en sak så snart och allmänt
omfattas med intresse af inflytelserika
personer, hvilka äro förtrogna med folkets
behof, torde däri ligga ett kraftigt bevis,
att den också är berättigad att erhålla
understöd af statsmedel. Och den af
hrr E. Hammarlund och Fr. Berg
inlämnade motionen bör därför kunna
räkna på framgång. Oafsedt de röster,
hvilka i riksdagen komma att förorda
densamma, följes den med varma
välönskningar af alla skolvänner i vårt
land. Lotten Lagerstedt.
En mera hyfsad ungdom.
I »Sydsvenska Dagbladet
Snällposten» har öfverstelöjtnanten C. H.
Norlander, bland annat bekant såsom
nitisk gymnastiklärare vid Lunds
seminarium, nyligen meddelat »några
erfarenheter från årets och föregående
års (bevärings-)inskrifningar», hvilka
i främsta rummet äro adresserade
till folkskolan och till alla, som med
henne hafva att göra.
Få land i världen, om ens något, kunna
- säger br N. - glädja sig åt ett
bättre soldatmaterial än Sverige. Våra
värnpliktige förtjäna i fråga om kraft,
villighet, uppförande, friskt mod och
duglighet, särskildt i betraktande af den
korta utbildningstiden, endast de bästa
vitsord. Inom befälskretsar är den åsikten
också allmän, att det är ett nöje att
arbeta nied^ en sådan trupp. - - -
Vårt folk har onekligen ännu en
mycket stor fond af oförbrukad lifskraft,
och dessa ädlare känslor göra sig med
säkerhet gällande, när de verkligen sättas
på prof. - - -
Arméns befäl och underbefäl känner
alltför väl, huru blott på en vanlig
fredsmanöver beväringens stridslust stundom
snarare behöfver regleras än eggas^ och
att som »fiende» anses hvarje
truppförband, som man lör ögonblicket har emot
sig. Ja, denna fientliga känsla kan
slutligen blifva så uppjagad och så att säga
insuggererad, att man måste använda
disciplinens maktspråk för att stäfja
följderna däraf.
Dessa medfödda krigaretendenser
innebära ju en viss garanti för att vårt
folk ännu en gång, om det gäller, skall
befinnas villigt att låta sig ställas »en
mot tid».
Icke minst gälla dessa loford det
landskap, hvarifrån författarens
erfarenheter hufvudsakligen stamma.
Skåningen är - säger han - ett
präktigt soldatmaterial; han är solid och
’trofast, ärlig och säker, tystlåten men
tillgifven, då hans förtroende en gång
vunnits. Ögontjäneri, fjäsk och
krumbukter äro honom främmande, och hvad
som af honom kan presteras* af arbete,
seg uthållighet och kraft väcker ofta och
med rätta beundran.
Men just därför, att denna till viss
grad egendomliga karaktärsläggning
blifvit författaren kär, anser han det
vara så mycket angelägnare att
»utplåna en och annan vanställande
fläck, äfven om den mest sitter på
vt an».
Såsom den mest påfallande af de
vanställande fläckarna nämner han
den bristande renligheten.
När det - säger han - oaktadt vår
beprisade civilisation, ännu kan hända,
att en mycket stor, ja den öfvervägande
delen af inskrifningsskyldige, som dock
alla veta, att de skola läkarebesiktigas
nakna, befinnas i hög grad osnygga,
behäftade med smuts, utslag och
hudåkommor som en följd af försummad
renlighet, när det stora flertalet befinnes
aldrig hafva badat; många andra
sakförhållanden att förtiga, angående hvilka
jag ej vill ingå i obehagliga detaljer, så
är det alldeles klart, att undervisning i
hygien och hälsolära och kroppens rykt
och ans måste få anses vara i hög grad
försummad i skolorna.
