Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 30
SVENSK LÄRAKETIDNING.
593
ar många av dessa spefåglar, kan det lätt hända, att vi, som äro inställda på: »Gläd dig åt livet!» av deras melodi bliva likgiltiga, inbundna och att vår glädje flyr sin kos. Men då gäller det att bringa dessa misstänksamma, förolämpande begabbare och häcklare till insikten: Den, som utan att känna den nya skolan, drager löjlighetens sken över densamma, han ar en narr. Men den, som bereder en lärare en stunds glädje, han har gjort väl åt en hel klass!
Någon hade på sitt kommissbröd satt en liten gul flagga, som skulle markera smör. Det ar icke tillräckligt, att vi på skolhuset hissa den nya tidens flagga och sedan jubla: »Vi äro den nya tiden!» Först måste vi låta den nya tidens ande bliva levande omkring skolan. Vad de politiska partierna vilja, det hamra de med varje tidningsnummer in i föräldrarnas minne. ’Vad kyrkan vill, det vill hon ända sedan den grå medeltiden, och även därom äro alltså föräldrarna tillräckligt underrättade. Men vad den modärna skolan vill? Den nya skolans och dess lärares strävanden bliva emellanåt likställda med den ondes anslag! Där hjälper blott ett: skola och hem måste bilda en samhörighet, besjälad av socialt sinne och av fast vilja att i gemensamt arbete nå det främsta och sista malet i all uppfostran: barnets lycka! Vad ar då lycka? Det glada och stolta medvetandet att hos sig kanna de skapande krafternas njutning.
Kraft, glädje, godhet! Och hand i hand med föräldrarna. I detta tecken skall den nya skolan segra!
Den förkättrade Skolslöjden.
Hr Levi Johansson ar en gammal bekant till Svensk Läraretidnings läsare. Den mångsidighet, han ådagalagt genom sina talrika inlägg på vitt skilda områden, ar nästan enastående. Men det ligger en viss fara i att efter högt föredöme vilja vara mäster allt i allo. Detta framgår klart av vidräkningen i slöjdfrågan, ty mot hr J:s verksamhet som kritiker på detta området kunna många berättigade anmärkningar göras.
Utan tvivel i lovvärt syfte riktar han uppmärksamheten på ett länge känt och beklagat missförhållande: slöjdundervis-visningen skötes ej alltid och allestädes som den borde. Saken ar högst beaktansvärd, men hr J. gör ett allt för stort nummer av den. Lika stora bristfällig-heter förekomma tvivelsutan an här och an där inom skolans andra fack. Detta kan tyvärr ej undvikas, sa länge samma lärare skall undervisa i omkring 15 olika ämnen. Bristerna inom de andra facken märkas emellertid ej sa mycket, varför anmärkningar mot dem sällan höras. På grund av lättheten att kontrollera de yttre resultaten av slöjdunder-
visningen bliva förhållandena här mera ömtåliga, om också ej sämre. Alla för saken intresserade sågo därför med tillfredsställelse, att frågan togs upp till ny diskussion. Man hoppades på en saklig, vederhäftig och därmed livgivande kritik. Utan avsikt att sara måste jag som min bestämda mening säga, att hr J:s inlägg brast i alla de nämnda betydelsefulla punkterna. Han låter sin livliga fantasi fullkomligt taga överhanden, han bevisar för mycket och därmed intet, ja, för att göra slut på sjukdomen försöker han slå ihjäl patienten. En radikal metod.
Dispositionen av artikelserien ar följande. Först göres försök att visa, det folkskollärarna i gemen äro odugliga, ofta också straftVärt pliktförgätna som slöjdlärare. Nästa steg avser att klarlägga, var ansvaret härför kan eller måste sökas, nämligen i en minst sagt försummad undervisning vid seminarierna och vid Näs. Sa följa anvisningar på botemedel för det onda, och slutklämmen innehåller en omedveten självkritik, högst läsvärd.
