Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 43. 25 okt. 1933 - Stora Tuna skolförening jubilerar. Tidens och skolans stora frågor avspeglas i mötesprotokollen - Grundtvig - den nordiska folkhögskolans skapare. Skalden och folkuppfostraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Grundtvig-den nordiska
folkhögskolans skapare
Skalden och folkuppfostraren
Ett och ett halvt sekel har förflutit,
sedan Nikolaus Severin Frederik
Grundtvig föddes. Det blev honom förunnat
att leva länge och att se flera av sina
ideella strävanden förverkligade. Hans
insats gäller i första hand Danmarks
kyrka och undervisningsväsen, men
verkningarna av denne väldige ande har
sträckt sig långt utöver hemlandets
gränser och särskilt kommit de nordiska
brödrafolken till godo.
Grundtvig härstammade från en
gammal dansk prästsläkt, och det var så
gott som självfallet, att han i fråga om
yrke skulle vandra i sina fäders fotspår.
Han blev tidigt väl förtrogen med sin
själländska hembygds natur och
folkliv. Udby gamla prästgård låg i en
idyllisk trakt i södra Själland, och
Grundtvig kom att höra till de lyckliga, som
tack vare naturen får annat arv än de
som föds vid gator och gränder. Även
med det kargare och kalare Jylland fick
han tillf alle att stifta intim bekantskap,
och dessa lärdomar blev av allra största
betydelse för hans kommande
verksamhet som skald och folkuppfostrare.
Sedan mötesprogrammet genomgåtts,
blev det samling i folkskolans
gymnastiksal, som dagen till ära vackert
dekorerats. Där stod också ett rikt
middagsbord färdigdukat - ett verk av
Kvarnsvedens lärarinnekår och
skolköket i förening. Den goda
förplägna-den och den i övrigt festliga samvaron
inspirerade middagsgästerna till en lång
rad av tal, både allvarliga och
skämtsamma. Hr El j as samlade sina
kamraters tankar och tacksamhet kring de
stora föregångargestalterna i
föreningens historia. Hr Holm gjorde på ett
sympatiskt blygsamt sätt reklam för
jubileumsskriften, som måste avyttras
i betydande antal, om kretsen skall
undslippa fruktat deficit. I ett senare
anförande hyllade hr Holm den nye
hedersledamoten T. Fr. Hedrén, som nyss
berättat roliga och intressanta episoder
från Tuna-lärarnas föreningsliv i
gången tid. Hr S. Sjöberg talade för det goda
kamratskapet i kåren, och hr H. Lind,
som riktat middagen med en
schwung-full.bordsvisa, uppträdde med
ytterligare ett alster i samma genre, »När man
ska jubilera». Dessutom förekom
rikligt med musik och sång. När den
framskridna dagen tvingade till mera
allmänt uppbrott, hade stämningen ännu
ej på något sätt mattats. En
minnesvärd mötesdag var till ända, en epok i
Stora Tuna skolförenings historia
värdigt avslutad.
-rg.
Efter studentexamen kom Grundtvig
till Köpenhamns universitet och blev
lärjunge till Henrik St ef f ens. Genom
dennes förmedling blev han förtrogen
med den tyska romantikens tankevärld
och kom att särskilt starkt gripas av
Schellings naturfilosofi. F. ö studerade
han ivrigt massor av litteratur, särskilt
Shakespeare, Goethe, Schiller m. fi.
Goethes Werther blev för honom en
stor upplevelse, icke minst därför, att
han i verkligheten fick genomlida
hjältens alla kval. Under sin tid som
informator råkade han att lika djupt som
hopplöst förälska sig i sina disciplars
unga och vackra moder, fru Constance
Stensen de Leth. »Här kom han i
smältdegeln och den ädla metallen började
skina igenom», säger en av hans
levnadstecknare. Längre fram liknade han
detta lidande vid en röjning och odling:
jorden måste sargas av plog och harv,
om någon gröda skall kunna komma till
stånd. Grundtvig skulle kunnat vittna
om sig själv på samma sätt som barden
Jatgejr i Ibsens Kongsemnerne: »Jeg
fik Sorgens gåve, og så blef j eg skald.»
