- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
24

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1880 - Slutet godt, allting godt, af J. L. - Musikaliskt problem - En “Impressarie“ - Annons

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dock ej er bölja
förmår bortskölja
De ve m ig h olja,

De qval mig följa.

Likt jagad hind’!

Nämn likväl ej gralen!

Till »toft. förmålen,

Ifo täljer talen
Af vånd or s mängd?

(ilom ändlös trånad!

Glöm kärlek, hånad!

Glöm friden, rånad!

Glöm dygd, blott lånad
Och *vekbemiingd !

Glöm lidelser» trängsel
/ stormfyldt fångtal,

Der åugst och Ungset
Gå nattlig vakt!

Och nu — Nirvana,

Beträd din bana!

Höj stolt din fana,
till verldsstrid mana
Du Intets makt!

/ spillror slå» verhlen.

Den låga härden
För plågan, färden.

Ej blossar mer.

Ej bojor smidas:

Ej smärtor lidas:

Ej trolös Ida s
Godsynte Midas
Om kärlek ber.

                        J. L.

Musikaliskt problem.



Bilda en regelmässig samklang af durskalans
alla toner, samtidigt ljudande!


Den till Redaktionen först insända bästa, af
analys åtföljda, lösning belönas med en half
årgång af Necken.

En “Impressarie“.



                                (Slut. från N:o 2.)

Men du, käre vän, och jag, vi som
ofta nog ha gluttat i korten hos
teaterdirektörer, vi veta dess värre alltför väl att
de fleste Managers icke lefva fullt så
herrligt och gladeligt, som den högtärade
publiken föreställer sig. Ack nej,
verkligen inte fullt så “bien“, oaktadt det ej
kan nekas att för dem vanligen, äfven i de
aldra sorgligaste förhållanden, dock ännu
blomstrar mången stilla förnöjelse, som annat
folk inte så lätt kan förskaffa sig. Nej,
de hafva det i sjelfva verket icke så
briljant; ja många bland dessa herrar skulle,
som jag tror, utan svårighet kunna
bevekas att byta icke blott med påfven och
sultan, utan äfven med innehafvaren af
en väl trafikerad porterstuga. Så länge
teateraffären går bra, behöfver direktören
visserligen inte gerna afstå någon önskan,
ty för pengar kan verkligen snart sagdt
allting fås, och pengar spela hos
teaterdirektörer enligt regeln ingen roll, —
naturligtvis så länge de ha några. Så länge
kassan är full, är lifvet för en teaterdirektör
kanhända icke alldeles fritt från sorg och
qval, men öfver hufvud taget dock
angenämt nog. Men — men — när affärerna

gå illa, och teatern är tom och kassan pank!
Du milde himmel! Då är direktörens
existens ett verkligt helvete, så att han
alltemellanåt med Faust förtviflad utropar:
“Det kan inte en hund lefva längre så
här!“ Dussintals räkningar, som livarje
ögonblick af, som det tyckes, mycket
determineradt förtroendefulla inlemnas —
och inga pengar; hundrade småsaker som
genast måste anskaffas, om man ens skall
kunna spela — och inga pengar; talrika
besök hos goda vänner och rika
konstbeskyddare, hvilka alltid ha så varmt
intresserat sig för inrättningen, att man väl
törs stöta på om ett litet ficklån — men
öfverallt inga pengar utan bara fega
lind-flykter, tomma förevändningar och
beklagande axelryckningar. Då må f—n
vara teaterdirektör! Och vill då den arme
mångplågade direktören nerskölja sina
bekymmer med ett glas perlande
champagne-eller ädelt burgunder-vin, så fattas honom
såväl champagne som burgunder, ty han
har inga pengar; ja han blir rätt glad, om
han ännu finner några öre i fickan, för
hvilka han i nästa dryckeslokal kan fa
sig ett glas öl, och derofvan på lite frisk
luft eller hos mångelskan i ett hörn ett
äple. Söker han i kärlekens armar
glömska af sina lidanden, så igenslås midt för
hans näsa den dörr, som alltid förr stod
på glänt, ty han har inga pengar för att
med sidenrober och toalettsaker af guld
och ädelstenar betala smekningarne.
Komikern gör honom inga witzar mer, men
låter höra bitande anmärkningar, ty han
far inga pengar; sångerskan sjunger
alls-ingenting för honom, utan gnäller på sin
höjd åtskilligt, ty han har inga pengar;
dansösen intjusar honom icke i ljuflig blund,
utan väcker honom, så fort han vill finna
ro i sömnen, och fordrar betalning, men
han har inga pengar; och operettsångerskan
kastar honom i ansigtet de finaste pikar
ur Madam Angots dotter för att erinra
honom att han inga pengar har att betala
hennes innestående gage. Och då först
de talrika otidigheter och förolämpningar
och nedrigheter och intriger och kabaler
och hetsjagter, för hvilka en sådan direktör
alltid är utsatt, när affären går illa och
denna demoralisation börjar inbryta, som
vid ingen trupp kan uteblifva, hvilkens
anförare förlorat det fasta förtroendet på
hans oöfvervinnerlighet! Nej, det kan
verkligen ingen hund lefva så der längre . . .

