Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 3 Febr. 1906 - »Den förtrollade katten». Sagospel af Frans Hedberg, musik af Ivar Hallström. Textinnehåll - Musikbref från Roma, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämligen så säkert, att också hans arf
skall förvandlas, till stor förlustelse för
Tristan och Katarina, då han berättar,
att han varit i staden och köpt
presenter, halsdukar, band och örhängen
åt sin lilla Asinetta, som den
förvandlade åsnan skulle få heta. Man hör
jagthorn; kejsarens jagt nalkas och
Katarina-pagen ålägger nu alla att, då
kejsaren frågar hvem alla gårdar, fält
och skogar, som här synas, tillhöra,
svara, att de egas af baronen af
Abrakadabra. Alla skynda bort utom Lu
cas, som beslutar- att låna åsnan utan
lof, och går att göra detta. Alison
inkommer, och ännu trött får hon syn
på åsnestallet och går in för att hvila
der. Babolin kommer in, bärande sina
presenter i en korg och skyndar in i
stallet. Man hör ett högt skri och
förskrämd rusar han ut, följd af Alison,
om hvars förvandling från åsna till
kvinna han nu är viss och derom
talar till sin lilla »Asinetta», som
naturligtvis ej förstår ett ord af hvad
han säger, och skyndar bort, då han
vill omfamna henne.
Nu framträder kejsaren med
prinsessan och hoffolk jemte landtfolket,
skogskonungen och fédrottningen,
hvil-ka tagit gestalt som storkansler och
hofdam. Dessa senare tvista nu för
sig om hvem af dem som skall segra
beträffande Tristan och Katarina.
Kejsaren prisar nu sin stolta jagt, men
klagar bara öfver att villebråd saknats.
Prinsessan erinrar då att färdens mål
ju egentligen var att skaffa henne en
make. De börja sätta sig i marsch
att uppleta denne, d. v. s. de röra
benen som i marsch, men stå på
samma ställe under det fonden rör sig
med omvexlande scenerier. Allt hvad
som då visar sig förklarar bondfolket
tillhöra den väldige hjälten, baronen
af Abrakadabra. Då tåget stannar
inrusar Katarina-pageD, ropande på hjelp
för att rädda hennes herre, baron
Abrakadabra, som badat i floden och
fått alla sina kläder bortstulna.
Kejsaren befaller då sina hofmän att skynda
till baronen med en gyllene dräkt ur
husgerådssalen. Tristan inkommer, iklädd
denna, prisas af kejsaren för sin stora
rikedom och tillåtes hembära sin
hyllning åt prinsessan. Katarina
beskrif-ver i en sång alla sin herres
rikedomar, dem han fått bara för det att han
»var snäll emot en liten katt».
Kejsaren beklagar, att han ej har något
vildt i sina skogar och, på en vink af
Katarina med sin gröna trollgren,
befaller Tristan fram folk med en hop
villebråd; då kejsaren härvid säger sig
känna »en strykande aptit», inkommer
en mängd kockar med läckra rätter
och drycker. Kejsaren med hof- och
landtfolk beger sig af. I sin
tacksamhet omfamnar Tristan Katarina och
kysser henne, hvarpå han följer efter
kejsaren. Katarina känner sig mycket
upprörd och skogskungen yttrar
afsides, i det han aflägsnar sig: »Den der
kyssen kommer mig väl till pass!»
Alison kommer inspringande, följd
af Babolin; hon är förgrj-mmad för att
ban kysst henne, men han tröstar
henne med det, att de ju skola bli man
och hustru. Katarina hörj ar då känna
sig svartsjuk på prinsessan, en känsla
som alltmer ökas, då Tristan inträder
och prisar sin lycka att få gifta sig
med kejsarens dotter. I sin sorg
önskar nu Katarina att trollgrenen må
för alltid förvissna. Kejsaren med sitt
följe inträder, yttrande sin förtjusning
öfver måltiden och folket på Tristans
gods. Tristan befaller nu Katarina
att gifva ut tusen dukater åt
skördemännen, men hon står orörlig; han
säger då, att de skola utbetalas på
hans slott, som på en vink af
kejsaren skall visa sig. Men intet slott
syns till. Katarina visar då den
förtorkade grenen. Skogskungen lemnar
fram ett bref från den verklige
baronen, och kejsaren befaller i sin vrede,
att Tristan skall fängslas och genast
hängas. Katarina är förtviflad öfver
att ha svikit honom, men
fédrottningen ger åter grönska åt trollgrenen.
Slottet visar sig, festligt upplyst, och
kejsaren ger prinsessans hand åt
Tri-stan.
