Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 18. (2679) 3 maj 1933 - Karl Nordlund: Om stoffurval och stoffbegränsning inom folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 18
SVENSK LÄRARETIDNING
411
Naturligtvis kan tillämpningen av
den antydda urvalsprincipen på många
punkter diskuteras, och jag vill visst
icke heller förneka, att själva principen
kan tåla vissa modifikationer till
förmån för det strovetande, som i alltför
hög grad anses karakteristiskt för den
s. k. allmänbildningen. Men jag
vidhåller bestämt, att folkskolans stoffurval
skulle vinna på att principen vida
skarpare än vad särskilt under senare tider
skett hålles i sikte.
Men om man så på denna väg till
äventyrs kan åstadkomma grundkont
u-rerna till en folkskolans kursplan, så
gäller det icke mindre att vid
utväljandet i detalj av lärostoffet inom denna
ram beakta en andra synpunkt, den att
företrädesvis sådant stoff medtages, som
kan av barnen omsmältas. På denna
punkt får kravet på systematik vika
för det psykologiska kravet, att stoffet
skall vara anpassat efter barnens
mot-.taglighet. Trots det att detta krav
redan är gammalt och otvivelaktigt i viss
utsträckning påverkat stoffurvalet -
man erinre sig exempelvis katekesens
utmönstrande - så korsar sig detta krav
ännu på alltför många punkter med den
tankegången, att det och det kan vara
bra för barnen att en gång kunna och
därför bör medtagas, alldeles frånsett
om sådant stoff verkligen kan för
barnen göras tillgängligt. Och så har en
massa stoff kommit med, som är för
barnen hjärtligen likgiltigt, som icke
befruktar barnens utveckling och som
snart spårlöst försvinner ur
medvetandet. Särskilt faller läraren eller
läroboksförfattaren lätt för frestelsen att
alltför konsekvent tillämpa en i och för
sig beaktansvärd princip vid
stoffurvalet med påföljd, att mycket inklämmes
i skolkursen, som är för barnen
främmande och svårfattligt. Det låter
exempelvis väl säga sig, att barnen även i
folkskolan böra bibringas en
föreställning om den fredliga odlingens och
samhällsordningens utveckling genom
tiderna. Men hur många för barnen
likgiltiga notiser ha icke tagits med på
denna grund! Den antydda vällovliga
tendensen bryter sig ofta rätt mycket mot
barnens naturliga böjelse för det
dramatiska stoffet, för skildringar av
personligheter och händelser. För min del är
jag, delvis på grund av egna
erfarenheter från min egen tidigare skoltid, rätt
så skeptisk i fråga om välsignelsen av
kulturskildringar ifrån äldre epoker, av
kulturhistoriska stillebensmålningar. I
grunden är det väl så, att en rätt stor
mognad kräves för det rätta
avnjutandet av sådana skildringar. Ett annat
exempel på vad jag åsyftar kan till
äventyrs hämtas från geografien. Det
är ju alldeles riktigt, att vid
undervisningen i detta ämne det nära
sambandet mellan natur och kultur bör göras
påtagligt för barnen. I många fall kan
också sådant naturligt och osökt
klargöras i undervisningen. Men man
märker också, hur clen vällovliga avsikten
stundom i skolans läroböcker här och
var tagit sig uttryck, som för barnen
icke äro lättillgängliga. Särskilt torde
man böra i någon mån varna för att i
tid och otid föra fram de geologiska
synpunkterna även på ett tidigare
skolstadium. När ett för barnen mer
svårtillgängligt stoff behandlas, märker
man lätt, att sådant från barnens
synpunkt gärna blir något utvändigt, som
barnen eftersäga utan att riktigt förstå,
varom det hela egentligen rör sig.
Stoffet har i sådana delar icke något
verkligt ärende till barnen, det ligger ej
inom barnens naturliga konkreta
intressesfär. För min del är jag övertygad
om att ännu en omfattande utrensning
av lärostoff i denna del förestår, innan
man har i tillfredsställande grad
lyckats realisera det psykologiskt
motiverade stoffurvalet.
Emellertid må även i fråga om denna
urvalsprincip gärna medgivas, att en
viss reservation är berättigad. Även för
oss vuxna är det mången gång så, att
mycket av det, som vi studera oss till, i
början begripes endast endels, men
också att vi med tiden märka, hur vi så
småningom liksom växa oss in uti
mottagna kunskaper och lärdomar, hum
mycket med tiden klarnar. Detta må ju
också besinnas i fråga om barnen.
