Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 37. 13 sept. 1933 - Jenny Wahlman: Franska kolleger håller kongress. Briljanta anföranden, lidelsefulla debatter - Skolvärlden runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråga var Vivès. Han yttrade bl. a. om
ungdomens sociala fostran:
»Demokratien har i dag en dålig press. Detta
beror i ej ringa grad på de s. k.
demokratiska parlamentariker, som upphör
att vara demokrater aftonen av den dag
de invalts i parlamentet. Men man ska
bedöma ett lands demokrati efter folkets
utveckling. Det är ej demokratien, som
har orätt, felet ligger hos dem, som ej
lyckats förverkliga verklig demokrati i
sitt land.»
Fredagens förhandlingar gällde
lekmannaskolan, föreningens
propagandaverksamhet, kolonifrågor m. m. Därefter
gavs ordet åt en hel del representanter
för tjänstemannagrupper.
Posttjänstemännens representant utvecklade en
sådan där dramatisk vältalighet, som gör
en lugn nordbo nästan generad. Léon
Jouhaux, generalsekreterare i
Syndicat General du Travail, en tung
gestalt, en eruptivt våldsam vältalighet,
gav en exposé över världssituationen.
Hans anförande hälsades med dånande
applåder. »Frihetsidéns förkämpar får
ej tvivla, än mindre gå i konkurs. Mot
vapenhandel – för folkupplysning, mot
folkisolering – för internationellt
samarbete!»
Nu kom gästernas tur att framföra
sina hälsningar. Anknytande till
århundradens kulturella samarbete mellan
Sverige och Frankrike, uttalade jag min
glädje över det växande samarbetet
mellan den franska och den svenska
folkskolans representanter. Att döma av det
stora intresse franska kolleger visade
för svenska skolförhållanden, tycks en
svensk-fransk »folkskoleallians» ha
stora sympatier.
På lördagen diskuterades ingående
kampen mot krigshetsen. Vivès,
rapportör, sade bl. a.: »Hur ska man kunna
förhindra två stora industrialiserade
nationer att resa sig mot varandra? Vad
är att göra, om kriget, trots våra
ansträngningar att förhindra det, icke dess
mindre bryter ut?» Debatten var mycket
upprörd. M:lle Cavalier höll ett
gripande anförande: »Vi ser i dag, att
samma människor, som en gång anslöt
sig till fredsslutets samförståndsideal,
nu begagnar sig av grannstaternas
situation för att i dårarnas hjärtan väcka
till liv glömd oro och skräck.»
Det var inte att ta miste om att det
rådde en nervös stämning i salen under
denna debatt. Syndicat National med
Dumas och Lapierre i spetsen
har arbetat intensivt för samarbete
mellan tyska och franska folkskollärare och
har på den grund utsatts för mycken
kritik redan före Hitler-regimens tid.
Att den franska folkskollärarkåren
fortfarande vill arbeta för
folkförsoningstanken är lika tydligt, som att
missräkningen med de tyska kollegernas
nuvarande hållning är stor och bitter.
Några talare fordrade, att Syndicat
National skulle börja en mera aktiv
fredspropaganda. Stämningen under
debatten belyses av ett citat (Anatole
France?): »Man tror, att man dör för
fosterlandet, men man dör för
vapenindustrien.»
Slutresolutionen över denna
programpunkt börjar: »Kongressen konstaterar,
att nationernas krig mot varandra
utgör ett det största tänkbara kollektiva
brott, och att det åsyftar
mänsklighetens fördärv.»
När jag lämnade kongressalen efter
denna debatt, var jag uttröttad av
hettan i salen och av ansträngningarna att
något så när fatta debatternas finesser.
Men tröttheten besegrades snart av
glädjen över att ha fått vara franska
kollegers gäst under denna kongress. Den
säregna franska mentaliteten slår ut i
sin prakt på talartribunen.
Jag återkommer med en kort
skildring av kongressens angenäma
mellanspel.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
