- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Frihetstiden (1719--1772). Öfversikt

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Frihetstiden

(1719--1772)

Öfversikt

Efter Karl den tolftes död och stormaktstidens slut började ett nytt skede i Sveriges historia, och detta både i politiskt och kulturhistoriskt afseende. Om i förra fallet detta tidehvarf, på samma gång det ägde obestridliga förtjänster (ej minst i fraga om det representativa statsskickets utveckling), äfven led af lyten, så är det i fråga om den andliga odlingen i visst fall Sveriges mest glänsande period.

Det är vår nysvenska litteraturs, vår konsts och vår vetenskaps vårliga blomstringtid, det är särskildt vår naturvetenskaps storhetstid. Hvarken förr eller senare har vår lärdomshistoria -- och icke månget annat lands heller -- haft att uppvisa en sådan rad af lysande namn. Det såg ut, som om Sverige vore på väg att i andliga idrotter återeröfra hvad det genom Karl XII:s krig förlorat i yttre makt.

Blomstringen kom dock icke genast. Nöden och lidandena under krigsåren måste låta sina efterverkningar försvinna. Den tjuguåriga fredstid, som rådde under Arvid Horns styrelse, bidrog väsentligen till främjandet af den vetenskapliga utvecklingen, och friheten, ehuru ofta missförstådd och missbrukad, visade sig i hög grad gynnsam för odlingens framsteg. Lade än partilidelsen ej sällan hämmande band på den fria yttranderätten, så berörde detta dock mindre den egentliga vetenskapen och skönlitteraturen än det politiska skriftställeriet.


Erik Benzelius.
Samtida målning. Gripsholm.

I hög mån välgörande för vetenskap, vitterhet ochh skön konst var det intresse, som ådagalades för den högre odlingen från de ledande männens sida. Uttryck för detta deltagande voro bland annat de akademier och lärda sällskap, som efter dåtidens utländska föredömen stiftades under detta tidehvarf. Redan kort efter Poltavaslaget hade Erik Benzelius den yngre (död som ärkebiskop 1743), en af frihetstidens yppersta kulturpersonligheter, med några få lika sinnade vänner stiftat en vetenskaplig förening i Uppsala, ur hvilken under frihetstiden »Vetenskapssocieteten» utgick. År 1739 stiftade Linné, Höpken, Johan Alströmer i förening med ett par andra vetenskapsidkare Vetenskapsakademien, hvilken i synnerhet ägnat sin omvårdnad åt naturvetenskaperna; år 1753 grundlade drottning Lovisa Ulrika Vitterhetsakademien för den i skön form klädda häfdateckningen samt skaldekonst och vältalighet. Denna akademis verksamhet afbröts emellertid efter revolutionsförsöket 1756 för att först 1773 i annan form återupptagas. Dessutom uppstodo under denna tid flera enskilda vittra samfund.

Ur den år 1735 af den store konstvännen Karl Gustaf Tessin bildade ritarskolan utvecklade sig en målar- och bildhuggarakademi (nu Fria konsternas akademi), och i frihetstidens sista år stiftade Gustaf III Musikaliska akademien. Äfven må erinras om den 1737 inrättade kungliga svenska skådeplatsen, där under adliga stormäns skydd icke få originalstycken uppfördes; den svenska teatern undanträngdes dock på 1750-talet af franska teatersällskap, som omhuldades af det nya hofvet.

Af vetenskaper gynnades särskildt de, som ägde praktiskt syfte, hvilket stod i samband med hela tidehvarfvets rikning mot det nyttiga, en riktning som präglar ej blott vetenskapen utan ock skönlitteraturen. Särskildt stod Sverige på naturvetenskapens område snart nog jämnbördigt med hvilken kulturstat som helst och räknade under frihetstiden inom djur- och växtkunskapen stormän sådana som tidehvarfvets ypperste naturforskare Karl Linnaeus, adlad von Linné, och hans många efterföljare, inom mineralogien och kemien A. F. Cronstedt, Torbern Bergman och Karl Vilhelm Scheele, hvilken sistnämnde dock först under nästa tidehvarf utförde sina märkligaste upptäckter, inom fysiken Anders Celsius, samt den på olika områden verksamme Emanuel Svedenborg.