Ifall du, käre vän, en gång, i stället
för bland landsens döttrar, ville se dig
ikring bland vår stads direktörer, så skulle
du sannolikt finna att blott få, ytterst få
bland dem föra denna lycksaliga tillvaro,
på hvilken publiken så bergfast tror, under
det många, rätt många finna sin belägenhet
hardt när odräglig och likt dessa missnöjde
statsmän vid slutet af det andra Grant’ska
presidentskapet i förtviflan utropa:
’any-thing for a change!* Man behöfver ändå
inte aldeles ha kommit så långt som den
der direktören, som till värn emot sina
rätt oangenämt närgångne obetalde
skådespelare tog i sin tjenst en stor bloddogg
och på detta så enkla sätt förskaffade sig
fullkomligt lugn ; man kan till och med vara
impressario från: ’Her Majesty’s Grand

itaiian Opera’ och trots detta finna sitt
läge outhärdligt. Den arme Maplesnn!

Hvad allt har han inte redan måst lida!
hvad återstå honom icke för lidanden!
Först omsorgen att bringa sin stora
konst-närstrupp öfver oceanen, medan han var
så starkt angripen af ’finansnödens bleka
vemod’ att han riktigt mådde illa deraf.
Så ’Gersters’ uteblifvande och hennes
förklaring att blott under vissa vilkor vilja
komma till Amerika, vilkor, hvilka den
mångplågade operaöfversten dess värre var
urståndsatt att uppfylla. Så det
fasaväc-kande genomfallet af alla stora ’stjernor’,
med hvilka han hade tänkt blända
New-Yorkarne och som af de sednare blott
blifvit erkända som fallstjernor. Så
kritikens allmänna hämdeskri öfver den ädle
öfverstens käckhet att våga bjuda pressen
och publiken ’stenar för bröd*, och de
kärlekslösaste, mest bitande, hatfulla,
gall-bemängda anmärkningar, som, ehuru
riktade mot de genomfallne konstnärerne,
likväl voro dolkstyng i öfverstens eget hjerta.
Så de tomma husen och, som följd deraf,
en så hisklig tomhet i kassan, att till och
med den vid sådant vane och alltså ej så
lätt ur fattningen bragte öfversten kände
de qvarblifne hårstråna å sitt hufvud resa
sig. Så rebellion i orkestern och den
derigenom upståndna nödvändigheten att
än ytterligare länsa den redan i och för
sig så tomma kassan för att betala
missnöjde, kontraktsbrytande musici, på det att
operarepresentationer öfver hufvud kunde
bli möjliga. Så de nya ’stjernornas*
klagomål, hvilka, genom det ringa erkännande som
kommit dem till del, kände sig kränkte
och bådo den olycklige öfversten uplösa
deras kontrakt och låta dem återvända till
sitt fädernesland, hvarest man bättre
för-stode värdera dem än i det vilda Amerika.
Så de evinnerliga forhandlingarne med
berömda primadonnor, hvilka utan pengar
och utan god säkerhet icke ville komma
öfver och pressens aldrig uphörande
för-klenanden, då han gjorde den stora
publiken upmärksam på alla dessa impressarions
förlägenheter och missräkningar samt
tycktes finna ett grymt nöje uti att i den arme
öfverstens brännheta sår ytterligare gjuta
kokande beck och sjudande svafvel. Detta är nu
en tillvaro, som endast få härdade naturer
i längden kunna fördra.

Ser du, käre vän, sådana äro de små
obehagligheter, som många af våra engelske
teaterdirektörer hafva att utstå och som
stundom göra dem lifvet till en börda.
Och våra svenska teaterdirektörer? frågar
du måhända. Ah, de lefva naturligtvis
i lust och gamman och veta hvarken af
sorg eller brist, hvarken penningknipa eller
annan förlägenhet. Och om du nu inte vill
tro det, så blif sjelf teaterdirektör, — så
skall nog tron hos dig verkas.


Militär-Musik.

En god Militärorkester (8 eller 10-stämmig),
bestående af trä- och messingsinstrumenter,
önskar från början af Juli månad engagement i
Stockholm eller landsorten.

Rikhaltig och modern repertoir linnes.

Närmare upplysningar, skriftliga eller
muntliga, lemnas af Direktör Alfr. Lundgrep.

Urvädersgränd N:o 9.

Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free