Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
972
SVENSK LÄRARETIDNING,
Nr 51
ingen annan skolform, som från en viss sida sett kunde mäta sig med folkskolan i fråga om betydelse för landets allmänna väl. Det hade också för generaldirektören varit en stor tillfredsställelse att få vara med vid arbetet på folk-skolinspektionens omorganisation. Redan vunna erfarenheter ådagalade full väl, att den nyorganiserade folkskol-inspektionen i väsentliga avseenden blivit av epokgörande betydelse för utvecklingen av vårt folkbildningsväsende. Folkskolinspektörernas uppgift vore svår och grannlaga. De skulle på en gång ägna sig åt en mängd yttre värv av administrativ och ekonomisk natur samt tillika äga pedagogisk erfarenhet och hysa intresse för det egentliga undervisningsarbetet. Generaldirektören trodde sig kunna konstatera, att de nuvarande folkskolinspektörerna i stort sett på ett berömvärt sätt fyllt de krav, som ur nämnda synpunkter kunde ställas på dem. Därom avlade den svenska folkskolans utveckling under de femton ar, som förflutit sedan folkskolinspek-tionens omorganisation, ett det mest talande vittnesbörd.
Generaldirektören slutade med att uttala sin varma tacksamhet för det goda samarbete, som alltid ägt rum mellan inspektörerna och överstyrelsen, och för den personliga välvilja, som kommit honom själv till del. Han önskade dem lycka och framgång i deras viktiga arbete och bad dem till sina kolleger överbringa sitt tack och sin hälsning.
Hyllningar för Th. Brandt.
På sin 60-årsdag den 11 dennes blev folkskolinspektören i Sydskånes västra inspektionsområde Th. Brandt föremål för mycket omfattande och hjärtliga hyllningar från olika lärarsamman-slutningar inom inspektionsområdet. Sålunda uppvaktade Harjagerskretsen av S. A. F. genom sin styrelse med en av konstnären O. Fredlin utförd adress samt ett praktfullt konstverk, »Jesus välsignar barnen», av glasmålaren Anders Nilsson. C :a 200 folkskollärare tillhörande Sveriges folkskollärarförbund uppvaktade genom en deputation med en adress utförd av Hans Erlandsson. Lundakretsen av S. A. F., Statens folk-skolinspektörsförbund samt många enskilda lärare och lärarinnor överlämnade blommor. Bland de till c: a 150 uppgående telegrammen från skolstyrelser och skolråd, forna kolleger och elever samt lärare och lärarinnor inom distriktet märktes sådana från Lunds folkskolstyrelse och Malmö lärarförening.
All prenumeration verkställes å närmaste postanstalt.
Jean Jacques Rousseau.
(Ett 15O-årsminne.) VIII.
Ar 1762 utkom det arbete, som måhända blivit det mest epokgörande av alla, som flutit ur R: s penna. Det var »Emile eller om uppfostran». Uppfostrans problem synes ha lekt honom i hågen under lång tid. Sålunda betygar han själv, att han tjugu ar umgåtts med tanken att skriva en bok härom. Förut har också erinrats om hur han vid 28 års ålder utarbetade och tillställde Mably i Lyon ett program för uppfostran, innan han tillträdde platsen som informator i dennes hus. Hans pessimistiska syn på det allmänna kulturtillståndet och den övervägande negativa ståndpunkt han intagit i förhållande till kulturkrisens problem fordrade nu en positiv insats från hans sida. Det var då endast i sin ordning, att moralisten och världsförbättraren först tog sikte på behovet att reformera människorna genom en förbättrad uppfostran. Därefter kom turen till de yttre formerna, samhällets politiska och sociala organisation. Detta problem erhöll sin positiva behandling i det samma ar som Emile utkomna arbetet Samhällsfördraget (Le contrat social).
