Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 43. 25 okt. 1933 - Nils Helger 60 år. En förgrundsfigur för bottenskoletanken. Den intresserade skolmannen - den hängivne S. A. F:aren - August Grönberg: Bra med böcker, bättre om de lästes. Hellre knagglig begreppsanalys än flott paradexercis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samheten har Helger på grund av sin
allmänna åskådning känt sig manad att
gripa in. När föreningens
centralstyrelse för några år tillbaka kallade Helger
till sin hedersledamot var det också icke
allenast ett tack till den intresserade
och ’energiske f ordningsmannen och
styrelseledamoten utan jämväl en hyllning
för ett sällsynt betydande livsverk i vår
folkskolas tjänst.
Då Helger nu uppnått den milstolpe,
vilken folkskolans författningar angiva
som slutet på den direkta
skoltjäns-göringen, skall han där hälsas av många
vänner -och arbetskamrater. Även de,
mot vilka han stundom gått till strids,
skall förvisso möta upp. De skall
bringa sin hyllning åt en man, som
redligt och tappert kämpat, även om han
understundom stått på motsatt sida av
stridslinjen. Alla skall enas i en önskan,
att färden andra sidan milstolpen går
efter den eldstod, som visat vägen dit.
Edvin Stålfelt.
994
SVENSK LÄRARTIDNING
Bra med böcker, bättre om de lästes
Hellre knaggligbegreppsanalys
än flott p ar a d ex e re is
För några år sedan utkom ett verk
av Arnold Norlind, kallat »Det osynliga
bygget». Det är utan tvekan ett av
våra mest givande personlighetsdokument
från de senaste årtiondena och en av
de få ungdomspsykologiska böcker vi
har. Det heter där bl. a.:
»Kan ni sjunga? frågar man mig.
Och jag svarar: Nej, jag kan inte
sjunga. Men inom, mig brusar det av
sånger, som jag ville sjunga. Det
kokar, och det är som vattenbubblorna,
som stiger uppåt. Det är, som skulle
det brista. Kan ni måla? frågar man
mig. Och jag svarar: Nej, jag kan inte
måla. - Men jag ser skönhetsbilder för
min själs ögon, och det tynger hårt på
mig, att jag inte kan forma dem och
fröjda mig åt dem och visa världen
skönhetens skapelser. Har ni aldrig
skulpterat? frågar man mig. Och åter
måste jag svara nej. - Men gestalter
glider fram för min själs ögon och rö*
par och fordrar att bli f Ödda till ljuset
och världen.»
Det är möjligt, att man här har att
göra med ett själsläge av en särskild
typ; men i någon mån blottar det
känslolivet hos en normalt begåvad ung
människa åren efter skolpliktsåldern. I
regeln börjar väl något av detta inre
känslokaos sin kamp efter harmoni och
uttryckssätt redan de senaste skolåren.
Det är för skolan en praktisk uppgift,
att även i detta fall ’bringa någon hjälp
och ledning; det befordrar i hög grad
barnets praktiska duglighet som
medborgare i livet, att det på något sätt
finner utlösning och uttryck för sin
skönhetslängtan och för sin estetiska
skapardrift. Härvidlag har sången och
teckningen sin roll att spela. Nu ska vi
närmast syssla med dikten.
Det förefaller naturligt, att man
därvidlag även tar hänsyn till de nya
författningarna rörande folk- och
skolbiblioteken, så att ett av syftena med
litteraturläsningen i folk- och
fortsättningsskolorna blir att väcka håg och intresse
för läsning. Det är nu mycket bra med
de ökade statsanslagen till de
kommunala boksamlingarna och biblioteken;
det är bra med god tillgång på böcker;
men det vore ändå mycket bättre, om de
bleve lästa. Läslust eller inte läslust är
knappt bara ett medfött oundvikligt
öde; det kan bero på uppfostran, vana,
- kanske rent av tillfälligheter. Att
förklara dikten praktiskt betydelselös,
såsom ibland skett, är kortsynt även ur
en annan synpunkt. För oss alla samlar
alltid dagsarbetet och dagsumgänget
inre konflikter, spänningar,
förvecklingar och hämningar, som hopar sig och
åstadkommer själsdig värk och vånda
och leder till katastrofer kanske, om de
inte på något sätt avledes och utlöses.
