Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1880 - Musikalisk humoresk - Slutet godt, allting godt, af J. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad gör inte kärleken af den, sona af
kärlek dagligen i 24 timmar brinner så
glödande het som trots någonsin en
välskött eld. —
Bodqvist lärde alltså sjunga.
Man låter för sådant ändamål upptäcka
sin stämma, hvilket kostar åtskilligt med
pengar, man vänjer sig af med åtskilliga
saker, t. ex. cigarrer, öl — för
stämbanden mycket helsosamt — men för den
öfriga organismen nedstämmande, och efter
det man några måna’r har marterat sig
sjelf med återhållsamhet och sin omgifning
med skalor och solfeggier, så — kan man
visserligen inte sjunga, men man tror
åtminstone att man kan.
Bodqvist befann sig i en dylik
belägenhet. I Mars hade han begynt sina
konstnärsstudier, i Maj jemförde han sig blott
med de berömdaste operatenorer och i
Juni jemförde han sig icke ens med dessa;
de voro för honom obetydligheter; hvar
och en felades ju något. Hvad felades
honom? — Intet. Han var ju den absolute
tenoren.
Och i Juni skulle nu detta ådagaläggas.
För alla hade han förtegat sin artistiska
nya födelse; vänner och bekanta anade ej
hans ‘lyftning’.
I Juni tänkte han uppsvinga sig till
det beundransvärdaste H, som någonsin
en mensklig strupe frambragt, och då
tänkte han uppträda för sin Antonia (hon
hade nemligen detta sommarnamn) och se
hennes glädjestrålande anlete och höra
henne stamma sin hjertinnerliga tacksägelse
och bli af kärlek och hänförelse så
förryckt, att han redan nu ärnade sig 14
dagars tjenstledighet för att icke bringa
konfusion i hela Europas mjölhandel.
Ja, det ärnade han! —
Den 12 Juni, dagen före sin flickas
namnsdagsfest, om aftonen kl. g,3 5
minuter Stockholmstid, vid den renaste
fullmåne och vid den ljufvaste luft, enkom
egnad för älskogssmek, man kunde önska,
stod framför fönstret till en landtvilla i
den skönaste sommarfägring, en sirligen
krusad medelålders man full af
hängifven-het, och derhos en ytterst pligtmässigt
blickande äldre herre, som bar en guitarr.
Mannen utan guitarr var Bodqvist. I
villan bodde hans Antonia. Hon kunde
icke se honom, ty han hade gömt sig
bakom ett träd. Han ville nemligen vara
osedd. — Hon skulle endast höra en
himmelskt klingande stämma, råka utom sig
af hänförelse, och då skulle han för den
tilltjusade förtjuserskan afslöja sig som
älskare och sångare och i detta sitt lifs
skönaste ögonblick vara djerf, likt Romeo i
första akten, och bedja sin Julia om en
kyss, kanske om två — det visste han då
ännu inte. —
Sådan var i breda drag hans
fälttågs-plan. Dervid hade han förgätit någonting
oändligen vigtigt — fienden.
Han hade nemligen en fiende i huset:
Eili, ett hvitt litet argsint hundkräk,
som mot honom hyste en uppenbar
aversion och ej heller derutaf gjorde någon
hemlighet.
För denna Lili hade det under den
sköna aftonen förefallit motbjudande att
ligga inne i det qvafva rummet på en
örngottsdyna, hon ville njuta af månsken,
nattluft, vårdoft, och när hon detta ville,
så skälde hon med sin gälla stämma så
fruktansvärdt, att hvarje motsträfvighet gaf
vika.
Hon hade äfven denna historiska afton
skällt sig till friheten.
Bodqvist hade just gifvit sin följeslagare
tecken att gripa första ackordet, då Lili
stormade ut.
Hon kunde naturligtvis inte med så
sköna ord helsa friheten som Maria Stuart,
men hon kunde skälla af förtjusning och
detta gjorde hon med hela kraften hos en
god hundlunga ...
Hvem ville på henne kasta första stenen ?
