Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 33
SVENSK LÄRARTIDNING.
651
UF dagspressen.
Skolreformen.
Vi återgiva här några av de uttalanden rörande den igångsatta nya utredningen av skolfrågan, vilka förekommit i pressen.
Svenska Dagbladet skriver på ledarplats den 3 aug. bi. a. följande, som torde vara ett ganska troget uttryck för den lössläppta och sprattlande jubelstämning, som ecklesiastikministerns nu vidtagna åtgärd utlöst hos skolreformens motståndare. Vi avstå från alla anmärk-
ningar utom för ett fa! finna nog av sig själva
1. Sv. Ltgs läsare överdrifterna och
felbedömningen i vissa ordalag, fraser och påståenden, som uppenbarligen framslungats under känslornas yra.
Den av ecklesiastikministern igångsatta nya utredningen i skolfrågan kommer icke som någon överraskning. Den har både länge begärts och länge väntats samt ar ingenting annat an den följdriktiga fortsättningen av vad som hittills förevarit i detta ärende. Man behöver icke i detalj upprepa de olika stadierna av skolreformförslagets törnbe-strödda remissvandring. Envar torde erinra sig, att Skolkommissionen arbetade under ledning av den bekanta politiska firman Värner Rydén-Vilhelm Björck, samt att förslagets innebörd och konsekvenser fullt motsvarade de pessimistiska förväntningarna. I förkänslan av att en grundlig granskning kunde stjälpa hela förslaget, valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen den betänkliga utvägen att driva igenom reformen på kommandoväg. Myndigheterna förelades orimligt kort tid för sina utlåtanden, samtidigt som en intensiv politisk propaganda igångsattes för att av skolkommissionens förslag göra en demokratiens symbol och folkets livssak. Herr Björck skrev i Tiden, att »det icke skulle lyckas bördens och börsens förkämpar att förhindra en snabb lösning». Lyckligtvis reagerade en oförvillad allmän opinion sa eftertryckligt, att detta kuppförsök avvärjdes. När yttrandena sedermera kommo in, voro de på vissa punkter helt enkelt nedgörande. Reformens grundvalar voro sönderskjutna; det var omöjligt att på dem uppföra den maskinpedagogikens Babelstorn med sig själv som toppfigur, om vilket hr Rydén drömde. Nu kommer den logiska utvecklingen: materialet skall granskas på nytt, och ur den digra utredningen skall man välja ut det hållbara för att sedan skapa en organisation, som kan anpassas till den svenska skolans traditioner och nutidens ofrånkomliga krav.
Med rätta påpekar ecklesiastikministern, att det vilande förslaget redan vållat vart skolväsende stora olägenheter. Här liksom i försvarsfrågan har man följt den ängsliga regeln att »icke föregripa». Sa länge Skolkommissionen arbetade och dess resultat prövades, har utvecklingen stått stilla. I stället för det rika, pulserande liv, som tidigare utmärkte landets skolkretsar, har kommit en stagnation, som stått i ovisshetens och farhågornas förlamande tecken. Det ar hög tid, att detta tvång till overksamhet äntligen brytes. Från denna synpunkt skall också med tillfredsställelse antecknas, att statsrådet Clason upptagit det bärande i generaldirektör Bergqvists särskilda yttrande i skolöverstyrelsens utlåtande, nämligen dennes förslag om praktiska försök. Någon annan väg kan man icke gärna välja, om man vill stödja sig på direkt erfarenhet. Men därav följer också, att det pedagogiska arbetet far nya impulser och att arbetsglädjen återvaknar.
De riktlinjer herr Clason angivit, måste också väcka anklang i vida kretsar. Med
bestämdhet förklaras sålunda, att studietidens förlängning »måste undvikas». Härom har rått en obruten enighet, och de skolmän torde vara lätt räknade, som på allvar velat försvara kommissionsförslaget i denna del. När Sv. Ltg häromdagen tog det stora antalet kuggningar i en klass i Nya elementarskolan till intäkt för en sym-patiförklar ing för en skolform, som visserligen räknade med längre skoltid, men där alla kunde följa med, verkade uttalandet ovanligt spöklikt och förlegat. Låt oss hoppas, att därmed det sista försöket blivit gjort att försvara det ominösa trettonde skolåret \l
Det måhända mest uppseendeväckande med direktiven for den förstnämnda utredningen ar dock anvisningen att undersöka »den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola» for de skolformer kommissionen föreslagit. Även inom folkskollärarkårens egna led finnas numera många, som betvivla folkskolans möjlighet att åtaga sig denna stora uppgift. Men på denna punkt var Skolkommissionen bunden. Allt annat fick röras och reformeras, blott icke folkskolan! Den var för herr Rydén skolpolitikens rikslikare, efter vilken allt annat skulle rätta sig. Det ar från denna ogörliga begränsning av problemet, som oformlighe-terna i skolreformförslaget härröra. Det trettonde skolåret skulle näppeligen ha förts fram som ett allvarligt menat projekt, om man hade kunnat draga in även folkskolan i reformarbetet. Men den var tabu; och vad mera ar, man fick icke taga hänsyn till att folkskolan har många varianter. Skolreformen bygges upp på folkskolan av A-ty p i dess bästa utgestaltning. Men sådana skolor saknar landsbygden i hög grad. Den nya utredningskommittén har här fria händer och bör kunna lägga fram en skolplan, som utan att insnöras i en förkvävande schablon fyller den eftersträvade uppgiften att jämna vägen för de elever, vilkas begåvning pekar framåt till fortsatta studier på högre stadier.
