Olof von Dalin.
Samtida porträtt. Gripsholm.
Frihetstiden (1719--1772)
Öfversikt
Olof von Dalin.
Samtida porträtt. Gripsholm.
(adlad von Dalin, född 1708, ämbetsman, död 1763) är mer än någon annan typisk för frihetstidens vittra verksamhet, målsman för upplysningstidens äldre skede, populärvetenskaplig framställare, skald, moralsatiriker och särskildt förtjänt att hågkommas såsom den nysvenska prosans grundläggare och mästare. I sin veckoskrift, »Then Swänska Argus», 1733--1734,* gisslade han efter engelska mönster (Addison och Steele) tidens dårskaper i en skämtsam stil och på ett rent och kraftigt språk, som gjorde fullkomlig epok. Före denna tidskrift hade -- enstaka företeelser oräknade -- tidnings- och tidskriftspressen endast bestått i meddelandet af en och annan krigsnyhet o. d. Här åter röjer sig en själfständig, kvick och lekande behandling af en mängd olika frågor inom moralen, samhällslifvet o. s. v. Allvaret är ofta iklädt en skämtsam form, och nära nog alla samhällsklasser äro föremål för Argus' satir. Icke sällan förekomma små berättelser, dikter, dramatiserade stycken o. d. Storartadt var det uppseende, som Argus på sin tid väckte; hvarje torsdag, »argusdagen» motsågs med längtan, och en samtida författare skrifver, att man gick till läsningen af denna tidning, »såsom då man går till bords med hungrig mage», och att när Argus upphörde »blef det liksom tomt, och man sörjde öfver hela riket liksom öfver ett besynnerligt dödsfall». Till och med 1734 års riksens ständer uttalade i ett riksdagsbeslut sitt förord för den då ännu ej namnkände författaren. (Dalin lyckades nämligen under hela utgifningstiden bevara sin anonymitet.)
* De första numren utkommo i december 1732.
Faksimile af »Then Swänska Argus».
Redan i Argus framstår Dalin såsom en utmärkt satiriker på prosa, och äfven i senare arbeten har man dråpliga prof på hans skämt i obunden stil, af hvilka några drabbade det öfverdrifna, ovetenskapliga svärmeriet för fornsaker, andra det onödiga inblandandet af främmande ord i svenska spraket o. s. v. I sin bekanta Saga om hästen berättade Dalin under bilden af en häst och hans olika ryttare svenska folkets och dess regenters öden från Gustaf Vasa till Karl XII:s död. Denna saga, som utmynnar i ett politiskt slutstycke, var tillkommen efter engelskt mönster (Swift) och framkallade talrika efterbildningar, i synnerhet af politiskt innehåll.
Bland Dalins större poetiska alster är hans epos Svenska friheten (1742) mest berömdt. I denna dikt låter Dalin Friheten inför den nyligen aflidna drottning Ulrika Eleonora tälja sina öden i vårt land och drottningen sedan hos Svea inskärpa dess bevarande, medan hon tillika varnar for partisplitet. Stycket är skrifvet på alexandriner och gjorde ett likartadt intryck på tiden efter det olyckliga kriget 1741--43 som Tegnérs »Svea» sju årtionden senare. -- På dramatikens område, där från år l707 en rätt liflig verksamhet yppade sig, framkallad af den nya »kungliga svenska skådeplatsen», författade Dalin dels en tragedi, Brynhilda eller den olyckliga kärleken, hvari han på ett nog torrt sätt i enlighet med den fransk-klassiska tragediens regler behandlade ett tragiskt ämne ur den fornnordiska Sigurdssagan; dels en komedi, Den afundsjuke, som är skrifven efter den utmärkte dansken Ludvig Holbergs mönster ooh som äger mycken förtjänst i behandlingen af dialogen.
Bland Dalins smärre skaldestycken, som äro njutbarare för vår tid än hans »stora poesi», finnes, jämte en massa obetydliga sällskaps- och hofpoem, ett antal värdefulla lyriska dikter, däribland några hållna i folkvisans tonart, såsom Ängsövisan. I en del sånger anslår han en skämtsam ton, såsom i Skatan sitter på kyrketorn m. fl. I dessa visor är Dalin föregångare till Bellman och Franzén. -- Bland hans satirer i bunden form framstår Aprilverk om vår härliga tid.
Såsom häfdatecknare är Dalin ryktbar för sin Svea rikes historia, hvilken med sannfärdighet och klart förstånd skildrar Sveriges öden till Karl XII:s död och som i synnerhet genom stilistiska förtjänster intager ett framstående rum i den svenska häfdateckningen; framställningssättet är nämligen allmänfattligt. Det är sagdt om Dalin, att han »flyttade historien från väggarnas bokhyllor ned i svenskarnes hjärtan».
Lefnad: Olof Dalin föddes i Halland, där fadern var präst. Redan som mycket ung kom han till Lund, hvarest han åtnjöt ledning af den framstående filosofen Anders Rydelius, hvilken äfven utöfvade ett välgörande inflytande på ynglingens skaldeanlag. På dennes förord erhöll Dalin plats såsom lärare i ett förnämt hus i Stockholm, från hvilket han snart infördes i flera af hufvudstadens finaste och mest ansedda kretsar. I dessa, liksom i det 1732 stiftade riddarsamfundet »Awazu och Wallasis», en orden som för öfrigt bestod at unga ädlingar (mest af hattpartiet), hvilka särskildt med värme vårdade Karl XII:s minne, lät han ofta sin skaldeådra flöda. Sedan han blifvit känd såsom författare till Argus, vardt han föremål för flera ynnestbevis och utnämndes 1737 till kunglig bibliotekarie. Åren 1739--1740 företog han en utrikes resa; i synnerhet dröjde han i Paris. Efter sin hemkomst inkallades han i Vetenskapsakademien och fick -- efter offentliggörandet af »Svenska friheten» -- i uppdrag af ständerna att författa en svensk rikshistoria. I politiskt afseende drog han sig alltmera ifrån hattpartiet, med hvilket han förut sympatiserat. År 1751 blef han anställd som lärare för kronprins Gustaf och slöt sig härefter helt och hållet till Lovisa Ulrika, förströende hofkretsarna med en mängd små tillfällighetspoem, oftast obetydliga men ej sällan täcka uttryck för en harmlös glädje. Han adlades, blef kansliråd, sekreterare i den nystiftade Vitterhetsakademien och rikshistoriegraf. Men hans förbindelser med hofvet invecklade honom i olagliga politiska stämplingar till konungamaktens utvidgande, och en del andra oförsiktigheter i litterär väg vållade ett åtal, som slöt med att Dalin år 1756 genom domstols utslag förvisades från hofvet. Endast genom skydd af mäktiga vänner lär han ha räddats från dödsstraff. Nu vistades han någon tid hos ett par högadliga gynnare, bl. a. på det af honom så vackert besjungna Ängsö, och använde sin lediga tid till sitt historiska verk, intill dess han kallades tillbaka till ämbetsverksamheten såsom kansliråd. År 1761 upphäfdes förvisningsdomen från hofvet, och 1763 utnämndes Dalin till hofkansler. Han afled samma år.
Tidehvarfvets flesta öfriga författare äro målsmän för samma smak
som Dalin, och särskildt verkade på den vittra prosans område flera
utmärkta skriftställare.