Emanuel Svedenborg.
Målning af Per Kraft d. ä. Gripsholm.

Äfven inom häfdaforskningen, som nu bedrefs mera kritiskt och nyktert, utfördes ett framgångsrikt arbete af Olof Dalin, Sven Lagerbring -- århundradets förnämste historiske forskare -- samt af biskop Olof Celsius d. y. och Anders Botin.

Språkforskningen frigjorde sig från de egendomliga griller, hvilka under förra tidsskedet framkallat så många underliga kombinationer, och fann i Johan Ihre en mästare. Äfven Abraham Sahlstedt arbetade på detta fält såsom grammatiker och ordboksförfattare.

lagstiftningens område har ifrågavarande tid satt sig ett minnesmärke i den ännu till god del gällande, under Gustaf Cronhielms presidium utarbetade 1734 års lag, till hvilken dock föregående tidehvarf i betydlig mån medverkat genom förarbeten. Inom rättsvetenskapen arbetade bl. a. David Nehrman (Ehrenstråle), som förklarade lagverket ur vetenskaplig synpunkt. Bland de många politisk-ekonomiska skriftställarne märkas den nitiske men vidlyftige och oredige Nordencrantz, hans lärjunge, den snillrike, framsynte och stilistiskt förträfflige finske prästmannen Anders Chydenius samt utgifvaren af hattpartiets organ vid 1756 års riksdag Nils Oelreich.


Anders Rydelius.
Samtida kopparstick.

Inom filosofien är Anders Rydelius (professor och biskop i Lund) det mest betydande namnet; hans på kartesianismen byggda filosofiska verksamhet hade pågått redan under föregående tidehvarfs senare årtionden, men i början af frihetstiden utgaf han sina Nödiga förnuftsöfningar för allt slags studerande ungdom, i hvilka han lät vetenskapen tala svenskt tungomål, en för sin tid epokgörande gärning; han var ock lärofader för en del af tidens berömdaste män (Dalin, Lagerbring o. fl.). -- Nya tankesystem såsom det leibniz-wolffska och det lockeska funno under detta tidehvarf förkämpar å svensk botten. Af dessa fick särskildt engelsmannen Lockes erfarenhetsfilosofi en genomgripande betydelse för detta och följande tidehvarfs bildning. Den harmonierade med tidens sinne för naturvetenskap och praktiskt tillämplig dikt: lärodikt. Det är ock nu, som »upplysningstidens» idéer, hvarom mera längre fram, börja göra sig gällande i vårt land, till en början i en mildare form, sedan med mera utprägladt fritänkeri.

På det religiösa författarskapets område äro att nämna den åt pietismen lutande predikanten Erik Tollstadius, vidare författaren af Sveriges mest spridda predikosamling Anders Nohrborg samt tänkaren och andeskådaren Emanuel Svedenborg, hvilken vunnit världsrykte.

Inom vitterheten visa sig nya riktningar, burna af rikt begåfvade målsmän. Under slutet af förra tidehvarfvet hade inom vår poetiska litteratur märkts spår af inflytande från den franska smaken, hvilken under denna tid var så godt som ensamt rådande i hela Europa och som slog allt djupare rötter äfven hos oss. År 1635 hade Richelieu grundat Franska akademien och därmed stadgat den »fransk-klassiska» stilen såsom en envåldsmakt inom litteraturen, och för poesien hade, i synnerhet genom Boileau (hvars skrifter öfversattes till svenskan omkring 1720), med Horatius såsom förebild, uppställts en mängd lagar och regIer, af hvilka många voro sunda och riktiga, andra åter onödigtvis klafbundo fantasien. Skaldekonsten blef öfvervägande förståndssak, »korrekthet» och »finhet» fordrades framför allt. Därtill kom, att poesien alltjämt uppfattades hufvudsakligen ur synpunkten af det nyttiga. »Hon borde på ett behagligt sätt framställa sanna och träffande tankar, hvilka kunde vara till nytta.» -- Hela skaldekonsten fick en prägel af hofstämning. Man skildrade mest de högsta klassernas lif -- ifall man icke iklädde de höga herrarne och damerna, liksom för ro skull, en herdekostym, hvilken det brast all sanning men som skulle gälla såsom »menlös» ; man använde i större dikter så godt som uteslutande en viss bestämd meter: den ståtliga alexandrinen, som var synnerligen passande för det franska språkets metrik men som för germanska tungomål föll sig tung och släpande; man pålade inom dramatiken författaren en del onaturliga band, under det man i epiken i stället för de antika gudaskepnaderna använde ett slags personifierade egenskaper såsom allegoriska personligheter, och man älskade att omdana lyriken, som för öfrigt ofta tog skepnad af lärodikt, till ett slags versifierad vältalighet.

