Georg Stiernhielm.
Målning af Ehrenstrahl 1663. Gripsholm.
Stormaktstidehvarfvet (1611--1718)
Öfversikt
Georg Stiernhielm.
Målning af Ehrenstrahl 1663. Gripsholm.
(född 1598, död 1672) är den svenska vitterhetens främsta namn under storhetstiden. Hans verksamhet inskränkte sig för öfrigt icke till poesien; han var tvärtom (såsom flertalet af denna tids dugande personligheter) en mångfrestare, som splittrade sina krafter åt olika håll och som med brinnande nitälskan ägnade sig åt olika vetenskapliga sysslor (naturvetenskap, juridik, språkvetenskap -- »Gambla Svea och Götha måles fatabur» --, fornkunskap o. s. v.). Främst må han dock hågkommas såsom omdanare af vår diktkonst, i det att han genomförde en omhvälfning i vår versifikation, införde antika metra och blef »vår skalde-konsts fader». Han var ingalunda någon ung man, då han grep sig an med att reformera den svenska poesien; han räknade redan 40 år, när han skref sina första dikter, och det synes, säger Geijer, som om han gripit verket an i patriotisk vrede öfver de hinder språkets barbari lade i vägen för uttrycket af hans tankar. »Med medfödd bergsmannaskicklighet dref han svenskans rena klingande metall ut ur de rostade ämnen, hvaraf denna kärna omhöljdes.» Stiernhielms förtjänst inskränker sig emellertid icke till att hafva odlat för det svenska språket nya versslag; man möter också i hans diktning en kraftig, kärnfull, poetisk anda och ett äkta svenskt sinnelag.
Faksimile af titelbladet till Stiernhielms diktsamling.
Stiernhielms mest betydande skaldestycke är hans allegoriska dikt Herkules, hvari den gamla sägnen om Herkules' »vägeval» mellan rättrådigheten (Fru Dygd) och den sinnliga njutningen (Fru Lusta) tjänar såsom omklädnad för en skildring af skaldens samtid. I Herkules har han sinnebildligt framställt en representant för dåtidens svenska ungdom, stående i valet mellan flärd och dugande id. Å ena sidan satiriserar Stiernhielm träffande svagheten och ytligheten i dåtidens hoflif, å den andra framställer han såsom motbild därtill de höga uppgifter, som då ställde sig för en svensk yngling. Dikten andas ädel harm och sedligt allvar och äger äfven humoristiska punkter. Slutet med dess skildring af förgängelsens makt är gripande poetiskt. »Herkules» är epokgörande i afseende på versformen: hexametern, hvilken här för första gången får medborgarrätt i vårt språk och som af Stiernhielm behandlas med ovanlig kraft och skicklighet. Han vet att träffa hexameterns rätta ton.*
* Äfven alexandrinen användes af Stiernhielm, som också diktat några sonetter samt öfverfört sapfiska och anakreontiska versslag till vårt språk.
I Bröllopsbesvärs ihågkommelse har skalden med godmodig humor och en kraftig realism skildrat den möda och det stök, som voro förbundna med ett bröllop i en svensk landsbygd.
Under vistelsen vid Kristinas hof biträdde Stiernhielm vid anordnandet af »baletterna» till hvilka han skref flera texter på svensk vers. I dem förekomma lyriska poem på omväxlande rimmade och orimmade versmått. De vackraste dikterna innehållas i Den fångne Cupido (hvari bl. a. drottning Kristina själf uppträdde).
Lefnad: Göran (Georg) Stiernhielm var son af
bergsmannen Olof Marquardsson och antog först ett gammalt släktnamn
Lilja. Han föddes i Svartskärs by i Dalarne, erhöll en god
uppfostran och fick företaga vidsträckta resor i utlandet, efter
hvilka han användes i en mängd olikartade värf. Han blef 1630 assessor
vid hofrätten i Dorpat, adlades af Gustaf II Adolf och antog namnet
Stiernhielm. År 1642 hemkallades han från Livland till
Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Under de år, som
nu följa, hvilka utgöra hans mest lysande och gladaste tid, började
han pröfva sitt snilles krafter i »sånggudinnans lek». Han lär
emellertid senare råkat i onåd hos drottning Kristina och återflyttade
till Livland, hvarifrån han dock efter några år hemvände, sedan hans
gods utplundrats af ryssarna. Då han därtill miste återstoden af sin
förmögenhet genom skeppsbrott, befann han sig med maka och barn i
stort armod. Efter ett par år fick han dock nya ämbetsmannauppdrag,
bland dem presidentskapet i det nyinrättade antikvitetskollegiet. Ännu
på sena ålderdomen arbetade han med oförminskade krafter i
vetenskapliga ämnen och vederkvickte sig med skaldskap. Många af hans
arbeten förblefvo styckeverk, men som personlighet var han en hel
man. Han dog 1672 -- 74 år gammal --, vårdad på sin dödssäng af
sin vän och lärjunge, skalden Columbus. Stiernhielm var en mycket
lärd man med fria åsikter i en del ämnen och utsattes med anledning
häraf för flera illvilliga beskyllningar af okunnigt och vidskepligt
folk. I Livland, där naturkunnighetens nyaste upptäckter vore okända,
ville prästerna sålunda lysa honom i bann för trolldom, emedan han
genom ett solglas tändt eld på en bondes skägg och under mikroskopet
visat allbekanta småkryp i förstorad skepnad. -- Af denna jordens goda
-- hade han icke mycket, men hans lust var, såsom han svarade en
person, hvilken sporde efter vinsten af hans idkeliga studerande och
skrifvande »att veta sitt namn nämnas med berömmelse, när han ej mera
var till». På sin grafsten ville han hafva ristadt: »Vixit, dum vixit,
lætus» (Han lefde glad, så länge han lefde).
