Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 31. (2692) 2 augusti 1933 - A. Gierow: Hjalmar Holmquists stora gåva till Sveriges folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
678
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 31
stora kyrkokrisen, 1536-1544», »V.
Kungligt kyrkotvång och inre
kyrkobyggande, 1544-1560», »VI. Den.
svenska reformationskyrkans fullbordande,
1560-1572».
Skall jag peka på några
frapperande nyheter i detta arbete, som snarast
är späckat med nyheter, är det särskilt
frestande att dröja vid senare delen av
kap. III och förra delen av kap. IV,
med vilka partier den förut nämnda
uppsatsen i Eklunds festskrift sysslar.
Vi erinras där om den period, då
Olavus Petri 1531-1533 fungerade som
Gustav Vasas kanslär, med riksstyrelsens
intresse samlat kring politiska frågor
och med blott enstaka kända
evangeliska framstötar, såsom i fråga om den
svenska mässans begynnande
användning (enl. ett alldeles nyfunnet belägg
införd bl. a. i Strängnäs’ domkyrka
1532, trots biskop Magnus Sommars
inställning till frågan). Vidare
övergången från katolsk kyrkodisciplin till
lutersk kyrkotukt (enl. ett otryckt brev
av Laurentius Andreae 1532) och
kärleksverksamhetens ordnande (Vadstena
och Stockholm).
Efter Olavus’ avskedande 1533
inträdde en tid av reformistisk katolsk
(obs. termen!) livaktighet under
ledning av Skarabiskopen Sven Jacobi, som
vanligen betraktats som luterdomens
vägrödjare i Västergötland. Det var det
genom grevefejden tillskapade ovissa
politiska läget och hotet mot Gustavs
nationella kungadöme från Lübecks
radikalt protestantiska styrelse och från
revolutionsrörelsens utlöpare bland de
tysk-evangeliska i Stockholm, som
bestämde konungens nya, försiktigare
inställning till vidare »reformacier» och
hans återfallande på den ursprungliga
»reformistiska» (jfr ovan) politiken.
Härtill kommo Gustav Vasas
strävanden att göra kyrkan sig underdånig, bl.
a. genom utsträckt kyrkoreduktion,
brytande av kyrkosocknarnas gamla
självstyrelse, talrika kungliga
prästtillsättningar m. m.
Till detta skede hör den om både
skicklighet och stridbarhet vittnande
förklaringen till Västerås7 recess och
or-dinantiå, författad av ärkebiskop
Laurentius Petri. Den har tidigare varit
odaterad men anses nu med rätt stor
visshet kunna förläggas till sommaren
1533.
Nästa steg betecknar konungens
»Förening med ärkebiskopen» hösten samma
år. I detta aktstycke ha de kungliga
maktanspråken yttermera skärpts, och
fast grund är lagd för de sedermera
s. k. regala gällen. Under Peder Galles
ledning gjorde det katolska
domkapitlet i Uppsala obstruktion mot sin
stiftschef med stöd av den nyssnämnde
Skarabiskopen Sven Jacobi, som ej drog
sig för att i sin aktion åberopa påvens
auktoritet.
Ärkebiskopens svar i ett hittills
otryckt brev 1535 visar oss, som
Holmquist anmärker i uppsatsen »Den vita
fläcken», vilken delvis ligger till grund
för ovanstående sammanfattning av
förloppet, »en djärv och slagfärdig
stridens man med både näbbar och klor,
mäktig av dräpande ironi och starkt
patos, en helt annan personlighet an den
bild, som historieskrivningen plägar
måla». Mörkt ter sig åter läget 1534-35
för de evangeliska i Sverige, där till
och med martyriet skymtar i
bakgrunden.
Så inträder åter en frontförändring.
Grevefejdens tämligen oväntade
utmyn-ning i samtliga däri kämpande partiers
övergång till evangelisk åskådning,
reformationens genomförande i Danmark
1536 av Gustavs segrande bundsförvant
Kristian III, Gustav Vasas säkerligen
på växande övertygelse grundade
starkare sympati för reformationens
grundtankar liksom hans allt klarare insikt, att
dess genomförande vore den säkraste
vägen till kungamaktens befästande, det
utrikespolitiska lägets förskjutning till
förmån för den nya rörelsen och
äntligen kanske också den tid av harmoni,
som präglar konungens personlighet
efter ingåendet av det 1536 knutna
lyckliga äktenskapet med Margareta
Leijonhufvud. Detta allt har härvid
samverkat.
