Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 19
SVENSK LÄRARETIDNING.
365
setts onödigt, nödgas centralstyrelsen något dröja vid detta spörsmål. Det synes centralstyrelsen först och främst uppenbart, att reservanten och den ifrågavarande minoriteten for att komma till denna uppfattning måste hava förbisett ändamålet med folkskollärarkårens strävan efter tillträde till universiteten. Detta ar nämligen ingalunda att bereda seminarieelever, som funnit^sig böra ägna sig åt annat levnadskall an folkskollärarens, tillfälle att idka universitetsstudier av vad slag som helst, och an mindre att bereda personer, som först vid 16-17-årsåldern eller an senare kommit i tillfälle att studera, men som måhända aldrig haft en tanke på lärarkallet, en genväg till universitetet. Att studiemöjligheter böra beredas för dessa, ar ett betydelsefullt önskemål, men detta bör, såsom kommissionen i annat sammanhang framhåller, tillgodoses vid för sådant ändamål inrättade skolor. Syftet ar i stället att öppna möjlighet för lärare med -erfarenhet från folkskolan att genom universitetsstudier vinna ökad duglighet för det egna kallet, for ledande platser i folkskolans tjänst eller för lä-rarbefattningar vid folkskolans överbyggnader. Om seminarierna gjordes till övergångsskolor för sådana lärjungar, som icke hade för avsikt att ägna sig åt lärarverksamhet utan som endast ville förbereda sig för akademiska studier i allmänhet, ar fara värt, att seminarierna skulle småningom mer eller mindre förlora sin karaktär av lärarutbildningsanstalter, vilket ingalunda vore för folkskolan gagneligt. Det av Skolkommissionen framförda önskemålet, att lärare med erfarenhet från folkskolan skulle tillföras de nya på den gemensamma barndomsskolan byggda realskolorna bleve i varje fall icke förverkligat därigenom, att lärjungar från seminarierna ginge direkt till universiteten och därefter till läroverket.
Om sålunda det föreliggande förslaget icke helt tillgodoser Sveriges allmänna folkskollärarförenings vid olika tillfällen hävdade krav i avseende på folkskollärarnas fortbildning genom akademiska studier, och om an sättet för frågans lösning genom förändrade förhållanden blivit ett annat, an det föreningen ursprungligen tänkt sig, sa måste å andra sidan medgivas, att den genom förslaget anvisade vägen erbjuder vissa fördelar. Den förnämsta synes vara, att de examensmöjligheter och den kompetens, som beredas genom de ifrågasatta akademiska studierna, bliva i långt mindre grad begränsade, an vad som var fallet ined det ursprungliga förslaget. Vidare ar det en fördel, att de förberedande studierna icke behöva taga allt för lång tid, att de kunna förläggas till seminariet eller bedrivas i hemorten allt efter omständigheterna samt att provet icke upptager allt för många ämnen.
Sådant förslaget nu föreligger, borde det synas uppenbart, att det icke med
fog kan göras gällande, att de folkskollärare, som på de nu föreslagna villkoren söka inträde vid universitetet, komma dit sämre rustade för studier an de lärjungar, som universiteten mottaga från annat håll. Blir förslaget förverkligat, ankommer det på dessa lärare själva att genom sina studier visa, att sådana farhågor äro ogrundade.
På grund av vad sålunda anförts får centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening uttala sin anslutning till skolkommissionens förslag med den ändring, att folkskollärare, som avlägger det ifrågasatta studentprovet enligt fordringarna för latinlinjen, må kunna utbyta latinet mot franska samt att kravet på kvalificerade betyg i folkskollärarexamen utgår eller åtminstone avsevärt mildras.
Stockholm den 29 april 1924. Underdånigst
Å centralstyrelsens för Sveriges allmänna folkskollärareförening vägnar: (Underskrifter.)
Tjänstmännens dyr-tidskompensation.
