Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (1,134.) 23 september 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
730
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 38
tid. Vi gjorde, hvad vi kunde, og med
den sjeldne dygtighed, fagkyndighed og
intresse, hvormed Hr, Docenten
underviste os, fik vi jo et udmserket grundlag,
og »uttalsläran» er os en
.fortrseffelig-hjselp til videre selvstudium. Hvem ved
om vi ikke, naar vi nseste gäng kommer
ig j en, foruden ät vi först og f rem st
mel-der os ind til Ottelin II og til vore
pri-vattimer hos vore syenske venner, ogsaa
drister os til ät melde os ind hos Ödman
II 1-25!––––
Som et praktisk udslag af
laeseövel-serne blev - vsesentlig ved Hr.
Otte-lins föran staltning - dannet et nordisk
bibliothek, som vi glseder os meget til.
Om dette vil selvfölgelig
»Läraretidningen» faa meddelelse fra andet hold,
og jeg’ kan derför afbryde her. Men
först maa De give mig lov, Hr
Redaktör, ät sende min hjertelige hilsning og
tak til alle de svenske brödre og söstre,
jeg kom i berörelse med; först og fremst
til mine »privatlserere» i svensk og mine
»privatelever» i norsk. - -
Udenes, Romerike (Norge), septbr 1903,
Ole Eide.
Docenten Odal Ottelin är född i Gamla
Karleby i Finland år 1868 men kom i späda
år öfver till Sverige och är uppfostrad i
Norrland. Ar 1886 blef han student i
Hernösand, 1889 fil. kandidat i Uppsala, 1898 fil.
licentiat; disputerade följande år för
doktorsgraden och blef 1901 docent i nordiska språk.
Tjänstgör för närvarande som vikarierande
lektor vid högre lärarinneseminariet i
Stockholm. År 1894 var han studentkårens
ordförande vid nordsvenska universitetet.
Utom sin gradualafhandling: Studier öfver
Codex Bureanus, har han i Turistföreningens
årsskrift offentliggjort en skildring af en
färd från Piteå till Bodö och till
sommarkurserna i Uppsala detta år utgifvit ett
utkast till Svensk uttalslära.
Hvad är att göra?
Den uppmärksamhet, som
tidningspressen och allmänheten under
senaste tiden ägnat seminarierna, har
för folkskollärarekåren i flera
hänseenden varit af ganska pinsam
natur. Man nästan våndas, när man
bevittnar, med hvilken djup
ringaktning äfven de mest folkskolevänliga
och folkskollärarevänliga personer
blicka ned på arten och halten af
den bildning, som skall vara den
för folkskollärarekåren
grundläggande, och obehaget häraf förmildras
endast delvis’ genom det varma
erkännande, som på samma gång ges
åt kårens energiska arbete på sin
fortbildning.
Det står ej till att neka: den från
föregående århundraden nedärfda fö-
reställningen om folkskolläraren
såsom typen för »halfbildning» lefver
ännu kvar, icke blott hos
skolrådsordföranden, folkskoleinspektören och
seminarieläraren, där den trädt
uppenbart i dagen, utan äfven hos den
allmänhet, hvars språkrör pressen är.
Man kan sticka hufvudet i busken
och blunda för detta faktum, men
därmed har man på intet sätt bragt
det ur världen. Man kan harmas
och protestera mot de hårda
omdömena, men harmen och protesterna
skola endast uppfattas såsom nya
talande bevis på omdömenas riktighet.
Det är säkerligen få kårer, som
äga förmågan att betrakta sig och
sin ställning med af egenkärleken
och själfbehagiigheten oförvillad blick.
Vi älska tro, att svenska
folkskollärarekåren verkligen hör till dessa få.
Den känner sedan många år tillbaka
djupt undermåligheten af den
grundläggande bildning, hvarmed den vid
seminarierna i allmänhet blifvit
utrustad, den har genom sin storartade
anslutning till de akademiska
sommarkurserna praktiskt visat sin törst
efter något bättre, och den har såväl
vid diskussioner om vår
seminarieundervisning som på andra sätt
uttryckligen förklarat en
genomgripande reform af denna undervisning vara
af trängande behof påkallad.
Frågan blir då: hvilka utsikter
finnas för en seminariereform?