Tredje akten. En park. På afstånd
höres landtfolk sjunga. Tristan
känner sig i all den prakt, som omger
honom, helt sorgsen. Följd af en
bröllopsskara med spelmän inträda
skogskungen och fédrottningen såsom Mattis
och mor Gertrud. Folket börjar en
dans, som på Mattis’ uppmaning
fort-sättes längre bort, hvarefter alla
af-lägsna sig utom skogskungen och
fédrottningen. som nu tvista om hvem
af dem, som skall vinna seger. Alison
och Babolin i bröllopsskrud inträda
omtalande för Mattis och Gertrud, att
de nu äro gifta och att kejsaren söker
efter hans bror för att bortgifta honom
med prinsessan. Babolin blir ensam
med Alison och språkar nu med henne,
hän syftande på hennes förmenade
tillstånd som åsna, alltjämt kallande henne
sin »lilla Asinetta». Förargad häröfver
ger hon honom en örfil och springer
bort. Lucas inkommer, omtalande att
han lånat åsnan och nu lemnat igen
henne. Babolin ser inåt stallet, där
han får se sin åsna och tror förfärad,
att hans Asinetta återtagit sin förra
gestalt för att han »bråkat med henne».
Skogskungen inträder med
prinsessan. För att väcka hennes svartsjuka
gör han en vink åt sidan af scenen,
då man får se pagen i en berså kyssa
Trisfans hand och efter en ny vink står
hon framför honom i kvinnodräkt.
Katarina inkommer, undrande hvar
hon i hast fått denna drägt. Den
uppretade prinsessan förvisar henne och
förbjuder henne att återse Tristan.
Ensam önskar nu Katarina i sin
för-tviflan att återfå sin förra gestalt för
att så kunna få vara i Tristans
närhet och anropar fédrottningen om
hjelp. Denna visar sig i fonden,
om-gifven af ett blåaktigt sken, och för-
klarar, att hon skall få sin vilja fram,
men äfven att om hon kan vinna
Tristans kärlek skall förtrollningen
för alltid upphöra. Féen försvinner.
Tristan inträder, och Katarina
bekänner för honom, att hon, emedan man
velat skilja dem åt, bedt féen återfå
sin forna gestalt. Tristan är förtviflad
och förklarar, att prinsessan är honom
förhatlig. Hans rika dräkt försvinner,
och han är åter klädd som landtman,
önskande sig till sina fäders härd. De
befinna sig med ens i den gamla
hyddan. Katarina och Tristan omfamna
hvarandra såsom ett lyckligt par —
kejsaren med prinsessan och hofstat
inträder, troende sig inkomma i
baronens riddarsal, men finner sig ha gått
vilse. Tristan och Katarina förklara
nu, att de skola bli man och hustru.
Då skogskungen upplyser kejsaren om,
att den rätta baronen Abrakadabra
nästa dag återkommer från sin färd,
blir han belåten. Detta blir också
Babolin, då han återfår sin lilla
»Asinetta».
Fédrottningen i sin rika skrud
uppenbarar sig i bakgrunden, och
svängande sitt trollspö, säger hon;
»Tristan och Katarina! I hafven
besegrat de onda makter, som samman
svurit sig emot mig. Till belöning
mottagen nu fédrottningens bästa gåfva:
evig kärlek och förnöjsamt sinne!»
En kör lyckönskar det älskande paret.
Musikbref från Roma.
Den 10 jan. 190(1.
Costanzi-teatern inledde annandag
jul på ett glänsande sätt sin säsong
med Berliox’ geniala, men ganska
heterogena musikdrama »La
Danna-zione di Faust» i den sceniska
bearbetning, hvari densamma redan för fyra
år sedan uppfördes å »La 8cala» i
Milano. Med hänvisning till vår
detaljerade redogörelse härför vid
förevarande tidpunkt i denna tidning, må
nu allenast anföras, att bemälda verk
äfven här verkade särdeles anslående
i de direkt af Goethes tragedi
inspirerade scenerna, framför allt
Margaretas stämningsfulla Thule-ballad och
romans i fjerde afdelningens början samt
Fausts storslagna invokation till
naturen äfvensom den briljanta
Rakoczy-marschen, Elba-tablån med sin graciösa
sylfidbalett och irrblossens pittoreska
dans. Grundidén i den Berlioz ska
kompositionen, hufvudpersonens slutliga
fördömelse, är ju diametralt motsatt
den store germanske skaldens
Faust-dikt, och anmärkningsvärdt nog torde
den ur den galliske maestrons fantasi
j sprungna, hemska »helvetesridten», den
’ bizarrt rafflande afgrundsscenen och den
rätt matta epilogen med Margaretas
»himmelsfärd» böra räknas till den
| förstnämndas svagare partier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
