Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
717
till hälften av dem ålagd undervisningsskyldighet, utan att statsbidraget till den kommunala mellanskolan äventyrades eller dessa lärares rätt till lönetur och ålderstillägg inskränktes.
Tillsatta tjänster. Till ordinarie lärare vid kommunal mellanskola: i Storvik fröken Anna Hedenström och fil. måg. Saga Svaren.
Till e. o. lärare vid kommunal mellanskola: i Örkelljunga fil. mag. B. Elmgren, Jönköping; i Tomelilla fil. måg. Ivar Gadd; i Sollefteå fil. mag. D. Pettersson, fil. mag. N. Sjöstrand och fil. mag. Ruth Kjersén; i Vetlanda fil. kand. Alrik Landgren.
Till vikarie vid kommunal mellanskola: i Sollefteå fil. mag. O. Holmberg; i Tranås fröken Ingegärd Olsson, Halmstad.
Dödsfall.
Marianne Sörensson.
Efter några månaders sjukdom avled den 27 augusti å Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg folkskollärarinnan Helena Marianne Sörensson i en ålder av nära 49 ar. Född i Ståla församling i Bohuslän var den bortgångna dotter till komministern Johan Sörensson och hans maka Helena Kristina Carlsson, den senare en syster till en av Göteborgs stads allra äldsta folkskollärare, framlidne Andreas Carlsson.
Redan vid 17 års ålder avlade Marianne Sörensson småskollärarinneexamen och skötte därpå under tre års tid en mindre folkskola å Lyrön i Bohuslän, sökte sedan inträde vid Skara folkskolseminarium och utgick därifrån 1899. Efter att en kortare tid ha innehaft ordinarie befattning vid folkskolan å Röra å Orust anställdes hon ar 1900 vid Göteborgs folkskolor.
Kan det om flertalet harnalärare sägas, att de älska sitt kall - yrket självt alstrar gärna en sådan känsla hos djupare naturer - sa kan detta med alldeles särskild sanning sägas om Marianne Sörensson. Hennes varma hjärta, glättiga lynne och friska ungdomlighet in i det sista gjorde det kärt och lätt för henne att vinna de unga och umgås med dem. Mångsidig och drivande lärarfor-måga som hon var hade hon också mycket att ge sina flickor och upphörde aldrig att följa och glädja sig åt deras tillväxt och framsteg. Sa blev skolan och intresset för ungdomen, även för de för länge sedan ut-gångnalärj unggenerationerna, samlingspunkten för hennes inneboende hehov att leva för andra och däri söka livets lycka.
Inom kamratkretsarna skattades Marianne Sörenssons hjärtlighet och älskvärdhet alltid högt Vid hennes hår äro därför också saknaden och sorgen djupt kända.
Emma Pettersson.
Folkskollärarinnan Emma Pettersson i Elovsrud, Västra Emtervik, har avlidit.
Hon var född i Segerstad 1865, avlade små-skollärarinneexamen 1896 och erhöll dispens till folkskola 1898. I Lysvik hlev hon ord. lärarinna 1900 och flyttade 1909 till Örn i Skaraborgs län samt valdes till ord. folkskollärarinna i Västra Emtervik 1912.
Ingrid Johansson.
Efter långvarig sjukdom har i sitt hem i Götehorg avlidit folkskollärarinnan Ingrid Helena Johansson. Den avlidna var född i Götehorg 1896 och avlade 1920 examen vid Göteborgs kvinnliga folkskolseminarium. Under två ar hade hon anställning som e. o. folkskollärarinna i Stavringe i Halland och var därefter vik, folkskollärarinna i Sätila
och vid Göteborgs folkskolor, tills sjukdomen förra året bröt hennes krafter.
Carin Olander.
Småskollärarinnan Carin Olander har avlidit i Norrköping i en ålder av 67 ar. Den avlidna var född i Hällestad. Hon avlade ar 1878 småskollärarinneexamen i Linköping och erhöll påföljande ar anställning vid Östra Eneby skolor, som hon tillhörde tills församlingen 1916 inkorporerades med Norrköpings stad, varefter hon tillhört Norrköpings folkskolor, tills hon 1921 erhöll avsked med pension. Närmast sörjes hon av tre bröder och tre systrar.
jCftforatur.
Böcker på mitt bord.
Allt, som sker, blir sa småningom historia. Det visste vi också för tjugo ar sedan, men det var nätt och jämnt vi trodde på det. Vad vi läste i tidningarna var ett sådant myller av smått och halvintressant, att man knappast brydde sig om att lägga det på minnet. Kommande historieforskning finge klara upp linjerna, bäst den kunde - man vände hellre bladen i den historiska litteratur, som redan fanns. Den kunde dock på ett helt annat sätt fängsla intresset.
