Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 1. (2662) 4 januari 1933 - Miss X: På tal om... - Lediga tjänster - Tillsatta tjänster - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hon ej ha fått högre betyg i läsning?
Kunde ej nåd ha gått före rätt och klassens
oroselement ha fått A i uppförande? Han rår
ju ej för, att han är sin moders avbild i ord
och later.»
Betygssättningen lämnar nästan alltid
otrevliga spår efter sig — i lärarens trötta
tankar, i ett och annat barnasinne, i ett och
annat hem. Under höstterminen har frågan
om betygens vara eller icke vara också lämnat
spår efter sig i pressen. Svensk
Läraretidning har i »Läst och återgivet» nr 40
citerat en hel del utmärkta saker, som fru Signe
Bergner, Siljansskolans ledarinna, skrivit om
examenshets och betyg. I en annan artikel
av samma hand och om samma till
synes olösliga skolproblem står några rader, som i
terminsslutets hets med en mardröms
intensitet plågat en övertrött lärare. I en för
övrigt med tack och lov läst uppsats finner man
en hätsk karateristik av oss statligt och
kommunalt anställda lärare, då vi utföra en av
våra ämbetsplikter, betygssättningen. Med
oro frågar man sig, om porträttet är likt
originalet, eller om den idérika, i sin ande
brinnande pedagogen ej målat en viss ful figur på
väggen i lovvärt syfte att väcka opposition
mot betygsslentrianens makt.
Detta J’accuse, som redan i september
utslungades mot oss, lyder:
Betygen ha kommit att bli ett oerhört
maktmedel i lärarnas hand, och så har detta
blivit en sekundär anledning till att man i
skolan så envist håller fast vid betygen. Ju
mindre intresse lärare ha för barnen som
individer och personligheter, desto större
intresse ha de för betygen. Ju andligen bekvämare
de äro, desto ivrigare hålla de på betygen.
Betygen erbjuda ett raffinerat opersonligt sätt
att med några enkla grepp dirigera hela
barnflocken, såsom en arbetare med en spak
dirigerar en hel maskin. Med betygen kan
lärarn piska barnen framåt, under det han själv
andligen står stilla, på samma sätt som en
tävlingsfunktionär tack vare de vinkande
prisen blott har att trycka på en tidtagare eller
registrera siffror, under det de tävlande slita
livet ur sig. Ja, liksom man hos idrottspublik
och gamla dästa idrottsfunktionärer och
sportjournalister kan spåra en sadistisk njutning
av att se unga kroppar hetsas till
bristningsgränsen, så kan man ofta hos gamla
förtorkade lärare och lärarinnor finna samma
sadistiska glimt i ögat, när de tala om betyg och
examen och höra talas om hur rädda och
ångestfulla ända ned i själen barnen och
ungdomarna äro. Man kan nästan undra, hur
lärare och lärarinnor, som ha att göra med
något så friskt och ursprungligt och ljuvligt
som barn, kunna bli så perfida. Det måste
vara systemets fel, säger man. Men vad är då
systemet. Det är väl egentligen alla vi
människor, som åstadkomma systemet. Man
undrar med Shaw, om inte »skolan är de äldres
försvarsorganisation mot de yngre», som de
innerst inne inte vilja gå förbi sig, eller med
Neill, om föräldrarna innerst inne hata sina
barn, eftersom de driva in dem i ett system,
så sinnrikt uppbyggt för att under en
välmenande mask hetsa livet ur dem.
Säkerligen har fru B. i första hand åsyftat
de högre skolornas lärare, men när det gäller
att dömas utan föregående rannsakning,
bruka vi bottenskollärare i nåder få dela lott
med t. o. m. professorer. Hugget som stucket.
Vi äro alla lika osympatiska inför de
pedagogiska skönandarna.
Det skall här inte göras det minsta försök
att försvara den, som sitter och grubblar över
ett betyg och slutligen efter fattig förmåga
sätter i betygsboken den siffra, som i
koncentrerad värdesättning kommer sanningen
närmast. Citatet har måhända ej avsetts som
hån. Det skall törhända sväljas som giftig
men hälsosam medicin — blott patienten tål
vid kuren.
Man skulle dock vilja omskriva en mening
i ovanstående citat: »Man kan nästan undra,
hur internatskolornas lärare och lärarinnor,
som på ett lyckligt allsidigt sätt ha att göra
med något så friskt, så ursprungligt men
också så svårlöst som uppfostrans och
undervisningens problem, kunna bli så högljudda, så
tvärsäkra, så hårda i rösterna, när de tala
om lärare och lärarinnor, som arbeta under
större tryck än de själva och som kuggar i ett
stort maskineri.»
I sak går man obetingat med på
resonemanget om betygssättningens många
avigsidor, men vem kommer med ett allena
saliggörande förslag om annat sätt att värdesätta
elevarbetet. Värdesättning vill barnet ha. Den
tysta tillfredsställelsen över att ha gjort ett
gott arbete och den egna domen över illa
utfört uppdrag äro slutgiltiga värdesättningar
blott för sällsynt mogna psyken.
Den tysta minuten med självrannsakning
över rättvisa och orättvisa betyg har svunnit
hän. Kvar stannar en hälsosam osäkerhet i
fråga om egen förmåga att bedöma
barnaprestationer samt ett beslut att nästa termin
inom ramen av tillåtet pröva nya vägar för
värdesättning.
Men så dyker upp en svag misstanke,
att man vid nästa terminsavslutning kommit
till samma resultat om betygssättningen, som
Per Anders kom till om sitt kärva men
duktiga huskors: »Inte ä ho vacker, och inte
ä ho god, men ho ä ändamålsenlig.» Och så
fattar man pennan för att återigen skriva
A, B, C på heder och samvete, och i hopp om
snar och rätt lösning på ifrågan om betygens
vara eller icke vara.
Miss X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
