Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens magi I. Inledande blick på medeltidens verldsåskådning och dennas historiska uppkomst af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tare ut Öfver verlden och ser historiens böljor, piskade af de*
monerna, häfva sig jnot det hälleberg, på hvilket Kristus byggt
sin församling. Med möda tillbakaslå Europas korsprydda
krigareskaror saracenernas af järtecken och farsoter bebådade
anlopp. Kyrkans sinnebild var arken, drifvande på ett
vred-gadt haf under slagregn och blixtar. Häfden är en andlig
comedia, spelande på en bana, hvars breda förgrund, likasom
i mystererna, utgör ett theatrum diabolorum, medan i den
knappa bakgrunden Guds församling, en belägrad borg,
tecknar Öfver hvimlet sina tinnar mot den ännu molndigra himmel,
från hvilken dess försvarare bida sin undsättning: Jesus och
hans englar.
Men förrän denna undsättning anländer, skall det onda
hafva nått sin höjd. Det härjar redan inom kyrkans helgade
krets. Med större möda bekämpar Guds ståthållare de inre
fienderna än de yttre. Här reser sig den enskilde upp emot
det allmänna, sedan han i sitt eget förnuft, sitt eget samvete
trott sig finna ledande sanningar, dem han, ut&n annan
myndighet än sin egen, ställer öfver och emot de stadgar, hvilka,
ofvanfrån gifha, blifvit i sitt gudomliga ursprung bekräftade
af hundra slägtens fromma tro. Så uppstå kätteriema, dessa
kräftsår på församlingens kropp, hvilka jernet måste bota, när
icke salvor hjelpa, och elden, när icke jerhet. Der bemägtiga
sig lidelserna menniskan så hel och hållen, att hon afsäger
sig den Gud, som fördömer dem, och gör sig lifegen under
den gud, som befrämjar dem. Stoltheten, fängslad i den låga
bördens, njutningslystnaden i knapphetens eller eländets boja,
skakar denna med förtviflan och ropar slutligen den fordna
Morgonstjernan till sitt bistånd. Denne lofvar fröjd utan mått
och magt utan gräns. Förderfligt verkar ock den fruktan, som
menniskan hyser för kroppsliga lidanden. Hennes lekamen,
byggd af den förbannade jordens stoft och ständigt närande
sinnliga lustar, är af Gud prisgifven åt djefvulens hemsökelser.
„Der förlorar någon ett öga, der någon en hand; en faller 4
elden och bränner sig till döds, en i vattnet och drunknar;
en annan klifver upp för stegen och bryter sin hals; åter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