Barnen kunna i fortsättningen verkligen få
nytta av en del meddelade kunskaper,
som i början ligga något för högt för
deras fattningsgåvor. Sådant gäller
exempelvis en hel del meddelade religiösa och
etiska sanningar, vilkas innebörd
mången gång av barnen endast anas, men
vilka dock under deras senare utveckling
kunna för dem mycket betyda.
Liknande gäller om vissa moment i
räkneundervisningen, särskilt bråkläran, i
grammatikundervisningen o. s. v. Emellertid bör
denna synpunkt tillämpas med mycken
försiktighet. Det i folkskolan behandlade
stoffet bör i varje fall ej ligga för högt
ovanom barnens utvecklingsståndpunkt.
IV. Läroboksfrågan.
Vid varje grundligare övervägande av
det lämpliga stoffurvalet inom
folkskolan stöter man oupphörligen på
läroboksfrågan. Visserligen kan det ej nog
ofta predikas, att läraren icke är i alla
delar bunden av den antagna läroboken.
Läroboken får icke betraktas som den
autentiska definitionen på kursen.
Lärokursen är beskriven i kursplanen, och
läroboken är endast ett medel för
kursens inhämtande, ett medel, som av
läraren skall med förstånd och urskillning
brukas. Men å andra sidan binder
ändock läroboken både lärare och elever i
mångahanda måtto, och en god lärobok
är en främjande och underlättande
vägledare vid kursens inhämtande på ett
pedagogiskt försvarligt sätt.
Jag vill icke neka för att jag vid en
närmare bekantskap med den rikligen
florerande lärobokslitteraturen under
senare tider betagits av en längtan
efter - låt mig säga - något mindre an-
arkiska förhållanden på detta
betydelsefulla pedagogiska område. Författandet
av en lärobok är en utomordentligt svår
och grannlaga sak, det är ej alltid så, att
vare sig förläggaren eller författaren
själv kan bedöma, huruvida fullmåliga
kvalifikationer föreligga. Det gäller först
och främst att hava en klar uppfattning
vart man vill hän, att hava för sig
fixerade de skäliga pedagogiska kraven, som
på en lärobok böra ställas. Man får ett
intryck av att alltför många läroböcker
äro skrivna mer eller mindre på en höft
eller efter berömda mönster. Men om
möjligt ännu svårare är att åstadkomma
den lämpliga språkliga dräkten. Att
skriva för barn, enkelt, lättfattligt och
fängslande utan att förfalla till ett
joller, som innerst inne äcklar barnen, det
är en mycket svår konst. Men jag skall
här icke gå djupare in på denna
allmänna materia. Jag skall i stället här endast
beröra ett läroboksproblem, som har ett
visst sammanhang med stoffurvalets och
även inpräglandet^ problem.
Två tendenser brottas på sätt och vis
med varandra genom tiderna, och även
för övrigt - vill det synas - i den
aktuella pedagogiska diskussionen. Den
ena tendensen pekar mer eller mindre
hän mot den koncisa, översiktliga, mer
kortfattade läroboken. Den andra
tendensen pekar hän emot en lärobok, som
ger utrymme även åt den konkreta
skildringen och som först och sist sätter en
ära i att vara verkligt läsbar.
Jag vill uppriktigt bekänna, att jag
har en viss rädsla för det prononcerade
intresset för stoff begränsning, därför att
detta intresse gärna förmäler sig med
sympati för läroböcker av den förra
huvudtypen. Det låter onekligen mycket
bestickande,, när det säges, att läroboken
skall vara en sammanfattning av
mini-mikursen, vilken av läraren må här och
var utvidgas genom läsebokens hjälp.
Ja, om studiet verkligen grundlägges
och i väsentliga delar fullföljes genom
läsebokens bredare skildringar och
läroboken får träda in först som hjälp vid
sammanfattningen, då kan man ju tala
om saken. Men den-stora risken är, att
den översiktliga läroboken i alltför
många fall blir den väsentliga hjälpen
vid det grundläggande studiet och att
läseboken blir ett mer eller mindre löst
och likgiltigt påhäng, om den nu över
huvud kommer till användning. Och då
är man tillbaka till gamla tiders
skol-ideal. En koncis och därför mer eller
mindre för eleverna onjutbar, ja kanske
rent av oläsbar lärobok inbjuder till
utanläsning, och läraren nöjer sig i
många fall med en minnesredovisning av
minimikursens fäkta, tycker, att nu
»kunna» barnen sakerna, utan att
besinna, hur litet av andligt värde döljes i
sådan kunskap. Har man varit i tillfälle
att åhöra dylika läxförhör, då märker
man, även när relativt läsbara
läroböcker användas, hur snubblande nära
frestelsen för barn och lärare är att nöja
sig med dylik Utvärtes kunskapsredovis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