Det närmast till hands liggande
svaret vore väl det, att seminarierna
borde i högst väsentlig mån kunna
reformera sig själfva. Få, om ens
några af våra läroanstalter ha ett
så utomordentligt tacksamt
lärjungematerial som de, läroåldern är den
yppersta som tänkas kan, och de
brister i de yttre formerna för
verksamheten, som förefinnas, kunna efter
hemställan från. seminariernas sida
utan svårighet afhjälpas af k. m:t.
Saken är emellertid den, att
seminarierna, d. ä. seminariernas lärare,
i allmänhet alls icke velat någon
reform.
Att undantag funnits, äro vi de
första att erkänna. Flera
seminarielärare ha arbetat med en
samvets-grannhet, som är allt erkännande
vardt, ja, det torde till och med ha
funnits seminarier, som i det hela
förtjänat ett godt omdöme. Det skall
ej heller fördöljas, att just under
senaste tiden tecken framträdt, hvilka
visat, att man här och där inom
se-minarielärarekåren börjat blifva
medveten om nödvändigheten af en
reform, och det har varit med stort
nöje vi fäst uppmärksamheten på dessa
tecken.
Men lika litet får det fördöljas, att
ansatserna varit för spridda och i
allmänhet äfven mycket för svaga.
Bredvid de seminarielärare och
seminarier, hos hvilka en mera tidsenlig
riktning i någon mån gjort sig gäl-
lande, finner man sådana, som ännu
stå kvar på 1850-talets ståndpunkt
såväl i åskådningssätt som i
metoder. Och de senare, för hvilka »Gröna
nöden» med hvad därtill hör utgör
en utmärkt symbol, äro knappast i
mindretal. På de reformsträfvanden,
som börjat röra sig inom
seminarierna själfva, kan man tyvärr icke
bygga några säkra förhoppningar om
en snar och grundlig omgestaltning.
Månne man då har att vänta en
sådan genom k. m:ts initiativ? Ja
och nej. En ärad samtida, hos
hvilken man bort kunna förutsätta någon
erfarenhet i saken, synes hysa den
egendomliga föreställningen, att k.
m:t förmår i en handvändning sätta
de bestående seminarierna i önskadt
skick.
Dessa läroanstalter - heter det -
äro underkastade kontroll, och om
tillståndet inö ni dem är så öfvermåttan
uselt, som vissa tidningar låta påskina,
hvarför ingriper icke kanslirådet I.
Lytt-kens, som äger att inspektera dessa
läroverk?
Ett kansliråd är visserligen en
inflytelserik man, men att han skulle
vara hart när allvetande och
allsmäktig, kan väl icke ens den mest naive
föreställa sig. Huru mycket är det,
som kommer i dagen vid ett
inspektionsbesök, och huru mycket skulle
komma i dagen t. o. m. genom en
extra undersökning? Världen skulle
bli utomordentligt förvånad, om icke
hvarje sådan resulterade i en af de
ökända »rentvagningarna» med
lugnande försäkringar om x of ver drifter»,
»obestyrktauppgifter», »missförstånd»
och mera dylikt. Icke ens det
all-bekanta faktum, att bland lärarne
vid flera seminarier funnits notoriska
»rötägg», har ju i »bestyrkt» form
kommit till vederbörande kansliråds
vetskap eller föranledt de åtgärder
från dessas sida, som i motsatt fall
naturligtvis ej kunnat uteblifva.
Hufvudmedlet för seminariernas
uppryckning är icke de flyktiga och
sällan återkommande
»inspektionerna». Nej, det är utnämningen af
rektorer och lärare. De senare utses
af vederbörande konsistorium, de
förra af k. m:t på konsistoriets
förslag. Det är alltså här, liksom i
fråga om folkskoleinspektionen,
egentligen biskoparne, som regera.
Och huru ha biskoparne på detta
område regerat? Ha de satt som sin
uppgift att förse våra
lärarebildningsanstalter med dugliga, för folkbildningen
entusiastiska män, stående i lefvande
rapport å ena sidan med det
praktiska skolarbetet, å andra sidan med
den vetenskapliga forskningen? Eller
ha de i allmänhet och framför allt
utvalt åt sig s. k. välsinnade män,
lämpliga att utdana s. k. välsinnade
lärare, d. v. s. exemplar af släktet
John Chronschough?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
