Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 24. (2685) 14 juni 1933 - Principiella synpunkter beträffande folkskoleväsendets ställning till stat och kommun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 24
SVENSK LÄRARETIDNING
557
raktär skulle folkskolan behålla
huvudsakligen därigenom, att lärarna, fastän
helt statsavlönade, allt fortfarande
skulle anställas genom kommunala
skolmyndigheter. Någon avgörande betydelse i
förevarande hänseende torde däremot
icke kunna tillmätas den
omständigheten, att vissa övervaknings- och
verkställighetsuppgifter, vilka måste
fullgöras av rent lokala organ, skulle under
statlig kontroll utföras av de lokala
skolstyrelserna.
Vilket inflytande i allmänhet taget ett
så starkt förstatligande av
folkskoleväsendet skulle få på vår folkskolas
ställning och utveckling i det stora hela är
givetvis omöjligt att bestämt förutsäga.
Fara kan emellertid föreligga för att en
betydelsefull drivkraft till att vårt
folkskoleväsen nått den utveckling det
nu kan uppvisa, nämligen det
kommunala intresset, skulle komma att
försvagas. Det är naturligt, att den
särskilda skolan varit föremål för
starkt intresse från deras sida, för
vilkas barn den är avsedd. Det har också
varit av stor betydelse att detta lokala
intresse haft så stort utrymme, då det
gällt folkskolans utveckling och lokala
gestaltning. Det skulle vara synnerligen
att beklaga, om detta intresse skulle
komma i fara att försvagas. Det bör
emellertid här ihågkommas, att beredningen
uttryckligen betonar, att rätt till
initiativ även beträffande sådana
folkskolefrågor, som skulle helt avgöras av
staten, alltjämt skulle tillkomma
skoldistrikten. Allt kommer då an på om dessa
initiativ, där de verkligen skulle vara
ägnade att främja skolväsendet, komma
att bliva tillbörligen beaktade och icke
på grund av uniformitetssträvanden
från statens sida bleve åsidosatta. Huru
det i detta avseende skulle komma att
gå, därpå skulle folkskoleväsendets
framtida ståndpunkt i väsentlig grad
komma att bero, vare sig det gäller dess
allmänna utveckling eller dess
ändamålsenliga gestaltning inom de
särskilda skoldistrikten.
Folkskolans lokala organisation.
Sedan överstyrelsen i det föregående
framfört några allmänna synpunkter
angående folkskolans ställning till stat
och kommun, därest
skatteutjämningsberedningens förslag bleve förverkligat,
övergår överstyrelsen att i detta
hänseende göra några särskilda spörsmål till
föremål för en närmare granskning,
varvid överstyrelsen först till behandling
upptar den viktiga frågan om
folkskolans lokala organisation.
Då i fråga om de allmänna
läroverken en genomgripande reform blivit av
statsmakterna beslutad, har beslutet
gällt icke blott allmänna bestämmelser
om de organisationsformer, som skall
förekomma, utan även den speciella
läroverksorganisation, som skall förefinnas
å varje särskild läroverksort. Den
lokala anordning, som sålunda beslutats, har
i allmänhet bibehållits, till dess en ny
allmän omorganisation kommit till
stånd.
Något motsvarande har icke
förekommit och kan näppeligen förekomma i
fråga om folkskoleväsendet. Även
beträffande dettas ändamålsenliga
organisation utfärdar ju staten allmänna
normerande författningar och utövar,
särskilt genom folkskolinspektörerna,
kontroll över att dessa författningar
efterlevs. Dessa åtgärder har dock närmast
gått ut på att skapa garantier för att
folkskoleväsendets lokala organisation
åtminstone fyller de minimikrav, som
på grundval av de givna lokala
förutsättningarna bör kunna uppställas, för
att folkskolan skall motsvara de anspråk,
som ur allmän statlig synpunkt bör
ställas på densamma.
En allmän, samtidig nyordning av
folkskoleväsendet inom samtliga
skoldistrikt har som sagt aldrig förekommit.
Skoldistrikten har gått vart för sig. I det
ena har utvecklingen gått snabbare, i
det andra långsammare. De olika
skoldistrikten förete därför sins emellan
stora skiljaktigheter beträffande sitt
folkskoleväsen. Dessa skiljaktigheter beror
givetvis till stor del på olikheter i fråga
om ekonomisk bärkraft,
bebyggelseförhållanden m. m. Men dessa olikheter är
dock icke till fyllest för att förklara de
skiljaktigheter, som förefinns. Dessa
beror i väsentlig grad på att intresset och
offervilligheten, då det gällt folkskolan,
varit större i det ena distriktet än i det
andra. I ett stort antal skoldistrikt har
initiativ tagits och förbättringar gjorts,
utan att någon statlig myndighet behövt
ingripa; i andra däremot har
vederbörande folkskolinspektör jämlikt sin
instruktion fått taga initiativ till att
åtminstone de minimikrav, som med
hänsyn till förefintliga förutsättningar måst
uppställas, blivit uppfyllda.