En viss risk finnes dock för att utredningen skall pressas in i en återvändsgränd. Det kan nämligen tänkas, att man även nu gör politik av skolfrågan, och uttolkar det
1 Sv. Dagbl:s ledarskribent visar sig här hava icke uppfattat eller icke velat uppfatta meningen med den åberopade artikeln i Sv. Ltg. Denna artikel avsåg icke att utgöra något försvar för det 13:e skolåret. Den hade till rubrik: »Det nuvarande skolsystemet», och de i artikeln omförmälda masskuggningarna framdrogos såsom ett ofrånkomligt bevis för vad som ar särskilt utmärkande för sagda system, nämligen att de högre allmänna läroverken suga till sig massor av lärjungar, som äro obekväma för studier, och därigenom bidraga att föra fram en mängd odågor eller halv-odågor till framskjutna och betydelsefulla ställningar i samhället, detta till obotlig skada för såväl individerna som samhället självt. Skolkommissionens förslag till nytt skolsystem avser att göra slut på detta missförhållande och har dessutom sa stora förtjänster även i andra avseenden, att detta system, trots det 13:e skolåret, ar vida att föredraga framför det nuvarande. Men i fråga om det 13:e skolåret bruka reformens motståndare förtiga, att även under det nuvarande systemet 13 skolår på grund av kvarsittning åtgå för omkring 75 % av läroverkens lärjungar, såsom vi tidigare meddelat.
Hed. av Sv. Ltg.
hela som ett försök att »vrida utvecklingen baklänges». Socialdemokraternas attacker mot ecklesiastikministern förliden riksdag varsla härom. Det bör därför redan från början klart utsägas, att en fortsatt skolutredning var en tvingande nödvändighet efter all kritik från sakkunnigt håll, icke minst beträffande den stats- och kommunalfinansiella sidan av saken. Åtgärden har ingenting med politik att göra, även om den råkar framhäva vissa krav, som herr Rydén och hans meningsfränder icke ha sinne för, nämligen skolans behov av oförkränkt frihet samt motstånd mot alla ansatser till statlig monopolisering och opersonlig me kanisering av uppfostringsarbetet i våra skolor.
Socialdemokraten ser givetvis ecklesiastikministerns åtgärd på ett helt annat sätt och slår därför an andra toner. Ur en ledare med rubrik Hr Clasons »skolprogram» i numret för den 4 aug. anföra vi följande.
När herr Clason mottog det ämbete han för närvarande innehar, skyndade han att med en anmärkningsvärd rättframhet betyga sin fullständiga obekantskap med skolfrågan, den obestridligen främsta positiva uppgift, som påvilade ecklesiastikdepartementet. Sedan dess har något mer an ett ar förflutit. Tydligen har den nuvarande ecklesiastikministern - - - känt ett obetvingligt behov att, innan makten glider honom ur händerna, dokumentera den fackliga utbildning ämbetsövningen skänkt honom. - - .- sa kom i går underrättelsen om ett nytt initiativ, som även det i främsta rummet måste betraktas som ett nytt försök att uppskjuta en reorganisation av vårt skolväsende, som undanröjer de ekonomiskt välsituerades bildningsprivilegier och som släpper fram omsider begåvningarna ur arbetar- och bondehemmen. Några egna synpunkter och riktlinjer söker man förgäves i den långa diktamen, som ansetts nödvändig för inkallande av ett par departementssakkunniga. Det Cla-sonska »skolprogrammet» utgör ett mycket enkelt och alltigenom sterilt uppkok på de argument och projekt, som förts till torgs i högerpressen och på läroverkslärarnas möten. En och annan understrykning låter dock ana, att herr Clason åsyftar att inleda en klart reaktionär skolpolitik. Att därvid som främsta önskemål gäller att undgå enhetsskolan, därom lär ingen behöva sväva i tvivelsmål. Alldeles speciellt fäster man sig vid de ohöljda ansträngningarna att ödelägga den enhetsskolorganisation, som vi redan äga i den kommunala mellanskolan, uppenbarligen ett fullföljande efter nya linjer av det misslyckade attentatet från i våras. Herr Clason har därmed endosserat ett av läroverkslärarnas mest ytterligtgående krav, en utmaning mot två decenniers demokratiska skolpolitik, som utgör en förnyad intressant illustration till »samförstånds»-regeringens verkliga kynne. Att ecklesiastikministern för övrigt önskar värna överklassens speciella skolor, de privata flickläroverken, i förhoppning säkerligen att på sa sätt åstadkomma en oas, avstängd för de fattiga hemmens barn, ar ju icke på något sätt ägnat att överraska. Närmast tragikomiskt verkar det, att herr Clason påkallar praktiska försök med olika organisationsformer under anspråk på resultat redan med utgången av läsåret 1925-26! Till all lycka lära sådana försök, om de skola djupare ingripa i organisationen, kräva riksdagens medverkan, varför man icke torde behöva befara alltför stort ohägn på detta område.
Om sålunda överarbetningsdirektiven antyda ett målmedvetet försök av den Trygger-ska regeringen att vinna ett relativt långt uppskov med det högre skolväsendets anpassning efter ett nytt tidsläges krav och samtidigt bädda for möjligast reaktionära lösning av skolfrågan, ar det ägnat att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
