- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
43

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Orgeln, av Camille Saint-Saëns - Musikbrev från Melbourne, av Magnus Lagerlöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stum (det var i Geneve i den vackra
salen Victoria). Jag har alltid trott,
kanske med orätt, att illvilja var
orsaken till missödet.

Denna Fantasi av Liszt är det
ypperligaste verk, som existerar för
orgel; det räcker 40 minuter, men
intresset slappas icke för ett ögonblick.
Alldeles som Mozart i sin Fantasi och
sonat i c-moll hade en förkänsla av
det underbara pianot — så synes även
Liszt, när han för mera än ett halvt
sekel sedan skrev denna Fantasi, hava
förutsett det instrument på tusen
resurser, som vi hava.

Begagnar man sig verkligen av
dessa resurser så, som man skulle kunna,
och så, som man borde? Tyvärr blir
svaret, om man skall vara uppriktig:
de förbliva alltför ofta obegagnade,
eller nära nog obegagnade.

För att dra den största möjliga
nyttan av ett stort instrument, måste man
först och främst lära känna det i
grund och botten, något som icke går
på en dag; ty, på samma gång som
orgeln är en förening av instrument,
vilkas antal är fakultativt, och de
mest olika hjälpmedel stå organisten
till buds för deras manövrerande, så
finns det icke två instrument i
världen som likna varandra. Orgeln är
intet annat än ett tema med otaliga
variationer, bestämda av den plats,
orgelbyggaren har till sitt förfogande,
av den summa, som han har att röra
sig med, av hans uppfinningsförmåga,
hans godtycke. Endast efter lång tid
kan en organist lära sig att kunna
sitt instrument »på sina fem fingrar»
och att röra sig på det som fisken i
vattnet, endast behövande bry sig om
det rent musikaliska. Och för övrigt,
för att kunna röra sig absolut fritt
med sin enorma paletts alla färger,
finnes det blott ett enda medel: att
djärvt kasta sig in på
improviseringen.

Men improviseringen, den franska
skolans glanspunkt, har under den
sista tiden varit föremål för skarpa
meningsskiljaktigheter, huvudsakligast
beroende på den tyska skolans
inflytande. Under förevändning att en
improvisation ej skulle kunna gå upp
emot Sebastian Bachs, en Mendelssohns
mästerverk, har man avrått de unga
organisterna därifrån.

Detta tillvägagångssätt är
olycks-bringande, emedan det är oriktigt; det
innebär helt enkelt negationen av
vältaligheten. Tänker man på, vad
talarstolen, katedern etc. skulle vara utan
improviserat tal? Vet man icke, att
en talare, han må vara aldrig så
bländande när han tar till orda, förlorar
sin framgång, så snart han tar
pennan till hjälp? Samma fenomen
återfinnes i musiken. Lefébury-Wély, som
var en underbar improvisator (jag kan
tala om honom, emedan jag hört honom)
har icke lämnat efter sig annat än
obetydliga orgelstycken. Och jag
kunde nämna många bland våra samtida,

som först i improviseringen ge sitt
bästa. Orgeln är en besvårjare; vid
dess beröring vaknar fantasien, det
oförutsedda framträder ur det
omedvetna; det är en hel värld — som
alltid är ny och som aldrig
återkommer —, vilken framträder ur skuggan,
liksom en förtrollad ö, som
framkommer ur havet för att åter och för
alltid återvända dit. . .

Vad se vi alltför ofta i stället för
detta féeri? Några stycken av Sebastian
Bach eller Mendelssohn, upprepade
till övermättnad; mycket vackra
stycken visserligen, men konsertstycken,
placerade i en katolsk gudstjänst, dit
de ej alls höra; stycken, skrivna för
gamla instrument, för vilka den
moderna orgelns resurser icke alls passa
eller åtminstone passa illa; på det
sättet tror man sig hava gjort ett
framsteg.