Oss »skrivbordspedagoger» ar hr J. snart färdig med. Vi äro egentligen karikatyrer av slöjdlärare, varför resultatet av vår verksamhet under ett läsår kort och rakt på sak kan angivas som »pinnar och stickor, som knappast hava något praktiskt värde». Möjligen göres här och var en större sak, men utförandet ar alltid häpnadsväckande dåligt. Endast i ett avseende kunna vi nå upp till fullkomligt mästerskap, nämligen då det gäller att på kort tid i grund förstöra redskap och verktyg. Att denna sotmålning i viss grad kan motsvara de värsta undantag s förhållandena j vill jag ej helt bestrida. Men inte ens en antydan göres om att skildringen avser sådana. Tvärt om markerar hr J., att det gäller de vanliga eller allmännaste förhållandena genom att tillägga: »Vackra undantag finnas, men de äro mycket tunnsådda». Mot dessa överord vill jag å egna och kamraternas vägnar protestera. Först efter den allmänna förkastelsedomen märkes på* slutet ett utslag av en sent vaknad eftertanke: »Att exakt avgöra ...» o. s. v. Efter denna passus vågar jag utan tvekan beteckna de föregående och efterföljande hårda uttalandena som förhas tade överdrifter. Dömandet får ej gå före undersökningen, och undantagen få ej göras till regel.
Angående seminarierna få andra svara. I fråga om Näs har däremot jag vissa skyldigheter. Vi, som där »rida för rast-hållet» hava ej, som hr J. antar, okritiskt anammat Salomons alla teorier, vi hava ej låtit utvecklingen gå oss spårlöst förbi, ej heller hava vi i vår undervisning försummat viktiga sidor av slöjdlärarnas utbildning. Våra möjligheter att följa med vår tid äro på Näs, där många slöjdintresserade samlas från vitt skilda håll, minst lika stora som i det kulturcentrum, där hr J. verkar. Vi sakna dessutom varken vilja eller förmåga.
Som en av de främsta orsakerna till slöjdundervisningens förfall nämner hr J. det dåliga inflytande Näs utövat och allt jämt utövar genom att sprida den »grundfalska» satsen om knivens lämplighet på begynnelsestadiet. Med större tvärsäkerhet an sakkännedom säger hr J., att den satsen består an i dag på Näs. Sanningen ar, att vi visserligen fortfarande respektera åsikten, men ej fullt dela den, och att vi i undervisningen numera påpeka och i praktiken tillämpa en helt annan metod, nämligen sågning och hyv-ling (»av j amning med hyvel eller spån-kniv») jämte lättare tal j ning med kniv. Mycket talar för, att kniven bör användas redan från början. Att hr J. ar av annan åsikt, bevisar ej motsatsen. Kniven bör dock ej helt dominera, det finns något, som heter lagom. Bruket av kniven ger »pinnar och stickor», d. v. s. de mindre arbetena, existensberättigande. Men de må ej betraktas som mål utan som medel, vilket hr J. tycks glömma eller vägra att fatta. De äro jämförliga med barnens rättskrivningsböcker, som trots alla fel och trots brist på »praktiskt värde» dock ha en stor uppgift att fylla.
De metodiska anvisningar, som hr J. hänvisar till i knivfrågan, stereotypera-des 1917 och har sedan gått ut i ny upplaga utan att ändras, vilket skett därför, att många erfarna lärare ännu hålla på Salomons teori oförändrad. Min ställning till frågan om knivens vara eller icke vara framgår av artikeln »I slojd-frågan», nr 2 av Sv. Ltg 1923. Kniven frånkännes där rätt till envälde. I den nya modellserien (Exempelsamling), som i ar utgivits från Näs, förordas bruket av såg, hyvel och kniv, i nu nämnd ordning.
På tal om kniven och dess användning vill jag påpeka ett par av hr J:s talrika överdrifter. Han säger t. ex. utan tvekan, att kniven använd i slöjden »ar rent livsfarlig». Erfarenheten jävar detta. Hallen och Nordendahl göra detsamma, i fråga om påståendet, att björkvirket ar "benhårt", att björk ar "ett av de hårdaste träslagen". De nämnda verkliga auktoriteterna upptaga björk bland de mjuka virkesslagen och säga vidare: - "ar lätt att klyva och lätt att arbeta".
Mot de från Näs utgivna metodiska anvisningarna ar hr J. ej nådig. De lida av brist på yrkes- eller hemslö j dsmäs-sighet, anser han. Men längre fram slår han sig själv på fingrarna (avdelning 3, mom. 2 och 3), då han säger, att läraren visserligen själv måste vara väl förtrogen med de yrkesmässiga förfaringssätten, men att han ej får låta barnen försöka sig på dessa »virtuosa grepp». För barnen måste man uttänka andra, visserligen för tillfället mera tidsödande men dock i längden lämpligare och resulta trikare arbetsmetoder. Det ar just detta, som anvisningarna taga sikte på och få anmärkning för. Den bekante slöjdpedagogen (f. d. yrkesmannen) Folke Jakobssen i Köpenhamn fann anvisningarna för de särskilt omnämnda model-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