Ingen, utom — Bodqvist, hvilken hon
afgjordt hindrade från begynnandet af
hans företag. Han var fruktansvärdt
ursinnig.
Ändtligen vardt ‘besten’ (det är
Bod-qvists uttryck, icke vårt) tyst; hon måtte
ha påträffat något smakligt ben, och
Bodqvist kunde begynna.
Jag vet inte, om det var första debutens
rädsla, eller om det var förtreten öfver
Lili, men Bodqvists sång klingade ej så
vackert, som om t. ex. en afKongl.
operans solister hade sjungit i hans ställe. I
höjden var hans röst något sträf, i
midtel-läget något tunn och i djupet någonting
alldeles ohörbart Dock, detta till trots,
föll han sig sjelf i smaken, och detta är
för konstnärn ändå en hufvudsak.
Hans val hade fallit på en fullkomligt
ny och obekant sång ‘Godnatt, du mitt
hjertas vän’, af Abt. Denna sång har den
fördelen, att en tenor, som har det, kan
i slutet sjunga höga H. Detta H var
Bodqvists knalleffekt. 2000 gånger hade
han försökt det i alla nyanser, och i dag
ernade han ‘vinna sitt Mäster-H5, såsom
Wilhelm Tell före sin stora bragd så
skönt anmärker.
Men han hade gjort upp räkningen utan
Lili. Detta oförnuftiga djur hade för
tidigt för sångarens lycka färdiggnagt sitt
ben och kunde nu uppföra sig kontemplativt.
Då upptäckte hon sin motståndare. Det
gamla hatet uppvaknade hos henne. Sakta
morrande kom hon honom allt närmare
och närmare. Bodqvist märkte det och
ångestsvetten kom honom i pannan; ‘tänk
om hund’ började att skälla!’ Blott ännu
en minut måtte en mild skapare
undertrycka hennes olåt, så vore det
undan-stökadt och Lili kunde skälla i hundra år.
Riktigt, hon tystnade ånyo. Ah! Det
stora ögonblicket! H’et nalkades!
Icke alla menniskor visa ett vänligt
an-sigte, när de bereda sig på ett högt H;
tvärtom, rätt många se ett i sådant ögonblick
så grymma ut, som om någonting
förfärligt skulle hända. Bodqvist var heller
inte fri från den vanan.
Men Lili uppfattade hans ansigtsmin
illa. Hon trodde bestämdt att han ämnade
begå någon förbrytelse, ty ögonblicket att
träda i verksamhet syntes henne nu vara
kommet.
En sekund före höga H störtade hon
lös på Bodqvist och bet honom i venstra
vaden så elementariskt häftigt, att han
med bästa vilja, i stället för att sjunga
höga H — i ännu högre ton — skriker aj!
Detta *aj‘ föreföll Antonia, som ända
hitintils något förvånad lyssnat på sångarn,
bekant. Hon störtade ut, vräkte undan
Lili och — jag kunde uppfinna allt
möjligt, men jag viti hålla mig vid sanningen
— Bodqvist tjöt.
‘Jag — hade — ju — gladt — mig
— så’; mera fick han inte fram, det
öfriga vardt tårar utan ord.
Äfven Antonia grät, och, om jag inte
skrefve en humoresk, så läte jag också
mannen med guitarren gråta. Men denne
kunde då inte röras. Med en kyla, som
en Verrina kunnat afundas honom, störde
han de båda lyckliges lyriskt-elegiska
stämning.
‘Jag tror de’ ä’ sent. Kan jag få mina
2 och 50.’
Man borde lära sådant folk poesi i
normalskolan, ty vidare studera de ej.
Bodqvist och Antonia gingo, sedan han
aflägsnat sig, in i huset. Högst förtjuste
— djupt bedröfvade. Om Bodqvist äfven
der fortfarande grät, och huru länge, vet
jag icke.
Jag vet blott att Lili inte vågade sig
in i huset och nästa morgon fick afsked
på grått papper.
Se’n dess så hatar hon alla tenorer,
äfven när de inte heta Bodqvist.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