Emile ar ingen pedagogisk avhandling i vanlig mening. Arbetet har snarare karaktär av ren roman eller didaktisk berättelse, i vilken förf. följer en gosse från vaggan, tills han som vuxen man bildar eget hem. De agerande huvudpersonerna, läraren och dennes lärjunge, äro fingerade, och handlingen konstruerad utan anknytning till verkliga förhållanden. Allt ar tillrättalagt för att R: s uppf ostringsprogram skall kunna förverkligas. Det ar ej heller den yttre ramen, ej den praktiska till-lämpningen av uppfostringsprogram-met, som visat sig föredömlig och påverkat utvecklingen. Vad det ar som gör, att hans arbete bildar epok i pedagogikens historia, ar ej lätt att saga; möjligen de för sin tid nya och för alla tider vägledande tankarna, det originella tonfallet, paradoxerna, elden och vältaligheten. Kanske ändå att upplevelsen på vägen till Vincennes lämnar den bästa förklaringen. Det ar i detta sammanhang nog att erinra om den betydelse R. själv tillmäter densamma. (Händelsen har utförligare omnämnts i en tidigare artikel). Han säger bland annat:
Allt vad jag kunde fasthålla av alla de stora sanningar, som under loppet -av några minuter uppenbarade sig for mig, finnes mycket svagt återgivet i mina tre viktigaste skrifter, nämligen avhandlingen om vetenskaperna, om olikheten och om uppfostran. Dessa tre arbeten utgöra också ett helt.
I intuitionens ljus hade han sett barnasjälen belyst och glimtvis fattat dess väsen, be|iov och utvecklingsmöjligheter. Det må for övrigt undras, om
ej denna form av uppenbarelse utgör själva kvintessensen i all nyskapande verksamhet av bestående värde.
I förordet till Emile framhåller R. vikten av att uppfostrans problem göres till föremål för en allmännare uppmärksamhet. Detta vore av sa mycket större betydelse, som det gängse sättet för uppfostran enligt R: s mening vore förkastligt. Orsaken härtill bottnar i bristande kunskap om barnanaturen. »Man ser», säger han, »i barnet mannen, man glömmer, vad barnet ar, innan det blir man». Respekt för och kärlek till naturen ar hans pedagogiska liksom hans samhällsreformatoriska valspråk. Barnanaturens eget väsen ar uppfostrans normerande ledtråd. Ingenting får företagas, som hindrar kroppens och själens fria växt. Därför isoleras både läraren och lärjungen från samhället. Emile skall bli prototypen för en människa, som utvecklas helt och fullt enligt sitt eget väsen. Därför detta ängsliga aktgivande på att ingenting sker, d. v. s. ingenting som ar ägnat att deformera eller kanske rättare att utifrån forma den uppväxande plantan.
R. låter barnets liv sönderfalla i skarpt avgränsade perioder. Första boken behandlar spädbarnsåldern intill slutet av första levnadsåret. Denna avdelning börjar med den bekanta paradoxen: »Allt ar gott, sådant det utgår ur naturens hand; allt försämras under människornas händer.» Från denna utgångspunkt borde det val vara mest konsekvent att avskriva allt vad uppfostran heter. R. har förutsett invändningen och genmäler därtill, att av två onda ting väljer man det minst onda. Överlämnas barnet åt sig självt, blir det snart nog ett offer för fördomar, härskande åsikter, tvång, sociala inrättningar, och allt detta skulle ohjälpligt förkväva naturen, d. v. s. det goda hos barnet. En förnuftig uppfostran åter kan bli ett skydd mot en fördärvad kulturs nedbrytande inflytelser, ja, mer an sa, den kan få en positiv uppgift, den nämligen att främja utvecklingen av barnets egna krafter. För att detta skall ske måste dock bland de tre uppfostrare : naturen, tingen och människorna, som han erkänner, de båda förstnämnda och allra främst naturen vara normerande. Detta innebär, att människan i sin uppfostrande gärning har blicken öppen för den inre utvecklingen av barnets krafter och sinnen samt att erfarenheten riktas genom den yttre verklighet (tingen), med vilken barnet gör bekantskap.
R. var själv individualist, och han ville en uppfostran till individualitet. Detta kräver även naturen, ty denna uppfostrar människan i individuellt, medan vi i allmänhet uppfostra barnen för andra eller socialt och därmed motverka naturen.
Tvingade, säger han, att bekämpa antingen naturen eller samhällsinrättningarna, måste vi välja mellan att söka åstadkomma en män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
