Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 9
och synas en sa omistlig som ett öga eller en hand. Vi skolfolk utgöra inget undantag härutinnan. »Lärarens plats ar i katedern» ! sa ljuder an åtminstone i undertecknads öron ett av de gamla pedagogiska imperativen. Därmed gavs ja ej blott en ordningsregel, utan skolans själ var in nuce däri uttryckt- »Vad blir det därav med de nya läror, som nu gå över världen?» vill kanske någon fråga. - Vad blir det av undervisningen, av läxorna, av kurserna, av - examen? Särskilt detta sista, som ar sa viktigt! Om barnen i skolan, som arbeta efter sina huvud och ej efter lärarens, syssla med det som bast tilltalar dem, ja, om, som d:r Montessori vill, skolan skall arbeta för öppna dörrar till tecken på att barnen ha full frihet att utan att fråga gå ut och in, när skall man då få dem att ordentligt lära sig t. ex. köpingarna i Småland? - Katedern blir ja avsatt! -
Nå, vägen ar ganska lång mellan Casa dei Bambini i Kom och Björkekulla i Sverige, faran ar kanske inte sa stor, i varje fall komma vi helt visst ej att i onödan släppa ut »den goe värmen» sa här ars. Å andra sidan kan man dock bemärka, att litet mer an halvvägs efter en av de intellektuella stråkvägarna mellan nord och söder bor den gode apotekaren i Nancy, som blivit sa ryktbar för sina underkurer. Själv säges han alltid anspråkslöst försäkra, att han blott visar, hur människorna själva ha att bära sig åt för att bli i form. Han lär människorna att hjälpa sig själva. Men det gjorde också Hippokrates. En gammal erfarenhet alltså i aktualiserad form!
Kan ej fallet Coué ha något att lära skolan också? Även den vill lära människorna att hjälpa sig själva. Trots den sa länge med iver arbetat därpå, röra sig allt för många av dem, den haft om hand, sa illa tokigt i livet. De äro för stelbenta, för automatiska. Därför: kan en metod utfinnas, som gör mäaniskorna ledigare, friare, mera levande, nåväl, då ska vi lyssna till den, ja nyttja dagarna till att ta ut vad vi kunna av den, även om den »ej stämmer med vanlig» läsning med innehållsutredning, ty: den ar vuxen på rätt rot.
En egendomlig tid I Å ena sidan ha vi Risberg och K. J. Ekman m. fl., vilka garantera nationen pedagogisk pånyttfödelse, blott skolöverstyrelsen, inspektörerna, heltidsläsningen, den obligatoriska fortsättningsskolan och den fördärvliga boställsordningen avskaffas, åtminstone for landsbygdens vidkommande. Städerna synas de tills vidare av någon outgrundlig pessimism ha lämnat åt sitt öde (med undantag för att Stockholm, och vilka flera det kan vara, snarast böra skaffa sig småskollärarinnor). Vilket allt an sa länge för östgötagubbarna - jag vet ej, om jag får undantaga Labbemåla - ar ett evangelium; smålänningarna lär det däremot ej vara lika helt med.
Men medan de kommunala skoiför-
bunden som bast försöka vrida tiden bakat, öppnar tänkande och experiment på andra håll nya vägar framåt. Jag tror ej man behöver diskutera, vilketdera lägret det ar, som livets ande kännes vid. Helt visst ar det nya ännu i många avseenden blott något i vardande. Men att det ej kommer att gå oss spårlöst förbi, äc säkert. Det chockerar; det vill göra revolution i vår gamla föreställningsvärld vis å vis skolan. Vi kunna ock ställa oss avvisande, men diskussion måste det bli, och jag ar övertygad om att denna kommer att tända en eld i mer an en av oss, som den redan gjort det hos fröken Adéle Wetterlind. (Se hennes artiklar »Ny tid - nya signaler» i Sv. Ltg nyss före jul!) -
Se där några tankar, som väckts av en liten men naggande god bok från »Natur och kultur», och där fru Ingrid Prytz under titeln »Det själv verksamma skolbarnet» gör Montessorisystemets idéer och metoder tillgängliga for kunskapssökande svensk publik. I en rad välskrivna och instruktiva kapitel, som Frihet och disciplin, Med barnens ögon, Barnets hus, Undervisningar i rörelseförmåga, Träning av sinnena, Skrivning, Räkning, Gymnastik, Mödrar och barn, orienterar författarinnan läsarna sa i det föreliggande ämnet, att intresset motståndslöst kommer på helspänn. Man tar ej utan avund del av vittnesbörden om hur barnen i Montessoriskolorna äro sällsynt och häpnadsväckande flitiga. Det tycks inte vara den ringaste fara för disciplinen. De bli, heter det, »lyckliga och nyttiga upptäcktsresande i den värld, som omger dem, och icke kringvandrande vagabonder». Och en sak till: även dessa barn lära sig läsa, skriva och räkna.
