Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 December 1904 - Jules Massenet (med porträtt) - Katharina Fleischer-Edel (med porträtt) - »Werther», lyriskt drama i 3 akter, efter Goethe af Ed. Blau, Paul Milliet och Georges Hartmann. Öfvers. af Sven Nyblom. Musik af Jules Massenet. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under den svåraste perioden af hans lif
och att det var den, som grundläde
hans rykte. Operan Werther
uppfördes, allra först i Wien, anförda året.
Samma år som ”Thais” uppfördes för
första gången La Navarraise i
London (1805 först i Paris) med m:me
Calvé i hufvudrollen och 189-1 gick
äfven öfver scenen den lilla med
ballett försedda enaktaren Le portrait de
Manon. Vidare följde operorna Sappho
(1897, text efter Daudet), Gendrillon
(1899), Griséledis (1901, text efter
Boccaccios Decamerone») och slutligen
Le jongleur de Notre Dame, som allra
först uppfördes på Monte Carlos
operascen i febr. 1902, och sedan
flerstädes gifvits i Tyskland ( “Der Gaukler
unser lieben Frau”). Massenets nyaste
verk för scenen berättas vara musik
till “Syrsan vid spiseln” för
Odéon-teatern. Den består af 10 nummer,
hvilka spelas och sjungas bakom
scenen. Massenet har äfven afslutat
och instrumenterat Délibes opera
»Kassya» (1893).
Af Masannets operor uppfördes här
på kgl. teatern ”Navarresiskan“ 1895
och ”Manon“ 1896.
Af den franska tonsättarens öfriga
verk må nämnas balletten Le earillon
(Wien 1892), kantaten Pair et liberté
(1867 ’. Idyllen Narcisse (1878), musik
till Deroulédes “Hetman“, Sardous
»Krokodil» och »Theodora» (18841,
ti orkestersuiter (deribland »ungersk
suite» och »rcénes pittoresques»),
Orkest er fantasier (»Pompeia»,
innehållande: förspel, bröllopshymn.
begraf-ningssång, bacchanal; »Vision«,
»Scenes dramatii|ues», etc.), Uvertyrer
(»Pbédre* o. a.), Sånger (»Melodies»,
4 band) och Pianostycken.
Massenet har 1878—96 varit
kompositionsprofessor vid
Paris-konserva-toriet och bland hans elever nämnas
Bruneau och (’harpentier; han är
också modlem af “Institut de France”.
Mera än sina närmaste företrädare
på operans område har Massenet
slutit sig till Wagner, mest i afseende
på instrumentation; i hans operor
bibehållas likväl de gamla formerna af
afslutade sångstycken vid sidan af
den deklamatoriska sången. A ena
sidan har han af Al. Moszskowsky
blilvit kallad en musikalisk
impressionist i anledning af hans drastiska
verk “Scénes napolitaines“, å den
andra af Poussin benämnts en
musikalisk Müsset med hänseende till hans
drömmande, melankoliska skaplynne
och intagande eleganta uttryckssätt,
synnerligen i de vokala scenerna
“Poeme d’avril“ och “Poeme du
souvenir“.
Katharina Fleischer-Edel.
Anyo har kgl. teatern f&tt en
kvin-lig gåst, denna gång en tysk
operasångerska af första rargen, såsom hon
betecknas af utlandets kritiker. Vår
operachef, öfverintendenten Buré.D,
hade i somras tillfälle att i Bayreuth
höra denna såDgerska, fru
Fleischer-Edel, primadonnan vid Stadtteatern i
Hamburg, och blef så fängslad af
hennes sång och konstnärlighet, att han
snart nog inledde underhandlingar om
ett gästspel här, hvilket nu blifvit en
verklighet. Om hennes nämnda
uppträdande i Bayreuth såsom Elisabeth
i “Tannhäuser“ skrifver en
musikkritiker: “Fru Fleischer-Edel var en
rörande Elisabeth genom såväl stämmans
klang som de sannt plastiska
åtbörderna och fulländad sångkonst“. En
biograf talar om hennes ”yppiga, väl
skolade röst, hennes musikaliskt
intelligenta föredrag, som göra henne
till en beaktansvärd dramatisk
sångerska“.
Fru Fleischer-Edel är sålunda en
högt framstående Wagner-sångerska,
men — enligt tyska uppgifter —
äfven den mest fulländade
Mozart-sån-gerska i vår tid. Men äfven i
muntrare roller, t. ex. Hans’ i
Humper-din eks “Hans och Greta“ säges hon
ha varit föiträfflig.
Katharina Fleischer-Edel är
född d.27 sept. J873 i Mülheim a. Iiuhr.
