Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 27. 2 juli 1930 - Fritt forum - Svenska skriftspråket. Verbens flertalsform - Sången på skolschemat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr -27
SVENSK LÄ RA R E TID NIN G
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Svenska skriftspråket.
Verbens flertalsform.
I en artikel i nr 22 med ovanstående
rubrik behandlade Maja Gripenberg bl. a. den
fråga, som underrubriken syftar på. Den syn
på denna fråga, som här skall utvecklas, är
troligen inte ny men har kanske nyhetens
behag för någon läsare.
När ett yngre barn (åtminstone i
Mellansverige) i en uppsats spontant skriver:
»Mamma och pappa lova mig att få gå», så menar
det lovade. En arman gång är lova - lovat
.eller lovad meu mycket sällan - nutid som
i vanligt skriftspråk. I litteraturen äro dock
flertalsformerna i nutid så förhärskande, att
skolan i sin undervisning ej kan ignorera
dem. - I småskolans läseböcker borde de
dock aldrig förekomma. (Skulle vara
intressant, om någon lärarinna ville utreda de
olika författarnas ståndpunkter i detta
avseende!) Däremot händer det ofta, att ambitiösa
eller obegåvade barn vid muntligt
återgivande av i hemmet inlärda sagor eller dyl.
komma med sådaua flertalsformer: »På f. m. bada
flickorna i bäcken, och på e. m. leka de på
gården eller rö på sjön.» Undantagsvis är det
medveten förkonstling (således nutid), vilket
ar en styggelse, som bör motarbetas, så att
det blir badar, leker, ror. Troligare är, att
barnet fattat bada och kanske även (i vissa
trakter) leka som dåtid, medan rö inte gärna
kan vara det. Fråga är, om inte sådant
oförstått bruk av flertalsformerna hindrar
väckandet av sinnet för konsekvens i bruket av
endera dåtids- eller nutidsformer i
sammanhängande framställning. I uppsatserna märker
man ju ofta en förbryllande oreda härvidlag,
som är så svår att bota, kanske just därför att
den tidigare undervisningen uppammat den.
Behandlingen av verbens flertalsformer i
Skrifundervisningen bör främst ha till
ändamål att lära barnen läsa och förstå dem i
tryck, ej att själva skriva sådan
normalprosa. Stora svårigheter möta ofta även då, men
den påtalade tidsspillan minskas. Innan man
går in. på kapitlet ifråga, böra barnen först
så grundligt ha nött in användningen av
ändelserna i verbformer av typerna lovade och
lova* (ev. grävde och gräv*), att de ej tappa
bort dem i sina uppsatser. Bästa träningen
torde vara, att de få inpassa verben i
meningar av egen uppfinning. När sedan - kanske
först under fjärde skolåret
(undervisningsplanen föreskriver dem dock redan under tredje)
- flertalsformerna inövas, bör man bör j a med
de starka verben^ där missförstånd PJ kan
uppstå. Övningarna anordnas bäst så, att
barnen först få hitta på en serie meningar med
olika starka verb i ental, t. ex. »Katten biter
råttan», och sedan förändra samma meningar
till flertal. Sedan övergår man till de olika
grupperna av svaga verb. Den för barnen
mest förrädiska -gruppen (lova, bada) bör
sparas till sist och då kanske uppblandas med
starka verb som stöd för det ännu svaga
»skriftspråksinnet». Trots allt kanske man
ändå får se någon enstaka mening liknande:
»Vi tvätta hemma i går», som talar om, att
för barnet är »tvätta» fortfarande dåtid. Att
utrota det missförståndet är ju det
angelägnaste och f. ö. förutsättningen för att barnen
någonsin skola lära sig att spontant använda
flertalsformerna i skrift. Det senare torde
knappast vara lönt att söka inträna hos
klassen i sin helhet. Vid de speciella språkliga
övningar, som avse flertalsformerna, böra de
naturligtvis krävas, men ej i uppsatser eller
annan fri skrivning. Ofta visar det sig dock,
att vissa barn efter en sådan övning upptäcka
just sådana »fel» i siu konceptbok vid
inskrivningen. Dessa barn bör man kanske sedan
hjälpa genom att t. ex. stryka under de
»felaktiga» formerna i konceptet. De övriga
barnen däremot torde vara föga betjänta med
ideligt rättande härvidlag, eftersom de
förmodligen aldrig komma att tillämpa lärdomen
ute i livet.
