Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 34
häftig. Med detta allt för ofta missbrukade knep kan man nog stoppa munnen till på ett besvärligt vittne men alls icke ändra sakförhållandena. Vad jag skrivit i det här ämnet, står jag fast vid, ända tills en grundlig utredning ger till resultat, att jag tagit fel. Det ar ingenting mindre an en sådan, som jag åsyftat få till stånd genom publicerandet av mina artiklar. Ar denna väg icke framkomlig, sa stå andra vägar öppna. På gagnlöst tidningskäbbel ämnar jag icke spilla mina krafter. Det vore väl också för besynnerligt, om en sa pass betydande och penningkrävande samhällsangelägenhet som Skolslöjden i all framtid skulle undslippa betryggande kontroll och grundlig revidering.
Sa till sist en liten erinran i anledning av Eder kritik av ett par satser i min bok »Verktygsskötsel». - Man f ar icke under några förhållanden Mia hyveln sa våldsamt, att den välver sig, ty detta ar en grov, meningslös misshandel av verktyget. De nog sa ömtåliga kilspårsbalkarna tåla ej i längden detta våld utan spräckas. Hyvel järnet sitter stadigt även vid mycket måttlig kilning, ifall kilen ar i rätt skick. Ar den felaktig, sa att den ej »drar» jämnt och gott, bör den naturligtvis ändras eller, om ej annat hjälper, utbytas mot en ny. Av för sträng kilning blir hyveln svårställd, sa att man måste tillgripa det ödesdigra slåendet i stället för de helt lätta knackningarna, som icke göra minsta åverkan. Att jag i min bok icke uttryckligen och allvar-ligen varnat för oskicket att våldkila hyveln, det ar, efter vad jag märker, en verklig brist, ty om detta sker på det färska trädet, vad skall då icke ske på det torra. Den av Eder kritiserade anvisningen förtjänar däremot icke benämningen oråd. - Vad prepareringen av sulorna beträffar, sa ar varken den kokta eller råa linoljan riktigt bra för ändamålet, ty träet lämnas sa gott som oberört därav. Numera använder jag ett annat medel, som jag för min del funnit vara mycket bra, i det att sulan därav blir både hård och lättgående, men jag har inga »verkliga auktoriteter» att referera till, och då sa - -.
Levi Johansson.
Ur dagspressen.
Den kritik, som vi å ledarplats i Sv. Ltg underkastat ecklesiastikministerns nu vidtagna åtgärd i fråga om skolreformen, har uppmärksammats av ett stort antal andra tidningar i vårt land, och flera av dessa tidningar ha avtryckt vår första artikel i ämnet antingen helt eller delvis. Sa t. ex. Ny Tid, Västmanlands Folkblad, Socialdemokraten, Arbetarbladet, Ljungby Posten, Härnösandsposten, Dala Tidning, Dala Demokraten.
Dala Demokraten har dessutom själv en artikel, som vi i dag bringa till våra läsares kännedom.
Hr Clasons lapptäcke.
Ecklesiastikministern i den Tryggerska regeringen har, som bekant, tillsatt en ny skolkommitté med uppdrag att underkasta skolkommissionens betänkande och förslag jämte däröver avgivna yttranden en förnyad granskning. Hr Clason har for sitt initiativ skördat varmt bifall i högerpressen, vilken livligt sekunderat^ av främst Dagens Nyheter, den tidning som ettrigast av alla bekämpat skolkommissionens betänkande och förslaget om den sexåriga bottenskolan.
Vid tiden då Skolkommissionen avgav sitt betänkande, eller strax därefter när diskussionen pågick som allra hetast, förklarade hr Clason, att han icke hade någon mening i frågan. Denna bekännelse var väl ett uttryck för en icke enbart politiskt nödvändig blygsamhet. Sedermera har dock hr Clason förskaffat sig en mening, vilken nu tagit sig uttryck i de direktiv för den nya utredningen, som återfinnas i statsrådsprotokollet vid kommitterades utnämning. Då man granskar hr Clasons yttrande, finner man, att han på alla väsentliga punkter accepterat den kritik mot Skolkommissionen, som lagts fram främst från läroverkshåll och från fienderna till en rationell bottenskola över huvud. De nya sakkunniga få av ecklesiastikministern på den avgörande punkten intet som helst bindande eller klart formulerat direktiv. Hr Clason har Överräckt bitar till ett lapptäcke, sammansatt av alla de invändningar som från läroverkslärarna, privatskolorna, universiteten och alla bottenskolans motståndare och fiender presenterats. Och i alla de gjorda invändningarna har han funnit korn, ägnade att läggas i korgen till de sakkunniga.
Naturligtvis vill hr Clason ingen enhetsskola. Naturligtvis var det att vänta att han, den sittande regeringens mest reaktionära medlem, skulle ur yttrandena över skolkommissionens betänkande draga fram alla reservationer mot enhetsskolan och göra sitt bästa, för att bevara de Överklassprivilegier, som känneteckna den nuvarande ordningen. Naturligtvis drar också hr Clason därför sin lans för privatskolorna - naturligtvis under maskering och hänvisning till pedagogiken - och instruerar de sakkunniga att de för all del måste komma fram med ett förslag, som stryker ett streck över skolkommissionens yrkande, att privatskolorna skulle beskäras och enhetsskoltankens genomförande verkligen bliva ett förverkligande av demokrati på skolans och undervisningens område.