Denna smak hade -- under så utmärkta bärare som bl. a. de stora tragöderna Corneille och Racine och lustspelsförfattaren Molière samt till följd af den öfvermakt, som Frankrike både i politiskt och kulturhistoriskt afseende vid denna tid innehade i Europa -- spridt sig öfver hela den bildade världen. Den hade nu så småningom äfven kommit hit och verkade mycket välgörande för hyfsande och regelbindande af vårt skaldespråk äfvensom till smakens utbildning och förädling i allmänhet. Mycket barbariskt och rått behöfde bortrensas, ögat måste öppnas för det enklas, klaras och genomskinligas skönhet -- i motsats till den föregående tidens kaotiska tillstånd --, och om man också både nu och senare slog öfver till en något stel formalism, så har likväl den fransk-klassiska smakriktningen i vår litteratur verkat i hög grad välgörande genom att rensa och ordna, genom att binda och sammanhålla, och under inflytande af denna smak har åtskilligt af det skönaste på svenskt tungomål diktats.

Vid sidan af denna franska riktning -- delvis sammanflytande därmed -- gör sig gällande en engelsk strömning, hvilken här fann desto bättre jordmån, som Englands samhällsskick i flera afseenden harmonierade med vår frihetstids. Denna riktning skiljer sig icke i det poetiska framställningssättet från den franska, ty äfven i England hyllade man under denna tid fransk-klassisk smak, men den ger sig förnämligast uttryck i den allmänna andan, den moraliskt satiriska hållningen i prosalitteraturen. De engelska »moraliska veckoskrifterna» funno sin förnämsta efterföljare i den skrift, som grundlägger vår nyare prosastil, Dalins Argus, och det var till god del under påverkan från detta håll, som vår prosa vann sin egentliga utveckling.

Äfven från Danmarks litteratur röner Sverige under denna period inflytande, i det att den store komediförfattaren och moralsatirikern Holbergs verk vunno stor spridning i landet, öfversattes och efterbildades.

Den gamla visdiktningen odlas fortfarande -- vid sidan af den högre allvarligare poesien -- af mera framstående skalder som Dalin och Bellman, delvis under påverkan från den lätta franska chansonen. Politiska visor förekomma talrikt.

Omkring år 1763 upphöra flera af de författare, hviIka företrädesvis gifva frihetstiden dess prägel, med sitt skriftställeri. Detta år utslockna nämligen trenne för den svenska vitterheten betydelsefulla lif: Dalin, fru Nordenflycht och romanförfattaren Mörk; Creutz reser ut och byter skaldekonsten mot diplomatin, och äfven G. E. Gyllenborg låter för någon tid sin lyra hvila. Men å andra sidan framträder just vid denna tid den själfständige Karl Mikael Bellman, som nu diktar flera af sina yppersta sånger, liksom äfven andra författare af betydenhet göra sig gällande.

Språket utbildas nu med omsorg, och såsom ofvan är nämndt, finner språkforskningen god omvårdnad. Det är under detta tidsskede, som nysvenskan fullt stadgas. Skriftställarne, enkannerligen Dalin, lägga mycken vikt vid en god och ren språkbehandling, om också franska glosor allt fortfarande vinna inträde i språkets ordförråd. Af språkliga minnesmärken är för ofrigt -- jämte Dalins »Argus» -- 1734 års lag att framhålla såsom det största konststycke i stilistisk väg, som svenska språket på flera sekel har att uppvisa, utmärkt för korthet, kraft och bestämdhet; i uttrycken. Dess ton år visserligell fornartad, men den upptager de nya böjningsformerna.


The above contents can be inspected in scanned images: 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:21 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/57.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free