Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 17
SVENSK LÄRARETIDNING.
325
fostran kräver en rent personlig insats i långt högre grad an den, som kräves inom t. ex. en sådan gren av statsförvaltningen som kommunikationsväsendet, om man undantar de le-daode posterna. Det ar över förmågan att i längden göra en verkligt fullgod personlig in-, sats, om samhället icke lämnar sitt erkännande däråt genom att bereda lärarna rättvisa i iönbanseende." Det åligger lärarna bland annat att bibringa den uppväxande ungdomen den trygga förvissningen, att den lever inom ett välordnat samhälle, ett rättssamhälle. Detta måste de göra under känslan av att detta samma samhälle icke ar villigt att bereda lärarna själva rättvisa. 1927 ars riksdag genomförde en skolreform, som kommer att göra folkskolan i högre grad an hittills till en hela nationens grundskola. Kan det vara förenligt med -omtanke om ett på denna grundskola uppbyggt skolväsendes basta, att denna grundskola far en lärarkår, intagen av misstro mot samhällets goda vilja att göra rätt åt alla och orätt åt ingen?
»Man måste naturligtvis, om man vill ivara rättvis, se till, att man behandlar denna med-borgargrupp på samma satt, som man behandlar andra grupper.» iSå yttrade sig statsutskottets ordförande 1927. I förvissning om att Ni, Herr Riksdagsman, »vill vara rättvis», vädjar ’Stora Tuna skol f ö rening, som representerar skoldistrikt med tillsammans inemot 200 lärare, till Eder att lämna Eder medverkan till att de av hrr J. P. Johansson och Ruben Wagnsson i första och Värner Rydén i andra kammaren väckta motionerna om tillfällig lönförbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor måtte vinna riksdagens bifall.
Lärarmöte i Sundsvall. Medelpads kretsar av S. A. F. hade den 10 april ett talrikt besökt möte i Sundsvall. Sedan länsnämndens ordf. frkn Elin Nilsson öppnat mötet och till ordf. utsetts hr Aug1. Björklund, Sundsvall, höll hr Hugo Lindmark ett. med intresse mottaget föredrag över ämnet »Samhällets krav på folkskolan och folkskolans krav på samhället».
Om någon läroanstalt kan anses ha bättre rätt an andra till namnet »allmän medborgarskola», ar det folkskolan, framhöll tal. inledningsvis. Cirka 90 proc. av Sveriges barn erhålla nämligen där sin undervisning. För de allra flesta av dessa betecknar den sex-sjuåriga folkskolkursen jämte den därmed samhöriga fortsättningsskolan summan av deras utbildning, for sa vitt denna beror på skolan. Om resultatet under sådana förhållanden skall bli någorlunda tillfredsställande, måste tiden användas väl.
Samhället måste kräva, att skolan meddelar vissa oumbärliga kunskaper, som eleverna i regel alls icke eller mycket ofullständigt komme att inhämta, ifall skolan icke ’funnes. Det åligger skolan att göra sitt basta for att tillfredsställa denna förväntan.
Vissa krav på större övning i en del färdigheter särskilt i skrivning och räkning, ha allt emellanåt framkommit, nu senast i en riksdagsmotion. Denna fordran kan inte frånkännas berättigande. Men dels ar det nu sa, att en rätt stor procent av folkskolans lärjungar - denna skola måste ju praktiskt taget ta emot alla, som anmälas - över huvud taget endast i ringa mån forma tillgodogöra sig undervisningen, dels skulle nog ett tillmötesgående av nämnda krav förutsätta ett nytt djärvt grepp i undervisningsplanen. Arbetsprogrammet ar nämligen redan överfullt. Men det torde vara en ratt allmän mening, att därmed bör anstå, tills man hunnit pröva verkningarna av den nya undervisningsreformen.
Vidare bör folkskolan vänja sina elever vid logiskt tänkande, vilket ju ar en nödvändig förutsättning för lugn besinning och sunt omdöme i privata och offentliga angelägenheter.
