Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 27. (2688) 5 juli 1933
- Folkskolans vänner firar 50-årsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folkskolans vänner firar 5O-årsjubileum.
Föreningens tolvte allmänna möte.
Föreningen Svenska folkskolans
vänner avhöll i Uppsala 26-28 juni sitt
tolvte allmänna möte i samband med
högtidlighållandet av föreningens
50-årsjubileum. Det var i Uppsala, som
föreningen bildades 1883.
På måndagsförmiddagen samlades de
250 kongressdeltagarna till en
högtidsgudstjänst i domkyrkan, där predikan
hölls av ärkebiskop Eidem och altartjänst
förrättades av domprosten Gustaf Lizell
och kyrkoherde H. Bergwall.
Efter gudstjänsten begav sig de
närvarande till K. F. U. M., i vars hörsal
mötets högtidliga öppnande ägde rum.
Domprosten Lizell höll
hälsningsanförandet, varpå föreningens ordförande,
kyrkoherde Bergwall, förklarade
föreningens tolvte allmänna möte öppnat.
I sitt anförande framhöll kyrkoherde
Bergwall föreningens viktiga uppgift i
i en tid, då vår västerländska odlings
stolta byggnad börjar vittra sönder och
hotar att falla samman.
Så företogs val av presidium. Till
hedersordförande utsågs ärkebiskop Eidem
och till ordförande kyrkoherde Holger
Bergwall. Sekreterare blevo
folkskollärare Gösta Granlund och överlärare Frans
Lindskog.
Kristendomsundervisningen i
folkskolan tidsenlig.
Därefter överlämnades ordet till
generaldirektör Otto Holmdahl, som talade
om »Kristendomskunskap som
obligato-toriskt ämne i den svenska folkskolan».
Tal. yttrade bl. a.:
Tal. ingick först på en översikt över
folkskolans utveckling under det närmaste
halvseklet och särskilt då kristendomsämnets
förändrade ställning på arbetsschemat. Det
gångna halvseklet betecknar ett starkt uppsving
för folkskolan såväl i fråga om de yttre
resurserna som om de inre förutsättningarna.
Stor enstämmighet torde också råda därom,
att ämnena på folkskolans schema i
allmänhet fått lämpligt avvägd plats på
timplanerna och att folkskolans bildningsmål lyckligt
utformats. Enligt tal:s mening vore också
denna uppskattning befogad. Vår folkskola
har f. n. en undervisningsplan, som det
gäller att växa in i.
Den nyssberörda enstämmigheten upphör
dock i fråga om kristendomsämnets ställning
enligt gällande undervisningsplan. Tal. ansåg
dock, att förutsättningar nu mera allmänt
torde föreligga för en mera objektiv
värdesättning av ämnets nuvarande ställning. Man
bör emellertid, underströk tal., komma ihåg,
att det här är fråga om ett område, som helt
ligger under det borgerliga samhällets, under
statens bestämmanderätt. Det är här icke
fråga om hur kyrkan eller den ena eller andra
religiöisa sammanslutningen skulle vilja ha
problemet löst, om de själva hade att
bestämma däröver. Härav följer, att
kristendomsämnets ställning i väsentlig mån blir
beroende av statens allmänna inställning till
kyrkosamfunden och det religiösa läget
överhuvud inom landet. Förutsättningen för
kristendomsämnets tidigare särställning i vårt
lands skolväsen, den härskande
samstämmigheten och enhetligheten i kristen tros- och
livsåskådning, har nu bortfallit. Nu har kris-
tendomsämnet att hävda sin plats vid sidan
av skolans andra läroämnen, uteslutande
beroende på bildningsvärdet hos det
kunskapsstoff det har att erbjuda. Den
genomgripande förändring, som genomfördes genom nu
gällande undervisningsplans antagande
beträffande kristendomsämnets ställning, var i
det stora hela betingad av tidsläget självt -.
detta sagt med tanke på reformen i dess
huvuddrag. Denna synpunkt har, betonade tal.,
oppositionen mot den nya
undervisningsplanen i förvånande grad förbisett. De nu
gällande bestämmelserna för
kristendomsundervisningen i folkskolan med 1929 års
justeringar är sådana, att folkskolan för denna sida
av sin verksamhet borde kunna påräkna det
oförbehållsamma stödet och den helhjärtade
medverkan från allas deras sida, som nitälskar
för vårt folks kristliga fostran.
Tal. påpekade till slut, att
kristendomsämnet, trote den begränsning, som genomförts,
alltjämt har en utomordentligt betydelsefull
uppgift att fylla på folkskolans
bildningsprogram. För att fylla denna uppgift behövs en
medverkan av alla intresserade krafter. Den
nu gällande undervisningsplanen betecknar i
denna punkt i det stora hela en stor och
viktig men i väsentligare delar ännu olöst
arbetsuppgift.
Efter föredraget vandrade man i
samlad trupp till Uppsala vackra kyrkogård,
där kransar nedlades och psalmer
sjöngs vid rektor Fredrik Lundgrens
och de båda tidigare ordförandenas,
professorerna Rudins och Kolmodins,
gravar.