Åren 1536-37 bilda ett gränsmärke i
vår reformationshistoria. Det nya får
luft under vingarna. Mälarlandskapens
biskopsstolar äro eller bliva besatta med
evangeliska innehavare - till på köpet
två gifta - och ärkebiskopen blir den
verkligt ledande inom episkopatet.
Nyfunna notiser från 1536 visa en
ny rörelse till förmån för den svenska
mässans införande, och ett högligen
märkligt nytt arkivfynd* utgör belägg
för ett förut okänt kyrkomöte, vilket
hölls i Uppsala i samband med den nya
drottningens kröning den l oktober
1536. För första gången fattas nu med
kyrkligt bindande kraft en rad
avgörande beslut i kyrkliga angelägenheter:
1) påbud för prästerskapet att för
folket »predika Guds heliga evangelium
utan någon försummelse», 2) svensk
mässa (Olavus Petris svenska
gudstjänstordning), 3) svensk handbok vid dop,
vigsel och andra kyrkliga handlingar,
4) suspension av präster, som på
katolskt vis levde med en »hushållerska»
och 5) upphävande av celibatstvånget.
Detta nyupptäckta Uppsalamöte står i
fråga om avgörande betydelse bredvid
Västerås riksdag 1527.
Ytterligare hittills obeaktade
kyrkomöten hava under denna period hållits,
nämligen i Strängnäs sommaren 1537
och i Uppsala 1539.
En ny och hastig omkastning i läget
kan emellertid snart nog konstateras, I
samband härmed inträffar 1538 i
Sverige, enligt en samtida källa på konung
Ferdinands rekommendation, den ty-
piska renässansfiguren von Pyhy, enligt
Luther en äventyrare med betänkliga
föregåenden, och blir här kansler och
hovråd samt konungens förtrogne. Han
torde ha varit reformist och själv
personligen religiöst likgiltig. Det är
sannolikt icke en tillfällighet, att konungen
vid denna tidpunkt åter börjar föra
reformistisk kyrkopolitik, präglad av en
viss ovilja mot de evangeliska
strävandena och de svenska reformatorerna.
Utomordentligt klargörande av
schismen mellan konungen och dessa är den
följande framställningen, i vilken
särskilt den pommerske adelsmannen och
teologen, i Melanchthons anda Georg
Normans verkliga insatser erhållit en ny
och värdefull belysning! Den gängse
uppfattningen om honom som en
radikal luteran befinnes vara helt oriktig.
Jag har valt just detta parti av
framställningen för att därmed illustrera,
hur arbetet vimlar av nya, delvis
överraskande detaljer och synpunkter. Det
skulle föra för långt att här vidare
referera.
Av särskilt värde för mina
pedagogiskt inriktade läsare är teckningen av
Gustav Vasas skolpolitik med dess
försummande av de prästutbildande
latinskolorna men dess gynnande av
borgerskapets skrivarskolor för utbildning till
duglighet i det världsliga livets
uppgifter. Från 1538 ha vi bevarad en kongl,
förordning om anslag till en orgelnist
i Stockholm, vilken skulle ha skyldighet
att undervisa i räknesätten.
För mig personligen har det varit av
stort intresse att se organiserandet av
det svenska militärkyrkoväsendet, som
jag själv gjort till föremål för
forskningar, insatt i det stora
kyrkohistoriska sammanhanget.
Såsom det av envar, som själv
studerat hithörande frågor, kunde förväntas,
har Holmquist också på det
kyrkohistoriska området funnit styrkt, att Erik
XIV förtjänar ett vida bättre eftermäle,
än den gamla historieskrivningen
bestått honom. Denna har varit starkt
och orättvist färgad av de i tronstriden
segrande hertigarnas synpunkter. Den
svenska reformationens fortgång och
utveckling under den andre Vasakungen
är ett särdeles intresseväckande kapitel,
som visar Eriks positiva insatser på
detta som på, över huvud taget, alla
områden.
Härmed blott några provbitar ur
detta på friskt, levande innehåll mattade
arbete. Detta kan ej nog varmt
rekommenderas åt varje svensk, som vill
skaffa sig en helgjuten och säkert utmejslad
bild av det dramatiska förloppet i den
väldiga andarnas kamp, som vår
svenska reformationshistoria med sina
karakteristiska särdrag utgör, och av de
märkliga ledande personligheterna i
densamma. Med spänning skall det
stora arbetets fortsättning och fullbordan
motses.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