Den nordiska mytologien blev en
längre tid föremål för hans energiska
och djupgående studium. Under åren
1815-20 var han också ivrigt sysselsatt
med översättningsarbete. Snorres
Heimskringla och Saxos danska krönika jämte
det anglosaxiska Beowulfskvädet
tolkades på danska, en sannskyldig litterär
bragd, särskilt vad det sistnämnda
verket beträffar. Han strängade också
flitigt sin egen lyra, och ett stort antal
av hans profana dikter tillkom under
denna tid.
Till den olyckliga kärlekens smärta
kom en ny: den religiösa ångesten, som
hårt anfäktade hans själ och förde
honom till gränsen av sinnessjukdom. Hans
kris påminner i mycket om Luthers.
Och liksom den store reformatorn
kämpade Grundtvig sig fram till det
hälleberg, varpå han kunde grunda sin
andliga boning. Senare återfall inställde sig,
men hans innerst starka och sunda,
natur behöll dock herraväldet. Under sin
första tid som präst hade han häftigt
och obalanserat angripit sina
ämbetsbröder för bristande ande och glöd i
förkunnelsen. Det är mycket av Sören
Kiergegaards patos i hans anfall på
prästerna. När Grundtvig år 1825
skrivit en helt och hållet underkännande
kritik av prof. H. N. Clausens avhandling
om katolicism och protestantism, en
kritik söm utmynnade i påståendet, att
Clausen vore ovärdig att inneha sitt
ämbete, blev han åtalad inför domstol
och dömd till böter. Striden hade den
stora betydelsen för Grundtvig, att han
tvingades fördjupa sin ståndpunkt. När
de lärde rationalisterna åberopade sig
på skriften, gick Grundtvig ett steg
närmare katolicismen och framhöll den
kyrkliga traditionen som det centrala.
Den apostoliska trosbekännelsen jämte
sakramenten tillmättes större betydelse
f or den enskilde församlingsmedlemmen
än skriften, som ju mannen av folket
icke kunde känna annat än
fragmentariskt och ofullständigt. Luthers
skriftprincip blev här helt enkelt skjuten till
sidan. Predikstolen flyttades ner ett
par steg, och altaret upphöjdes. Denna
Grundtvigs uppfattning framstår klart
i hans översättning av Luthers psalm
»Ein feste Burg ist unser Gott» (nr
124 i vår psalmbok).
Guds Kirke er vor klippeborg,
den står på Zions bjer’ge.
Kast kun, min sjcel, på Gud al sorg,
han er vor kirkevcerge.
Som fordom, så og nu}
han kommer grant ihu:
den trcenger til hans vagt,
omringet o g belagt
av mörkrets helvedskarer.
Trots Grundtvigs påtagliga
katolice-rande teorier har dock hans kyrkliga
skapelse förblivit inom lutherdomens
råmärken. I reformationen ser han ej blott
en frigörelse av ordet utan framför allt
en sakramental renässans:
Alterbordets klare guld
var som sjunket under muld;
men} trods kejser) band og påve
Herren lod sit guld opgrave..
Största betydelse för Danmarks
kyrkliga liv fick Grundtvig i egenskap av
psalmdiktare. Han var ingen teoriernas
man - det är lätt att finna luckor och
motsägelser i hans »dogmatik». Men
när han griper i strängarna och spelar,
är han i sitt rätta element. Han är
framför allt kyrkans sångare.
Individualismen hos psalmister sådana som
Kingo och Brorson ligger honom
fjärran. »Hin Enkelte», som intog en
central plats i Kiergegaards religiösa
förkunnelse, var för Grundtvig i första
hand församlingsmedlem. Den
ensamma själens stilla innerliga viskning
inför dödens mysterium har fått uttryck
i flera av Brorsons psalmer t. ex. i de
rader, som Kierkegaard önskade till
gravskrift:
Det er en liden tid,
saa harr jeg vundet,
saa er den ganské strid
med et forsvnnden.
$aa kan jeg hvile mig
i rosensale,
og uafladelig
min Jesum fåle.
99T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