Efter middagsrast hölls sammanträde
med av lokalföreningarna valda ombud,
varvid 25 föreningar var representerade
av ett 70-tal ombud. Mötet diskuterade
därvid några interna spörsmål, bl. a.
föreningens tidning.
På kvällen samlades man i stadens
förnämsta högtidssal, rikssalen på
Uppsala slott, till samkväm. Man satt
kring dukade tebord och lyssnade till
den på så kort tid väl inövade
möteskören, vars toner klingade ganska
underskönt under Vasatakets pampiga
bjälkar. Och vidare fick man höra
kyrkoherde Bergwall i stora och varma
drag ge en bild av S. P. V:s förflutna
och dess saknade hädangångna. Rektor
E. B j elf venstam skildrade fängslande
rikssalens gångna öden och stora
ögonblick, och åhörarnas fantasi fick lyfta
sig från 1933 års påbredda smörgåsar
till 1607 års helstekta oxe, som vid
krö-ningsfesten sistnämnda år serverades
utanför på slottsgården och som »med
allehanda villebråd och små djur
pryde-ligen uppstoppad var», samt den
för,-silvrade pelikanen vid samma tillfälle,
ur vars bröst lopp en vinflod i tre
dagar.
Fyra föredrag, uflykt till Gamla
Uppsala samt vesper i domkyrkan stod på
programmet andra mötesdagen. Först
talade docenten Torsten Ysander om
Gudsrikestanken i
kristendomsundervisningen. Han gav en djuptänkt
orientering av gudsrikesbegreppet ur social och
exegetisk synpunkt samt av dess
framträdande i Nya testamentet och
framhöll till sist, att gudsrikestanken är så
central i den bibliska förkunnelsen, att
den måste bli ledande även i
kristendomsundervisningen. Den öppnar
tilllika nya möjligheter till kontakt med
barnasinnet.
Själverksamhet ej blott sysselsatta
händer.
Nästa talare var rektor Anna
Sörensen, som behandlade ämnet »Åskådlighet
och konkretion i
kristendomsundervisningen».
Tal. framhöll, att
kristendomsundervisning-en i vår förvärldsligade tid framför allt
borde göra till sin uppgift att skänka barnen
medvetande om att religionsundervisningen
handlar om en verklighet. Kungsvägen i
kristendomsundervisningen måste därför vara
lärarens åskådliga skildring, som gör stoffet
levande. Dogmatiskt uppfattade
arbetsskoleidéer har på många håll trängt ut lärarene
berättande. Man tolkar kravet på barnens
’självverksamhet, som om det framför allt
gällde att få deras händer sysselsatta. I
stället borde man unna barnen lugn och stillhet
att använda sin fantasi, med vilken de har
förmåga att skapa bilder inom sig, som vi
bokstavsmänniskor ofta räknar alldeles för
lite med. Men det är nog inte bara nya
åsikter i fråga om metoder, som trängt undan
berättandet från kristendomstimmarna. Ligger
inte det, som hindrar många lärare från det
gamla helhjärtade berättandet, i lärarens egen
inställning till stoftet? Är det inte så, att
många lärares opersonliga sätt att umgås med
det religiösa stoffet bottnar i fruktan att säga
något, som man inte personligen kan stå
för? Är det inte för att slippa själv taga
ansvar som läraren så ofta döljer sig bakom ett
ordagrant framläggande av bibelns
framställning? Visst måste personlig sanning vara A
och O i kristendomsundervisningen. Men man
kan mycket väl förena naivitet i god mening
med full ärlighet. Vi har rätt att begagna vår
fantasi, om vi bara ger klart besked om att
mycket av det vi tala om på
kristendomstim-marna ligger högt över vårt förstånd och att
bild är bild.
Även sedeläran ska göra® konkret genom
att den sättes i samband med barnens
verklighet i skolan och hemmet. Kravet på
konkretion torde väl också vara den starkaste
invändningen mot den franska abstrakta
moralundervisningen, som glömmer, att en sak
är att moralens bud talar till förståndet, en
annan sak att det talar till viljan. Det är
inte nog med förståndsmässig undervisning.
Man måste hjälpa barnen att komma i
kontakt med den drivfjäder, som kommer dem att
vilja göra det som är gott.
Metoderna överskattas ofta. Viktigare är
lärare, som helhjärtat släppa till sig själva
och i sin undervisning ger barnen det bästa
de äga.
Tredje föredragshållare var
folkskollärare Henrik Berglind, som talade om
skolradion. Därefter talade rektor
Manfred Björkquist om
»Personlighetsfostran». Föredraget gick speciellt ut på
vikten att fostra de unga till
innerlighet, hjärtekultur, helhet och enhet samt
till evighetstro. Den sistnämnda är
omistlig för personlighetslivet, hur ska
detta eljest kunna hävda sig gent emot
gruppen, massan? Betydelsefullast av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0625.html
