Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2. 8 januari 1930 - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 2
SVENSK LÄRARETIDNING
37
Tänkande i detta ords vanliga betydelse
finnes lika litet. Tänkande är blott ett
»tyst förhållningssätt», vårt sätt att
tyst reagera på vissa retningar. - »Det
omedvetna» är en myt. Det omedvetna
är blott det overbaliserade, fast att
bortförklara problemet därmed synes
då bra mycket likna harens bekanta
metod att sticka huvudet i busken.
I samband med att Watson avfärdar
»myten om det omedvetna», som
kapitelrubriken betecknande nog lyder,
mäter han Freud skäppan full för den
skuld, denne anses ha i fråga om
senare tiders intresse på området. Freuds
metod får vitsordet att vara »ett trick
eller knep mer än en vetenskaplig
metod i egentlig mening». Att Freud
hamnat i hopplös villfarelse synes för
Watson ställt utom allt tvivel. Som
förmildrande omständighet anföres emellertid,
att Freud vuxit upp i den då rådande
själsmystikens tecken. - »Han var
särskilt väl bevandrad i Gamla
testamentet och förtrogen med folksagorna. Man
kan icke tillbakahålla den misstanken
gentemot Freud, att han i sin ungdom
tagit djupa intryck av berättelsen om
djävlarna, som flydde in i svinen på
den store mästerläkarens i några
mystiska ord uttrycka befallning», heter
det.
Också nya testamentet bör således
räknas med i fråga om faktorer, som
ursäkta Freuds misstag! - Om citatet
har något att betyda, kan det dock
kanske ej bli annat, än att Freud varit
barn av sin tid. Men skall det ej
månne visa <sig, att samma varit
förhållandet med psykologerna av i dag! -
Därför är det mest sympatiskt att’ ej vara
alltför tvärsäker om att ha funnit det
förlösande ordet.
För behavioristen finns det ej heller
något sådant som instinkt, därmed ej
heller några nedärvda anlag. -
»Människan utgör vid sin födelse en mycket
lågt stående formlös protoplasma, som
gestaltas av den familj, inom vilken den
gör sitt inträde i världen.» Så enkel
är saken! Ack, om det vore så väl, skulle
man vilja utropa l Men så kommer man
ihåg alla buspojkar, som kommit från
goda hem, och så står man där med
tvivel i själen även på den punkten.
Prof. Watson menar sig emellertid
också med >sitt förnekande av instinkten
vara på den säkra sidan. I stället for
instinkten sätter han barnets
obegränsade bildbarhet. »Om man förflyttar
vilken nyfödd amerikansk barnunge
som helst till det inre av Kina och
lämnar honom helt i en kinesisk familjs
vård, så kommer han att utveckla sig
till en fullfjädrad kines med hårpiska,
dyrkar sina förfäder, äter med pinnar
och sitter på en matta.»
Det psykiska livsförloppet och
personlighetens utdanande är således blott
retning och reaktion. Upprepade
reaktioner konstituera vanor. Vi äro
summan av det, som våra vanor göra oss
till. På experimentell väg utröner man,
hur exempelvis barnets intryck av fara
uppkommer. Med nästa punkt förfares
på samma sätt, och till sist har man
ett helt schema färdigt, där man kan
visa, hur det mänskliga livet, här det
man kallar själslivet, är uppbyggt. Det
är en biologisk konstellation, som osökt
för i tankarna en vurm, som för några
århundraden sedan var aktuell i västra
Tyskland: att framställa den s. k.
mekaniska människan. Allt går igen, tycks
det.
Prof. Watson gör ingen hemlighet av
att han ser det psykiska livet
mekaniskt. - »Formar man icke en järnbit
till en automobilaxel och en annan till
huvuddel i ett vetenskapligt
instrument ! Ligger det något så särskilt
upprörande i den tron, att människans
händer kunna taga den levande
protoplas-mamassa, vi kalla barn, och forma den
enligt de vetenskapliga kraven på
nuvarande nivå?» frågar författaren i det
sammanhanget och tillfogar, att det
kan han icke finna.