Det har blivit annorlunda nu. Vi märka tydligt, huru historiens pulsslag slå. Man känner nästan som en plikt att studera även det samtida historiska skeendet. Man kan inte slå dörren till och låta allt gå bäst det vill. Man känner, att man själv ar med på skutan. Böckerna rörande samtidens historia har också under det sista decenniet kommit att utgöra en icke obetydlig del av den litterära produktionen. Våra bibliotek fick till och med lägga upp särskilda avdelningar för »världskriget», vilka visserligen till stor del fylldes av de krigförande makternas propagandaskrifter. Sa kom det en tid, då man började tröttna på grund av övermättnad. Men pausen var icke sa lång - de ryska förhållandena tilldrogo sig alltmera uppmärksamheten, och i samband därmed hålla vi nu på att få en hel litteratur om Ryssland. Det ar några av dessa böcker, som i sommar ha kommit på mitt bord.
På sätt och vis kunna de sägas ha mera personligt intresse an böckerna om världskriget. Ty socialism och marxism ar något, som ligger innanför vår nästan dagliga tankesfär eller åtminstone tangerar denna. Och hur olika tankar man an har om den sista ryska revolutionen, därom ar man väl ändå ense, att den betecknar det största och mest målmedvetna försöket att grunda en rent socialistisk stat. Hur det försöket slagit ut ar en av samtidens verkligt stora frågor.
Men såsom ofta just i dylika fall ar det svårt att få ett klart och opartiskt svar. Bolsjevismen har blivit en reli-
gion för sina bekännare, och lika litet som en troende katolik skulle vilja erkänna sin kyrkas skröpligheter inför en kritiserande främling, lika litet kan man vänta, att en rättrogen bolsjevik blottar eventuella brister i sin stat. Åtminstone utbasunerar han dem icke i tryck. Ty hans käraste dröm ar dock alltid, att alla folk skola komma att tillhöra hans sovjetförbund. Å andra sidan har bolsjevismen sa hänsynslöst röjt sig väg, att man väl kan förstå, att dess motståndare gripa till sina mörkaste färger, när de måla dem.
Professor Olaf Broch, som skrivit boken »Proletariatets diktatur», känner jag blott i egenskap av en mycket förtjänstfull Dostojevskiöversättare. Men han ar professor i ryska och kan alltså språket perfekt, och han har tydligen en mängd vetenskapliga förbindelser i Ryssland. Det synes också, att han försökt tillämpa rent vetenskapliga sanningskrav på sina undersökningar. Vad en sådan man har att förmäla måste man givetvis tillmäta stor betydelse. Emellertid lider nog bokens senare del av ett visst pläderande i anti-bolsjevikisk riktning. Broch fyller dock de båda huvudkrav, som jag framför allt skulle vilja ställa på en modärn Rysslandsskildrare: att fullt behärska språket och att äga ingående kännedom om Ryssland före revolutionen. Vad sedan de personliga förutsättningarna beträffar motsäger iDgentiog i framställningen, att författaren verkligen bemödat sig om opartiskhet och klar överblick. Man skulle kunna invända, att Broch har sa många goda vänner från den gamla regimens tid, att han kunnat över hövan påverkas därav. Men det tycks knappast, som om detta förhållande skulle kunna rubriceras som någon större felkälla.
Det ät Rysslands kulturella och i någon mån även moraliska tillstånd, som Broch velat skildra. Beträffande de ekonomiska förhållandena frånsäger han sig all sakkunskap, även om han mot slutet kommer in även på dem. Man måste säga, att det ar en ganska mörk tavla, som Broch målat. Han förnekar icke, att revolutionen på många håll verkat en sinnets frigörelse och att en förut tillbakahållen samhällsklass nu på ett helt annat sätt kan låta bröstet spännas. Men han undanhåller oss icke den baksida av detta fenomen, som består däri, att en rå och hänsynslös ton blivit ett privilegium för den nya statens tjänare. Broch talar i detta sammanhang om ett lägre plan. I dessa mer eller mindre ledande kretsar frågar man icke efter vad man förr kallade »gott» eller »ädelt». Sådant ar förlegad borgerlighet. Världen ar for bolsjeviken uppdelad i »förtryckare» och »förtryckta». Mot »förtryckarna» äro alla medel tillåtna, med avseende på dem frågar man icke efter rätt eller orätt. Men ar icke då också hela gärdet upprivet - människan, den fria människan, ar icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