Slutligen kommer som det viktigaste det, som man alldeles särskilt tänker på, när man talar om uppfostran, nämligen att skolan, i den mån den det förmår, bör söka dana de unga till bra människor och goda medborgare. En lärare bor söka att efter basta förmåga göra sina lärjungar förtrogna med det ideal, for vilket Mauritz Hellberg i sin förkunnelse upptagit det gamla vackra ordet gentleman.
Skolan, som ar ett samhälle i smått - liksom hemmet ännu mer i smatt - förbereder för medborgarskap i de större samhällena, kommun och stat. Där finns en ordning, som måste lydas utan prut och städse, där finnas uppgifter, som måste fyllas, om inte det hela skall gå i baklås. Slutligen finnas 20 eller 30 eller flera medborgare i detta samhälle. Alla ha samma rätt, och alla måste ta hänsyn till varandra. Och sa lägges i all stillhet en grund till socialt tänkande och socialt sinnelag.
Det ar märkligt att iakttaga, hurusom barn, vilka uppfostrats enbart i hemmet och något längre fram komma i skola, o»fta visa sig obekväma ’for samarbetet. En sådan yngling från ett verkligt mönsterhem kom vid 14-15 ars ålder till ett läroverk. Hans första lärospån där bestod i att han öppnade några ga.skranar och ihöll på att ’förgifta hela skolan. Detta hindrade emellertid icke, att han blev en utmärkt präst och utmärkt människa för övrigt, sedan skolan »gjort folk» av honom.
En uppfostran, som tar bestämt sikte på blivande medborgarskap, måste framiför allt vara maktpåliggande i ett samhälle, som likt det svenska bygger på den bredaste demokratiska grund. FOT mig står det alldeles klart, att skolan här kan fylla en viktig uppgift genom att inplanta i sina lärjungar aktning iör lag och rätt och lära dem i deras mest mottagliga ålder, vilken förmån det ar att få leva i ett rätts- och kultursamhälle. - Det har säkert inte undgått någon, att ansvaret iför barnens undervisning och uppfostran mer och mer kommit att läggas på skolan. Här äro krafter verksamma, över vilka vi människor, i allt fall de enskilda individerna, icke ha någon makt, men följderna av dessa krafters spel få vi enfara i skolan, framför allt i folkskolan, där de framträda som »massverkan».
I detta avseende - i detta avseende säger jag - visar man folkskodan ett förtroende, om vilket man kan säga, att det ar »över hövan». Sa fort människor la någon ny »fluga» - ordet ar lika otäckt som betecknande - hor man alltid detsamma: »Det här borde naturligtvis folkskolan lära barnen». När en pojke ar ohövlig frågar man honom, om han icke lärt sig halsa i skolan. Hur skulle det vara att fråga honom, om han inte lärt sig hälsa i hemmet - han torde val i de flesta fall ha lärt sig det å bägge hållen! Men detta ständigt ökade ansvar kan folkskolan bara endast under en förutsättning, nämligen att den (finner sig vara i besittning av allmänhetens förtroende. ; Jag tror, att man kan saga utan skryt, att folkskolan åtnjuter en betydande auktoritet hos sin »publik», d. v. s. hos sina elever. Det finns knappast mer an en institution, som i det fallet kan mata sig med folk skolan. Tidningspressen har en motsvarande ställning gentemot sin publik. Trots allt styggt, som säges om tidningarna, och trots alla artigheter, de servera varandra, ar det i alla fall sa.
Vad nu folkskolan beträffar, sa beror det nog av flera orsaker, att det oförtrutna arbete, som på sina hall bedrives på att beröva densamma medborgerligt förtroende, icke hittills vunnit sitt mål. I skolan ar det lugnt ooh stilla - ännu sa länge. Livet därute ha vi visserligen släppt in, men oron och hetsen, som utmärker nutidslivet, ha vi i stort sett lyckats hålla utanför. I en värld, där allting flyter, finns här en fast punkt.
Vidare kan man nog säga, att det i regel råder ett ganska gott förhållande mellan den enskilde läraren och de hem, med vilka han direkt har att göra. Om detta inte vore rege
skulle man inte göra sa mycken affär av undantagen.