Med anledning av en till riksdagens ledamöter utdelad, på uppdrag av Sveriges statstjänstmannanämnd av sekreteraren i socialstyrelsen Hugo Heyman verkställd men i högsta grad missvisande undersökning av ovanstående spörsmål anse vi oss förpliktade att till värnande av den svenska folkskolkårens rätt göra följande invändningar och anmärkningar mot icke blott undersökningsmetoden utan framför allt de för densamma valda förutsättningarna.
Därvid vilja vi inledningsvis understryka, att ansvaret för de i undersökningen lämnade uppgifterna och de på författarens fullkomligt godtyckligt valda utgångspunkter grundade slutsatserna icke kan anses åvila ledningen för statstjänstmännens organisation, utan helt bör läggas på författaren. Vi se nämligen tills vidare saken sa, att statstjänstmanna-nämnden, då den hänvände sig till en tjänstman i socialstyrelsen med begäran om en dylik undersökning, önskade få till stånd en opartisk, objektiv och vederhäftig utredning, vilken, ehuru icke utarbetad under tjänst-mannaansvar, dock på grund av socialstyrelsens auktoritet skulle kunna antagas bliva av avgörande betydelse vid bedömandet av frågan om tjänstmännens dyrtidstillägg. Detta borde enligt var mening en tjänstman i det centrala ämbetsverk, på vars utredningar och statistik tjänstmännens nuvarande löneförhållanden och framför allt deras dyrtidskompensation sa gott som uteslutande ar beroende, hava besinnat, då han åtog sig det ifrågavarande uppdraget*
Efter denna anmärkning övergå vi till en kortfattad kritik av den verkställda utredningen.
Av den vid undersökningen fogade grafiska framställningen framgår skenbart, att de med lagstadgad minimilön avlönade folkskollärarna numera skulle vara de i ekonomiskt hänseende bäst tillgodosedda bland alla i allmän tjänst stående tjänstmanna-grupper. Till detta överraskande resultat har författaren kommit genom en beräkning av den procentuella förhöjningen av lönebeloppen under perioden 1905-1923.
För vår del anse vi, att berättigade invändningar kunna göras icke blott mot själva undersökningsmetoden utan även och framför allt mot de fullkomligt godtyckligt valda förutsättningarna, närmast mot att just året 1905 valts till utgångspunkt. Då författaren vidare i sin redogörelse intagit även vissa lärargrupper, torde man kunna utgå ifrån, att han skaffat sig kännedom om åtminstone de mest elementära förutsättningar, på vilka deras lönevillkor äro grundade, och att de utredningar rörande nämnda spörsmål, som genom statens försorg verkställts, icke skulle vara honom obekanta.
Redan de tio första raderna i lä-rarlönenämndens ar 1914 avgivna betänkande skulle då, om han tagit del av desamma, hava övertygat honom om att hans utgångspunkter äro felaktiga och måste ge ett oriktigt resultat. Nämndens yttrande må därför i detta sammanhang citeras:
*Året 1907, då löneförhållandena f or statskontorets tjänstmän senast reglerades, kan betraktas som gränsskillnaden mellan den lönereglerings-period, som tog sin början i slutet av 1870-talet, och den nu pågående löneregleringsperioden. Läroverkslärarna och folkskollärarna fingo sina löner reglerade kort före nämnda ar, de förra ar 1904 och de senare ar 1906. Vid deras löneregleringar hava ej tillämpats samma grunder som vid de löneregleringar, vilka vidtagits efter nämnda tidpunkt, och ifrågavarande lärare hava sålunda blivit stående på en relativt lägre lönenivå an tjänstmannakårer, med vilka de på grund av sin utbildning och sitt arbete borde vara jämnställda i avlöningshänseende.» (Lärarlönenämndens betänkande I del l sid. 1). Sa väl i 1902 års kommittés (den s. k. löneregleringskommitténs) ar 1918 avgivna betänkande som i k. m:ts samma ar avlåtna proposition återupprepas de ovan citerade erinringarna. (Löneregleringskommitténs betänkande LV sid.4 l, k. m:ts prop. nr 260/1918 sid. 29.)
Av de nu åberopade aktstyckena framgår alltså, att den givna gränsen vid den här ifrågavarande jämförelsen måste sättas efter året 1906, och att författaren således måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