Då förstår man också författarens
påstående i exemplet ovan med barnet
från Amerika, som sändes till Kina för
uppfostran. Från författarens
utgångspunkt ter det sig så, att alla psykiska
företeelser kunna tänkas försiggå efter
mönster av kemiska förlopp. Själslivet
har ej mera av självverksamhet eller
avsikt än låt oss säga eldslågan har i
sin kamp för tillvaron. Människans
psyke är ett stycke lera, som det bara
är att forma. Avpassas därvid
retningarna metodiskt och systematiskt, kan
man få precis den typ, man vill. Med
äkta amerikansk naivism utropar ock
författaren: »Låt mig få ta hand om
det nyfödda barnet och bestämma den
miljö, i vilken det skall växa upp, och
jag skall få det till att krypa och gå;
jag skall kunna få det att klättra och
använda sina händer till att bygga i
sten eller i trä; jag skall kunna göra
det till tjuv, rövare eller morfinist.» -
»Daningsmöjligheterna i den ena eller
andra riktningen äro nästan
obegränsade», betygar han.
Men vadan den reservation som
ligger i det lilla ordet »nästan»? Efter
alla Bragelöftena blir läsaren här en
smula perplex. När man tittar
närmare efter, vad Watson sagt, blir man
också fundersam. Är han månne en stor
filur? Han har visserligen utfäst sig
att uppfostra våra barn till tjuvar,
rövare eller morf onister, allt efter som det
behagas. Men han har icke erbjudit sig
att uppfostra dem till änglar, vilket
onekligen dock är, vad som mest
intresserar oss. Det skulle verkat lugnande,
om även de varit med i
exemplifieringen ovan, helst de andra alternativen
knappast representera samma
svårighetsgrad.
De tydliga överdrifterna komma
läsaren nästan att fråga sig, huruvida prof.
Watson är att ta på fullt allvar. Man
kan nog också styrkas häri, då
författaren på slutet avvisar tanken på att
enligt behavioristisk metod omdana
redan vuxna individer, inte därför att det
inte kan gå, utan därför att människor
äro för lata och vårdslösa, för att det
skulle löna sig att försöka! Och detta
säges i en tid, då välfärdsrecept på
vissa håll synas vinna en mer oreflekterad
tilltro än på århundraden! Nu borde
prof. Watson anse jordmånen
synnerligen gynnsam i st. f. att ställa sig
skeptisk i fråga om den praktiska
tillämpningen av sina egna idéer, tycker man.
Överdrifterna till trots är dock
be-haviorismen ett uppslag, som
innehåller åtskilligt att tänka på. Särskilt värd
att uppmärksamma är den inriktning,
den vill giva i fråga om känslolivets
uppfostran. Den har obetingat rätt i
att det momentet hittills varit
försummat, utöver vad vaga antydningar och
allmänna förhållningsregler angår.
Experimentell psykologi bör på detta
område äga stora möjligheter.
Bemärkas må ock till behaviorismens
fördel, att prof. Watson är på sitt sätt
en så sträng etiker som någon. Vid att
kraftigt betona, att miljön är allt och
avgör allt, finner han, att denna insikt
för en och var blott bör vara ägnad att
ytterligare skärpa vår känsla av
ansvar inför andra. Vid negationer är
man i vår tid så van, att man av
sådana knappt tar någon skada. Frågan om
själens existens står eller faller därför
ej med behaviorismen. Utan vad denna
bör värderas efter, är vilka positiva
uppslag den kan rymma. Såväl i
metod som synpunkter bjuder den
därut-innan så mycket av intresse, att man
varken kan eller bör ignorera den.
Forskningen kommer säkerligen icke att
på länge släppa uppslagen. De äro för
nya och avvikande mot de vanliga
vägarna, för att ej psykologien med iver
skulle ta upp och följa dem. Och att
spana och fråga, även från nya och
djärva utgångspunkter, är människans
oförytterliga rätt.
B. E.
Handledning och övningar till ljudtavlor.
Av Edit Davidson-Sahlström, P. A.
Norstedt & Söner (Svenska Bokförlaget),
Stockholm 1929. Pris 2: - kr.
I denna tidnings nr 39 för i fjol
anmälde jag Edit Davidson-Sahlströms
ljudtavlor. Jag hade där anledning
beklaga den bristande fonetiska
utbildningen - i teori och praktik - i vårt
land, inte minst bland lärare vid alla
skolformer. Det senast gångna årets
erfarenheter ha gett mig rikligt med
vatten på den kvarnen. Jag skall
nämna ett par typiska exempel, visserligen
intetdera hämtat från skolans område.
I höstas höll en läkare, specialist på
talrubbningar, en serie radioföredrag
om dessa rubbningar. Det var
intressanta och givande föredrag, åtminstone
tyckte jag det, och de uppgifter som
meddelades voro säkerligen mycket
korrekta i fråga om det fysiologiska,
patologiska och terapeutiska. Men på den fö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