Men man får icke göra sig blind för att folkskolans auktoritet håller på attt undergrävas. Detta sker icke genom den sansade och i grunden välvilliga kritik, som ibland framföres. Den pekar tvärtom på en av skolans största tillgångar, nämligen det levande intresse för densamma, som ännu besjälar mången medborgare.
Men det finns ett annat slags kritik, som varken varit sansad eller hänflutit ur ett välvilligt sinnelag, och denna har varit mycket högröstad. Ja, man kan saga, att tvärsäkerheten ofta stått i omvänd proportion till sakkunskapen.
Verkningarna av detta systematiska nedriv-ningsarbete ha icke utelblivit. Vi ha under de senaste aren allt emellanåt sett, hur gammalt folk icke aktat för rov att draga barnen in i sina strider och låtit sitt missnöje över verkliga eller föregivna missförhållanden gå ut över skolan såsom institution. Man har gentemot skolan använt stridsmetoder, som hämtats irån helt andra slagfält och som borde vara absolut uteslutna, när det gäller skolorna och barnen.
Men, säger man, föräldrarna ha i det ena eller andra fallet påstått sig ha berättigade anledningar till missnöje. Då kan det i allt fall icke i en rättsstat bli fråga om att an-Jita olagliga utväger, innan alla lagliga ha prövats. Att innan sa skett, trotsa lag ooh laga myndigheter och framför allt att draga oskyldiga barn in på sådana vägar, det kan icke ’försvaras. Att sa kan ske, varslar om, att folkskolans auktoritet håller på att rivas upp, ett förhållande, vilket - som redan antytts - visserligen icke kan förvåna någon. Det förefaller, som om alla i bästa mening samhällsbevarande medborgare - och sådana äro ju de allra flesta svenskar - borde förena sig om att här rädda vad räddas kan. Ty om folkskolan ’sattes ur stånd att fullgöra sin uppgift, och detta mitt i en svår brytningstid, finns intet annat att sätta i stället. Och då fruktar jag, att Herrens kvarnar komma att mala ihop en mald, som blir bittrare an det gamla ^barkbrödet.
Vidare måste skolan kräva, att samhället skapar sa gynnsamma yttre förutsättningar for dess arbete, som förhållandena medgiva. Rättvisligen och tacksamt bör erkännas, att därvidlag mycket och gott arbete utförts av skolans myndigheter, att statsmakterna vid många tillfällen visat sig behjärta folkskolans betydelse, och att många kommuner, |nte minst i våra bygder, ådagalagt en högeligen tacknämlig strävan att förbättra sitt skolväsen. När man ser en del av de skolhus, som uppförts här i Medelpad under de senaste 20 aren, känner man verklig respekt for den kommunala ambition, som tagit sig sa hedrande uttryck.
Ser man på landet i det hela, kan man göra liknande iakttagelser. Ar 1901 undervisades 51 proc. av landets folkskolbarn i halvtidsläsande skolor, ar 1925 var procenttalet 16. Vi ha gått åtskilligt framåt sedan de tider, då man hade halvtidsläsande skolor i själva stiftsstaden Skara.
Men till detta erkännande måste fogas den anmärkningen, att nu antydda glädjande utveckling aldrig får avstanna. Om skolan gäller liksom om varje institution, att om dess utveckling, yttre eller inre, avstannar, den går mot döden, var den går.
Slutligen ar det ett (billigt krav, att folkskolans lärare och lärarinnor beredas en ekonomisk ställning, som svarar mot rättvisa och billighet. Vad vi begära ar endast vad en kommitté av opartiska personer angivit såsom ett rättvist krav, nämligen att Sveriges olika lärarkårer i lönhänseende likställas med de grupper av statstjänare, med vilka de i avseende på utbildning och tjänstställning äro närmast jämförliga. Det förefaller, som om detta krav borde kunna biträdias av alla rättsinniga medborgare. Att en lösning efter dessa linjer inom en nara framtid kommer att ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