Nu ar visserligen att marka, att metoden, sa långt fru Prytfc’ framställning följer den, ej gäller den egentliga skolåldern utan ett tidigare stadium. »Casa dei Bambini», d:r Montessoris skola i Rom, ar som institution parallell med kindergarten, synes det.
Men boken ar ej mindre intressant därför, att man sålanda får vara med riktigt från början. Och utan praktiskt värde även för våra skolstadier ar den ingalunda. Det synes, som de metoder i räkning, skrivning m. m., vilka refereras, borde äga ganska nära tillämpningsmöjligheter. Skrivning t. ex.! - Undertecknad har en gång, som många med mig, sett och förundrat sig över H. C. Peder -sens i Aarhus framgångsrika sätt att lära barn skriva väl. Dlr Montessoris metod säges ock utfalla mycket bra i det avseendet. I bägge fallen ar det fråga om helt friare övningar i handens rörelser, an vår traditionella skrivning av staplar ger. Däri torde ock knuten ligga.
Fröken Anna Pallin har i en efterskrift sa att säga renritat de nya linjer i fråga om mål och medel för uppfostran, vilka efter förebilder, givna av personligheter som Montessori, Jung och Crad-
dock och efter Daltonskolan, börja till-lämpas på skilda håll i världen. Utrymmesskäl ha tyvärr gjort översikten i fråga nog sa kortfattad. Ber därför i detta sammanhang att få hänvisa till vad några tidigare n:r av Svensk Läraretidning ger i fröken Siri Ohlsons i n:r 49-51 återgivna inledningsföredrag från ett skolmöte i Göteborg i höstas om »Praktiska metoder vid den teoretiska undervisningen». Läraren har där en givande komplettering till Ingrid Prytz’ bok, liksom denna till tjänst för dem, som önska gå vidare, i en liten redogörelse på slutet ger ej blott hänvisning till speciallitteratur utan även meddelar en förteckning på de i Norden befintliga Montessoriskolorna. En av dem verkar i Stockholm. D:r Karl Nordlund, som kan vara fördomsfri, när han vill, yttrar i ett boken inledande förord med rätta om de nya idériktningarna på uppfostrans område, att de »i stigande grad praktiskt förmått göra sig gällande». Ytterligare ett belägg for att det nya ar något vida mer an diskussionsinlägg. Må därför den lilla boken finna väg till varje skolhem!
B. E.
Malet Ekström-Brandt
Skolöverstyrelsen har den 9 februari meddelat resolution i anledning av kontraktsprosten Gunnar Ekströms hos överstyrelsen gjorda anmärkningar mot folkskolinspektören E. G. C. Brandt. Resolutionen ar i sin helhet av följande lydelse :
Kungl, skolöverstyrelsens resolution i anledning därav, att ordföranden i Stora Kopparbergs landsförsamlings skolråd, kontraktsprosten Gunnar Ekström, i skrivelse till överstyrelsen den 31 januari 1923, med anförande i 14 olika punkter av anmärkningar mot folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde Erik Gottfrid Cnristian Brandt, anhållit, att överstyrelsen måtte pröva och döma, huruvida icke Brandt gjort sig skyldig till klandervärt uppförande, i vissa avseenden stegrat till tjänstefel, i sitt förhållande till Stora Kopparbergs landsförsamlings skolråd och dess ordförande vid sammanträdena den 19 och den 26 augusti 1922 samt i sitt förhållande till de av skolrådet beslutade författningarna för distriktets skolväsen och till majoritetsledamöternas skrivelse till överstyrelsen den 19 september 1922.
I anledning av berörda skrivelse hade Brandt den 27 februari 1923 till överstyrelsen inkommit med infordrad förklaring, däri han, delvis under åberopande av ett bifogat intyg av sju ledamöter i Stora Kopparbergs landsförsamlings skolråd, punkt tör punkt bemött Ekströms anmärkningar samt bestritt, att han i något hänseende gjort sig skyldig till tjänstefel eller klandervärt uppförande.
Sedan ärendet härefter för yttrande remitterats till domkapitlet i Västerås, hade domkapitlet den 28 mars 1923 avgivit utlåtande, i anledning varav Brandt till överstyrelsen inkommit med en skrift.
Uti den 30 juni 19li3 avgivna påminnelser hade Ekström med vidhållande av sin tidigare gjorda anmälan ytterligare framställt i tre olika punkter innefattade anmärkningar mot Brandt i avseende å Brandts förhållande till skolrådet i Stora Köp parbergs skoldistrikt samt till ness ordförande.
Med anledning härav hade ärendet på nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
