Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 35. 30 aug. 1933 - Jenny Wahlman: I det gästfria Spanien. Sett och hört under kongressdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
l DET GÄSTFRIA SPANIEN
Sett och hört under kongressdagar
Av JENNY WAHLMAN
I en föregående artikel har jag
redogjort för Santander-kongressens
förhandlingar. Det verkar måhända
baklänges marsch, när jag nu börjar
denna artikel med en skildring av färden
till Santander. Men denna resa bjöd på
så mycket av intresse, att den är värd
några ord.
En hel del av delegaterna
sammanträffade den 8 aug. på morgonen vid
Gare du Nord i Paris. Några av oss
hade för övrigt redan under flera dagar
tillsammans prövat kongresslivets
rät-och avigsidor, nämligen vid Syndicat
Nationals kongress i Paris 3-6 aug.
Jag kommer att i en följande artikel
ge en kort sammanfattning av mina
intryck från detta oerhört intressanta
lärarmöte.
Färden från Paris till Irun
(gränsstation) tog en hel dag i anspråk och
var mycket tröttande. Temperaturen i
kupén var å la ekvator. De vänliga
franska landskapsbilderna susade
förbi i rätt så enformig och sövande
upprepning. I Irun möttes vi av kolleger,
som förde oss till väntande turistbilar.
Enligt uppgjord plan skulle vi ha
övernattat i Irun. Ryktet om riklig
förekomst av vissa små husdjur i denna
trakt gjorde, att vi med glädje lämnade
platsen och i stället övernattade i San
Sebastian. Denna bad- och turistort får
i den välskötta spanska turistreklamen
det betyget, att den är den mest
europeiska av Spaniens städer, vilket
omdöme onekligen befordrade vår nattro
och tillfredsställde våra då ännu icke
uppgivna krav på hotellhygien.
Jag nämnde, att kolleger mötte oss
redan i Irun. Först som sist bör här
sägas ifrån, att våra spanska kolleger
visade oss en gästfrihet, som står över all
jämförelse. Vart vi kom, möttes vi av
kamrater, som ordnat allt för oss på
bästa sätt. Mat och vin, sång och musik,
föreställningar av skilda slag samt flera
utfärder förljuvade de korta stunderna
fore, mellan och efter debatternas
drabbningar. Det är kanske otacksamt att
tycka, att man hade alltför få tillfällen att
på egen hand upptäcka landet och
folket. I alla händelser är vi våra värdar
allt tack skyldiga för ospard möda.
En morgontur visade oss, att San
Sebastian har ett utomordentligt
vackert läge. Onsdagen upptogs för övrigt
helt och hållet av färden San Sebastian
-Santander. I Bilbao intogs lunch i
sällskap med kolleger från trakten, och
vi fick också en glimt av det klubbliv,
som spanjoren älskar. Sorl, hetta, starkt
kaffe och söta kakor. Bilbao gör intryck
av att i högre grad än övriga
spanska städer jag varit i tillfälle att se
vara en arbetets stad. Man tycks i
allmänhet ha gott om tid i Spanien.
»Manana» påstås vara ett koncentrerat
uttryck för spansk levnadsfilosofi.
Manana = i morgon. Överallt i gathörnen
står pratande, gestikulerande grupper
av till synes frivilligt arbetslösa.
Varhelst våra bilar stannade, omringades
de av vänligt intresserade skaror.
Färden gick genom den baskiska
provinsen och genom provinsen Santander.
Landsvägen följer långa stycken i
nyckfulla slingringar den spanska halvöns
nordvästra kust. Landskapet är här
ståtligt. Kala, branta klippformationer
ute vid kusten, skarpa bergsilhuetter
inne i landet, djupt nerskurna
dalgångar, skogar av ek, kastanj, bok och tall,
åkrar, majsfält, vin- och fruktodlingar,
ett och annat halvt uttorkat vattendrag
- allt drar förbi som ett natursceneri
vid filmföreställning. Denna del av
Spanien är ganska kärv och hård i
linjer och färg. Städerna ser grå och trista
ut. En och annan underbar gammal
kyrka skulle man ha velat se på
närmare håll. Lantgårdarna ligger rätt
glest. En tungt lastad åsna, en gammal
kvinna med ett par höns i famnen,
några småväxta lurviga oxar, unga kvinnor
bärande stora packor på sina huvuden,
sjungande barn och åkdon med skydd
mot solen är rörliga inslag i
landskapsbilden.
Det har naturligtvis sitt stora
intresse att bo i ett spanskt hotell av enklare
sort. Man får då se mer av det spanskt
säregna, än om man bor i turisthotell
av första rang. Men det hotell i Sardi-
Patriqerhus i Santillana.
nero ödet placerade mig i är nästan
livsfarligt. Jag tror dock knappast, att
det kan tas som typ för enkla spanska
hotell. Det är troligen etwas för sig
själv.
På många mils avstånd kan man
skratta åt vattenbrist, trasiga
ledningar för det elektriska ljuset, en
betjäning, som skyndade långsamt m. m. På
ort och ställe skrattar man knappast.
Hotellet var fyllt av belåtna badgäster.
Maten var riklig och oftast god.
Bläckfisk hör till de maträtter, som jag minns
-. men inte med nöje! Men lämnom
hotell Ingleterra!
Den första kongressdagen var en
konsert anordnad på Casinot av Coros
Montaneses. Det var en verklig
upplevelse att höra och se denna
nationaiklädda kör, som dels sjöng folksånger,
dels med dramatisk brio utförde
sångdanser. De kvinnliga rösterna utmärkte
sig för en hård, gäll klang. Männens
sång tilltalade mig mera.
Sångdanserna föreföll att vara lustigt byprat satt
i musik, och de slutade oftast med ett
gällt gapskratt. Programmet säger om
en av danserna: »Flickorna, som spelar
tamburin, anger dansens storslagna
rytm och sjunger de rörande ’Picayos7.
De dansande ynglingarna tar manligt
sirliga steg, under det att de med
kas-tagnetterna markerar dansens festliga
takt.»
På fredagen mottogs kongressen på
rådhuset av stadens myndigheter. Tal,
vin och sötsaker, trängsel och värme.
Borgmästare och rådmän - jag antar,
att herrarnas titlar var ungefär dessa
-. såg, som alla spanjorer gör, först
mycket högtidliga och otillgängliga ut
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