Den, som vant sig att t. ex. i dikten söka
uttryck för och utlösning av den inre
spänningen, har tillgång till en inte så
betydelselös resurs - utom att han
garanterat sig ett oförlikneligt sällskap i
hemlösa stunder. Dikten ger också de
vingar, som varje själ, även den
anspråkslösaste, behöver.
t
För alla ämnen gäl] er det att hitta
på ett centralt avsnitt att fördjupa sig
i. Det barn, som är förtroget med
hembygdens geografiska foranationer och
förhållanden, har lättare att göra sig
en Mar bild av främmande orters
naturbeskaffenhet i detalj än det, som
inte lärt sig observera det
närliggande. Har man någorlunda grundligt gått
igenom t. ex. Gustav Vasas tid, har
barnet fått jämförelsepunkter för en hel
del historiska förhållanden även under
andra tider, vilka då kan lättvindigare
behandlas; med större och säkrare
kun-skapsmått i behållning, än om man lär
ser allt blad för blad lika
(Slentrianmässigt ytligt. Ty fördjupning och
jämförelser med därav följande
spörsmål om orsaker till ooh följder av lik-
heter och olikheter ger intresse och
uppmärksamhet: all säker kunskaps
moder och fader.
Nu är det litet svårt att få något
centralt avsnitt att hålla sig till vid
skolans litteraturläsning. Det är dock en
fråga, om man inte skulle ha åtskilligt
att vinna på att hålla fast vid en enda
författare, särskilt återkommande,
genom en årsklass. Dock inte så, att
något annat inom
modersmålsundervisningen försummades. Därmed skulle en
någorlunda grundlig förtrogenhet med
åtminstone en dikt ar ges tält
åstadkommas, Vjilken av våra klassiker, som
härvid bäst skulle lämpa sig, är inte så lätt
att säga. Det finge bero på varje
lärares tycke och smak. Var och en finge ta
den författare, som han i sin klass
kunde göra mest av till fromma för barnens
litteraturförstånd, känsla för poesi och
intresse för läsning. -..*.
Det arbete, som i skolan nedlades för
framskapandet av sådana ovägbara
värden, skulle inte alla gånger kanske
vara så tacksamt. Man skulle inte
kunna briljera med det på en avslutning
eller vid besök av någon överordnad.
För sådana tillfällen är det lättare
anordnat med litet »deklamation» med
inlärd »betoning» och med högljutt
röstläge. En lärare har dock inte
skyldighet att ta hänsyn till någon annan än
en modernt orienterad och kunnig
åhörare ; och denne finner det olidligt med
falsk betoning, som inte ’är en naturlig
frukt av barnets riktiga uppfattning av
det lästa. Han finner ’det värdefullare
att få höra på en knagglig
begreppsanalys i klassen än på en »flott»
paradexercis.
En diktare, som lämpade sig för
ändamålet, måste röra sig med ett enkelt,
klart, fast och genomskinligt språk.
Innehållet bör vara konkret och
berättel-seartat för att omedelbart kunna
intressera barn; men samtidigt bör det
också bjuda på känsla och stämning.
All dikt är ju ett slags gåta, som det
gäller att lösa: Yttre symboler används
för att åskådliggöra inre ideella
verkligheter. Det är inga små krav, som.
måste ställas på de diktverk, som skall
vara de första vägledarna in i poesiens
värld för en skolklass. Till på köpet bör
deras yttre form ändå vara så hållbar,
att man kan använda dem för något så
prosaiskt som satsanalys, utan att deras
poetiska doft förflyktigas och deras
stämningsinnehåll splittras.
August Grönberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