I samband härmed visar sig ofta
en stor andlig tröghet och yttre råhet
såväl i tal som åthäfvor:
Jag skall blott bedja få som bevis
nämna, att inom ett område flera
värnpliktige hade förgätit, hvar de voro födda,
och att en och annan ej kände sin
själasörjares namn. Och dessa voro dock
hvarken idioter eller skämtare, utan rena
»slöfockar».
Och hvilket landskaps ungdomar
excellera väl såsom vårt i begagnande af
råa svordomar och vidriga talesätt? Låt
vara, att detta af mången anses endast
vara en ytterst ful ovana, framkallad af
begäret att visa sig »duktiga»; den
nedsätter dock vårt folk och förslöar
känslan för hyfsning.
Med nykterheten är det ock enligt
författarens iakttagelser ganska illa
beställdt:
På många ställen, och det
företrädesvis bland städernas arbetare, har en
förbättring härutinnan visserligen inträdt.
I Ystad t. ex. var förhållandet i år
mönstergillt. Detsamma kan nästan sägas
om Malmö. Lunds värnpliktiga inom
arbetareklassen lämnade däremot ej så
litet öfrigt att önska. Här är ett stort
fält för dem, som hafva makt och
förmåga att leda våra arbetareskaror,–––-
Med landtbefolkningen äger ett annat
förhållande rum. För dessa stora barn,
som ej ännu synas förstå sig på annan
form af lifsglädje under sin fridag än
att kläda sin fröjd i berusningens, i
första stadiet löjliga, men sedermera
våldsamma och olycksbringande former, äro
literflaskan och bierglaset glädjens
symboler, och det är ju tyvärr ännu alltför
vanligt, att skrål, oväsen och vilda
’orgier bilda inskrifningsförrättningens
slutakt: epilogen utspelas då ej sällan -
efter ordningsmaktens ingripande - i
närmaste häkte.
Om jag i sammanhang härmed
nämner, att 1,000 (ett tusen) halfva bier pr
dag under loppet af tre
förrättnings-dagar; »förutom vinglögg, kaffegökar m.
m.», förtärdes å ett stationssamhälles
s. k. hotell, så förstår man lätt min
uppfattning af att vår allmoge alltför
ofta hemfaller till koncentrerad
omåttlighet.
Från dessa lyten öfvergår
granskaren till de rent kroppsliga
bristfäl-ligheter, som vid
beväringsmönstring-arna trädt i dagen.
Det är vemodigt att iakttaga - säger
han - hurusom maskinerna inom
jordbruk och industri kräfva sina offer.
Upprepade fall af lemlästning i form af
af klippta eller krossade extremiteter gifva
detta allt för tydligt vid handen.
Att bland arbetsklassen få se en
rak rygg eller harmoniskt utvecklad
figur hör - heter det vidare - till
undantagen. Det stränga
jordbruks-eller fabriksarbetet i perioden mellan
skolgångens afslutande och
värnpliktstidens infallande måste sätta
stämpel på sina utöfvare. Härom
vittna vår värnpliktiga arbetande
ungdoms krökta ryggar, klumpiga
och tafatta uppträdande och förvridna
lemmar.
En tilltalande motsats till alla de
ur-artningar, jag här påpekat - säger
författaren - skönjes alldeles påtagligt
inom de kretsar, där folkhögskolan haft
tillfälle att verka. Hyfsning och
vakenhet och god kroppslig hållning äro hos
sådana ynglingar regel.
För den stora massan åter måste
- fortsätter han - under nuvarande
förhållanden »värt folks hela
kroppsliga uppryckning, hyfsning och tukt
läggas in under värnpliktsöfningarna».
Men härtill räcka de nyligen stadgade
åtta månaderna icke på långt när
till:
Det behöfs ett par gånger 8
månader för att, utom inlärandet af alla de
militära fordringarna, bokstafligen
rentvätta, väcka och hyfsa vår ungdom och
vänja den vid ordning och disciplin,
förutsatt att dessa egenskaper verkligen
skola blifva bestående och ej
naturtillståndet på nytt tämligen snart
återinträda. Det är- därför vi våga hoppas
och fordra några förberedande åtgärder
från hem och skola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