Övningarna med de starka och
oregelbundna verbens flertalsformer i dåtid (t. ex. beto,
bundo) liksom med deras önskeformer (t. ex.
bunde, finge) böra också ha till syfte
förståendet av dem, då de sedan möta vid
läsning. Barn uppmärksamma föga ordsluten.
Fingo och finge bli samma ord för många av
dem. Skillnaden är kanske inte så viktig, men
den bör nog ej alldeles förbises.
En vanlig ståndpunkt i striden om
flertalsformernas användning eller ej är: man skall
konsekvent använda flertalsformer eller
också alldeles undvika dem. Det kravet kan
ställas på pennans yrkesmän men ej skäligen på
barn i folkskoleåren. Vi böra ge barnen
samma frihet härvidlag som Selma Lagerlöf tagit
sig: att skriva så som det faller sig. Men när
de glädja våra pedagoghjärtan med
flertalsformer i nutid, må vi akta oss för
»skenfrukterna», d. v. s. svaga dåtidsformer, som
tappat ändelserna. Där bör magisterns pekpinne
obevekligt fram. Den sista villan är betydligt
värre än den första.
E. Odelberg, (f’
Sången på skolschemat.
Alla andra ämnen än sången bedrivas mer
eller mindre fackmässigt i skolorna. I
läroböckerna meddelas vetenskapens senaste rön,
och då vetenskapen ofta gör nya rön, skall
det ofta vara ny lärobok. Gymnastiken, «oskil j
-aktigt förbunden med militär anda, har för
länge sedan tillkämpat sig sin dagliga timme
på skolschemat. Men sången? Skola våra barn
bli lyckligare, om kroppskultur och
förståndsmässighet alltjämt stegras, medan
hjärtat och dess språk allt mer förstummas? Är
denna fråga verkligen berättigad i
sångarfärdernas tidevarv? Dessa sångarfärder gå i
kvartettsångens hjulspår, men de livas icke
av någon tändande idé. Den unisona sången,
som kan flamma upp närd av fosterländsk
eller religiös hänförelse, den är något annat.
Kraften till sådan sång borde våra skolor
grundlägga. Skolan skall grundlägga behovet
av enskild och unison sång, den skall giva
sången möjlighet att, så snart livet så kräver,
strömma ur den enskildes hjärta, förenad med
andras.
Detta mål utesluter icke att skolan bättre
utbildar och vårdar de enskilda stämmorna.
En viss utbildning av den enskilda stämman
är möjlig genom klassundervisning. De få
skolor, i vilka verklig sångundervisning
bedrives, där tonbildning går hand i hand med
undervisning i musiklärans första grunder,
visa avgjort bättre resultat än de, som lämna
sångundervisningen vind för våg – och det
göra de allra flesta, även läroverken.
Rationell, daglig sång på skolschemat, se
där vad som bör krävas.
Rationell, daglig sång är ett nödvändigt
komplement till gymnastiken. Mången
skrattar åt ett sådant krav. Hur många skrattade
icke i förstone åt gymnastiken?
Rationell, daglig sång är för kroppens inre
organ, särskilt andningsorganen, vad
gymnastiken är för extremiteterna.
Rationell, daglig sång förebygger
sjukdomar (den botar inga, lika litet som
gymnastiken) den rensar lungor, luftstrupe, ’svalg,
mun, näshåla från slem, och måste
tillkämpa sig sin riktiga plats som ett led i
folkhygienen vid sidan av gymnastiken.
Sveriges folk ett sjungande folk! Denna
appell säger oss, att vi behöva sången även
för den andliga hygienens skull. Elaka
människor bruka inte sjunga. (Bose Menschen
etc.!) Men elakhet är ofta detsamma som för
mycket av vilja eller förstånd, överbalans åt
huvudet till. Även i skolorna märkes denna
överbalans. Det är för mycket förstånd på
många områden. Överbalans! Den sportande
ungdomen är en väldig jätte, men han kan
ändå böjas i förtid av eftertankens kränka
blekhet. Kroppskultur, materialism! Vi
in-*rätta oss ett paradis på jorden, men driva
hoppet därur. Det räcker inte med
kroppskultur. Det behövs även andlig hygien.
Skolan måste göra sången till en av de
makter, som kunna hjälpa till att mer
harmoniskt utveckla vårt folk.
Axel Ringström*
Gynna tidningens
annonsorer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