Hr Clason finner alla möjligheter stå öppna att genomföra en organisation av bottenskolan, som ingen bottenskola blir. De sakkunniga skola sålunda undersöka, huruvida icke läroverksundervisningen kan anknytas till såväl fjärde som femte folkskolåret. Även i fråga om den kommunala mellanskolan innehåller de Clasonska direktiven uppslag som, rätt f ortföljda, logiskt leda till denna skolforms upplösning. Uppslaget, att de sakkunniga skola anställa praktiska försök, kunna självfallet, därest dessa försök skola få något värde, icke heller bedrivas med sådan hast, att de under loppet av något utredningsår kunna ge något avgörande svar på de frågor, som hr Clason med dessa försök vill ha besvarade. De praktiska försöken liksom hela sakens läggande under ny utredning kan sålunda antas resultera endast i ett: hela frågans förhalning och sönderhackning.
Och när allt kommer ikring, ar det månne icke den innersta avsikten med den Clasonska utredningen? Det ar kanske syndig for-fa ädelse, men det ar litet svårt att tro, att hr Clason ar besjälad av något varmare intresse för en skolreform, som vill förverkliga enhetsskolans tanke. Sa upphöjd över sina reaktionära sympatier och tendenser ar hr Tryggers ecklesiastikminister icke. Utredningen genom nya sakkunniga måste uppfattas som ett försök att bereda andrum och tillfälle för skolreaktionen att i den poli-
tiska kampen om denna sak tillförsäkra bottenskolans motståndare en gynnsammare position.
Det skall icke förnekas, att icke skolkommissionens betänkande och de med anledning därav avgivna yttrandena behöva genomgå en ytterligare granskning, såsom förberedelse till förslag till riksdagen. Men den ingående rent sakliga prövning och undersökning av hela skolproblemet, om vilken Stockholms Dagblad talar såsom nödvändig, den ar ju verkställd, dels av Skolkommissionen och dels återfinnes ett fullgott material för ett sakligt bedömande i alla de yttranden, som avgivits över skolkommissionens förslag. Skolöverstyrelsens yttrande jämte det därtill fogade stora betänkandet av generaldirektör Bergqvist, ar ju en dossier på många hundra sidor, där problemet ar belyst från tusen och en sida. Yttrandena från läroverk, universitet och övriga skolmyndigheter - alla sammanfattade av skolöverstyrelsen - innehålla ju allt vad den speciella sakkunskapen haft att anföra. Nya sakkunniga till all denna redan presterade sakkunnighet ar ju tårta på tårta. Vad nytt tror man att de av hr Clason tillkallade sakkunniga skola kunna prestera? Ett uppkok på vad som redan anförts blir väl vad som slutligt blir möjligt för dem att lägga fram för regering och allmänhet, d. v. s. de skola försöka att sy ihop hr Clasons lapptäcke. Att ur de nya sakkunnigas arbete skall framgå ett förslag till rationell lösning av detta skolproblem, det ar litet svårt att tro eller ens hoppas. I sitt nuvarande läge ar nämligen inte frågan om enhetsskolan ett problem, som några sakkunniga skolmän ar i stånd att knäcka. Vad de med an sa ärlig vilja skola kunna åstadkomma blir icke en lösning av den knut, som endast låter sig lösas med politiska medel. Tillkallandet av dessa sakkunniga måste sålunda betraktas som en överloppsgärning, milt talat; ytterst ar åtgärden ett försök att bereda en galgenfrist för dem, som med alla medel vilja undgå att här i landet en enhetsskola skall komma till stånd. «
Under den gångna veckan ha åtskilliga tidningar innehållit angrepp på socialdemokratin i anslutning till kritiken i Soc.-Dem. rnot hr Ciasons kommitté. Man beskyller vårt parti - och naturligtvis hr Rydén och Björck (skolkommissionens sekreterare) - att vilja diktera igenom en skolorganisation, som sakkunskapen säges ha utdömt, och det spelas på att inom socialdemokratiska partiet en del motståndare till den sexåriga bottenskolan framträtt, t. ex. Erik Hedén och prof. Malte Jacobsson. Slik argumentation ar sofisteri. Det här avgörande ar icke huruvida även inom det socialdemokratiska partiet en och annan står skeptisk till tanken på den sexåriga bottenskolan, utan det avgörande ar, att skall en lösning av denna fråga komma till stånd, sa måste den ryckas upp ur det sakkunnighetens träsk, där man avser att dränka hela tanken. Den som aldrig sa litet satt sig in i skolkommissionens förslag och tagit del av yttrandena över detsamma - framför allt från den högre undervisningens målsmän av alla kategorier - har funnit ett faktum dominerande: alla kretsar som representera överklassen, vilja över huvud inte någon enhetsskola, vilja alls icke taga något steg ytterligare till skolans demokratisering. Den pedagogiska sakkunskapen - vilken samtidigt ar socialt blind eller svagsyn; och reaktionär i många fall: se yttrandena från universiteten! - har använt all sin skarpsinnighet för att uppvisa, att enhetsskolan ar detsamma som kulturdöden allra minst, och detta, sett i ljuset av skolreaktionen i allmänhet, gör att man icke får låta sig förvilla av sakkunskapen. Den ar något mycket förträffligt och ofrånkomligt, som alla måste taga hänsyn till, då det gäller pedagogiska frågor, men att denna samma sakkunskap skall få diktera sm vilja måste förhindras. Nu har hr Clason givit motståndarna till enhetsskolan ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