Hennes föräldrar ville ej gifva henne
någon musikalisk utbildning, än
mindre att hon skulle egna sig åt teatern,
men den unga sångerskan undanröjde
alla hinder, och så begaf hon sig med
gladt mod till Köln för att söka
utbilda sig vid dess konservatorium.
Professor Stolzenberg, till hvilken
hon der först vände sig, ville ej taga
befattning med den ”omogna“
sångerskan, och så fick hon till sånglärare
A. Iffert, och två år derefter följde
hon som lärjunge denne utmärkte
sångpedagog till Dresden. Då hon
ett halft år derefter uppträdde på en
elevkonsert, hörde henne
hofkapell-mästaren Schuch och engagerade henne
med femårigt kontrakt vid
Dresden-operan. Här debuterade hon först
d. 1 april 1894 och uppträdde i
page-och gossroller, men kort derefter sjöng
hon Marie i “Vapensmeden“, Pamina
i “Trollflöjten“, Dot i “Syrsan vid
spiseln“, Undine, Gabrielle i
“Nattlägret“ etc. Då hon emellertid vid
denna operascen såg sig stå för
mycket tillbaka för äldre sångerskor,
lem-nade hon densamma, och den
påpass-lige teaterchefen Pollioi i Hamburg,
som i början af 1897 fått höra
sångerskan på en konsert därstädes,
passade då på att kort derefter engagera
henne. Hennes första roll här var
Agatha i ”Friskytten“. Hon fick
sedan sjunga Elsa i “Lohengrin“,
Margareta i “Faust“, Elisabeth i
“Tann-häuser*, grefvinnan i “Figaros bröllop“,
Sieglinde, Eva i “Mästersångarne” etc.
och har i år uppträdt som Verena i
Siegfried Wagners opera ”Der Kobold“
äfvensom i “Mugette“ af Edm. Missa,
hvilken opera gafs i Hamburg, för
första gången på tysk botten. Fru
Fleischer-Edel har för öfrigt gästat
på flere tyska operascener, utom
Bayreuth i Berlin, München m. m. och
äfven i S:t Lonis. Hon är äfvenså
väl bekant i Paris, der hon på
franska kreerade Margareta vid
uppförandet af Berlioz’ “Damnation de Faust“.
Werther,
lyriskt drama i il akter (3:e aklen
af-delad i 3 bilder) efter Goethe af Ed.
Blau, Paul Milliet och Georges
lJart-niann. Öfters, af Sven Nyblom.
u-siken af Jules Massenet.
Textinnehåll:
Första akten. På verandan till
fogdens hem i en by nära Frankfurt på
1780-talet sitter fogden sjelf, enkling
med åtta barn, och öfvar de sex
yngsta i en enkel julsång, ämnad att
sjungas till instundande jul. Man är
nu midt i sommaren. Johan och .
Schmidt, två af hans vänner, komma
på vis.t för att få honom med ut på
en vinstuga. Sophie, den näst äldsta
af systrarna, kommer ut. Under
samtalet får man veta, att Gharlotte,
fogdens äldsta dotter, är jemte en skara
andra bjuden på bal i Wetzlar, en
närgränsande by, likasom att bland
andra äfven Werther, den melankoliske
poeteD, skall dit, och att Albert,
Charlottes trolofvade, som varit borta i ett
halft år, är en skötsam ung man, och
att hans affärer gå bra. Schmidt och
Johan gå utan att ha kunnat locka
fogden med sig. Werther, som
kommer för att i sällskap med Charlotte
begifva sig till Wetzlar, blir af den
landtliga idyll, som han får skåda,
poetiskt stämd och sjunger en lofsång
till naturen. Under tiden hör han
barnen öfva sin julsång och får så
för första gången se Charlotte, som
moderligt utdelar kvällsvarden till sina
syskon. Han blir föreställd för henne,
hans hjärta flammar upp och han
utbrister för sig sjelf: “0, tioge jag
evigt, evigt drömma, min hela själ
invaggas ljuft af hennes röst!“ De till
Wetzlar bortbjudna ge sig af jämte
Charlotte och Werther. Sophie
öfver-talar sin far att gå bort till sina
vänner på vinstugan. Albert kommer
oväntadt hem, får se Sophie och ber
henne icke röja hans ankomst. Han
uppstämmer ett kärlekskväde om
Charlotte och går. Scenen blir tom och
man hör orkestern måla dansen i
Wetzlar. Nu är det natt, och
månljuset faller in i trädgården. Charlotte
och Werther komma arm i arm
tillbaka från balen. Han gör henne sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