I det hela taget torde kunna sägas,
att nygestaltningarna tillkommit genom
kommunala initiativ. Detta gäller
exempelvis införande av obligatorisk sjunde
klass, folkskolans högre avdelning,
hjälpklasser m. m. Det initiativ, som
sålunda tagits å en ort, har sedan lett till
efterföljd å andra.
På grund av de nu angivna
omständigheterna är det helt naturligt, att
folkskoleväsendet som helhet betraktat icke
kan sägas i ett visst ögonblick vara så
färdigorganiserat, att det skulle kunna
bibehållas oförändrat under en avsevärd
tid framåt. Det torde tvärt om för lång
tid bli så, att under det i vissa
skoldistrikt organisationen befinner sig på en
fullt tillfredsställande ståndpunkt, i
andra däremot organisatoriska
förbättringar behöver genomföras. Det är
därför av synnerlig vikt, att den hittills
fortgående stadiga utvecklingen icke
genom några uniformitets- eller
standardiseringssträvanden hämmas.
Det sjunde skolåret.
För att mera konkretisera sin
framställning i förevarande hänseende vill
överstyrelsen gå något närmare in på en
särskild organisatorisk fråga, nämligen
frågan om den sjuåriga folkskolan.
Beredningen gör i sin framställning,
då den går att framlägga sitt eget
förslag angående folkskoleväsendet, det
uttalandet, att folkundervisningen i
Sverige kan anses stå i jämnhöjd med eller
högre än de flesta andra kulturstaters.
Detta omdöme torde i vissa avseenden
vara riktigt. På en viktig punkt äger
det dock icke giltighet, nämligen i fråga
om det antal år, under vilka barnen
tillhör folkskolan.
Den svenska folkskolan är i regel
sexårig, och barnen avgår från folkskolan i
regel det år, under vilket de fyller 1.3 år.
I flera andra europeiska kulturländer
är det sörjt för att barnen går kvar i
folkskolan till det år, under vilket de
fyller 14 år. Särskilt gäller detta om
länder med övervägande germansk
befolkning. Antalet skolår blir olika
alltefter den tidpunkt, då skolgången
börjar. Antalet skolår i folkskolan utgör i
regel i Norge och Danmark 7,’i
Tyskland och Österrike 8, i England 9.
Anledningen till att Sverige på
förevarande område bildar ett undantag
torde vara, att den första officiella
normalplanen för rikets folkskolor, vilken
utfärdades år 1878, utgick från den
organisationen, att småskolan skulle omfatta
två, folkskolan fyra årsklasser, alltså
sammanlagt sex. Pä samma organisation
byggde 1889 och 1900 års
undervisningsplaner. En verkan i motsatt riktning
borde ju kunna ha åstadkommits genom
det i 1882 års folkskolestadga intagna
stadgandet, att barns skolålder räknas
från och med det år, under vilket barnet
fyller sju, till och med det år, under
vilket barnet fyller fjorton år, ett
stadgande, som återfinnes både i
folkskolestadgan av år 1897 och i den nu
gällande av år 1921. Då barnens skolgång
vanligen börjar med en hösttermin och
slutar med en vårtermin, kommer
skolplikten att i regel omfatta sju skolår. Nu
innehåller emellertid samtliga de tre
stadgarna ett medgivande, att lärjunge,
som fore skolålderns slut inhämtat för
avgång erforderliga kunskaper, äger
rätt att bli från skolgång befriad. Då
folkskolans lärokurs i enlighet med de
nämnda normalplanerna i regel varit
fördelad på sex år, har barnen vanligen
på detta antal år genomgått lärokursen
och därmed fått rätt att avgå från
skolan, och undantaget har sålunda blivit
regel.
Redan tidigt framträdde emellertid
även i vårt land den uppfattningen, att
sex år vore en alltför kort tid för den
allmänna barndomsskolan. Så uppkom
på vissa ställen folkskolans högre
avdelning såsom en frivillig överbyggnad på
den obligatoriska folkskolan, på andra
en obligatorisk sjuårig skola. I vissa
fall hade den sjuåriga
organisationsformen till uppgift att förstärka särskilt
svaga skolformer, och där gjordes
småskolestadiet i regel treårigt; i andra fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