Jag vet mycket väl, vad man kan
invända gent emot improvisationen.
Det finns dåliga improvisatorer,
vilkas spel icke har något intresse. Men
det finns även predikanter och
riksdagsmän, som äro dåliga talare. Det
behöver icke inverka så mycket. En
medelmåttig improvisation kan man
alltid härda ut med, när organisten
ilr genomträngd av denna idé, att
musiken i kyrkan bör ansluta sig till
gudstjänsten, understödja andakten och
bönen. Och även om orgeln i denna
anda icke har något att säga, som
vore värt att upptecknas, så vore det
i alla fall på samma sätt härmed som
med dessa gamla målade kyrkfönster,
på vilka man knappast kan urskilja
figurerna, men som likväl väcka vår
förtjusning vida mer än de moderna
fönstermålningarna. Man må sä ge vad
man vill, men en passande
improvisation har högre värde än en stor
mästare, förutsatt att det i konsten icke
finnes något fullödigt, så länge det
icke är på sin rätta plats.

Sålunda har jag under de några och
tjugo åren, som jag skött orgeln i La
Madeleine, nästan alltid improviserat,
hängivande mig på vinst och förlust
åt min fantasi; och det har varit en
av mitt livs högsta fröjder.

Men man hade ett talesätt: jag vore
den stränge och torre musikern; och
man hade bibringat publiken den
tanken, att jag icke spelade annat än
fugor; med den påföljd, att en ung
dam, som skulle gifta sig, kom och
bad mig att icke spela sådana vid
hennes vigselakt.

En annan åter bad mig spela en
sorgmarsch; hon ville gråta vid sin
vigsel, och då hon icke hade någon
särskild fallenhet härför, räknade hon på
orgelns medverkan för att få tårar i
ögonen.

Men detta fall var ensamt i sin
genre; i vanliga fall var det för min
stränghet, som man var rädd. Men
denna stränghet har alltid varit rätt
måttlig.

En dag tog sig en vicepastor för att

undervisa mig i denna punkt.
Åhörarna i La Madeleine, sade han, utgöras
till stor del av rika personer, som
ofta besöka operan. De ha där fått
en del musikaliska vanor, som man
måste respektera.

— Herr pastor, svarade jag honom,
när jag från predikstolen får höra
dialogerna på operan, skall jag lämpa
musiken därefter; men icke förr.

Musikbrev från Melbourne.

Då man vet, att svensk musik först på
senare tid blivit fullt bekant och
uppskattad i Europa, särskilt i Tyskland, bör
det ju ej förvåna, att den hittills varit
alldeles okänd här i Australien.
Emellertid har undertecknad i förening med fru
Agnes Janson, huvudlärarinna vid
Univer-sity Conservatorium of Music här i
Melbourne, varit i ivrig verksamhet att
undan-rödja detta missförhållande. Vi ha
sålunda hitförskaffat från Sverige en del
sändningar av svensk musikalstring, varav
här lämnas en förteckning för dem, som
intressera sig för saken: Söderman,
»Andliga sånger», »Hjärtesorg», »Tannhäuser»,
»Der schwarze Ritter», Kung Heimer och
Aslög» ro. m.; Norman, »Rosa rörans
bonitatem», »Kung Hakes död»,
»Snöflingornas saga» m. m.; Sjögren, Sonat för piano,
Sonat för violin och piano samt en del
sånger; Al/vcn, »Klockorna» och en del
andra sånger; S/enhammar, »Ett folk»,
»Florez Blanzeflor» samt »Ithaka»;
Beckman, Sonat för violin och piano samt en
del sånger; Peterson-Berger, Sonat för
violin och piano, »Florez och Blanzeflor»,
samt »Skogsrået» ; Rangström, en del sånger;
Hallen, »Sverige», »Gustaf Wasas saga»
och »Skogsrået». Undantagandes
Södermans ouv. till »Orleanska Jungfrun» har
ej efterskickats några
orchesterkompositio-ner, men, om omständigheterna tillåta, är
min mening att få hit Alfvéns sista
symfoni, en pianokonsert av Stenhammar, en
violinkonsert av Aulin samt någonting av
Hallén.

De, som fått sig anförtrott och med
mycken förstråelse åtagit sig att utföra
ovannämnda kompositioner, äro: pianisten
Mr Smith, violinisten Mr Toy, sångerskorna
Misses Williams, Bagge, Christiansen, Bennic,
Humpbrey, Paton, Dunstan, Sissons o.
sång-arne Messrs Bartleman, Thomas, Stevens,
Calliér, Rippon, Nicholson, Hooke, Earp,
Schilling, Me Call och Thampson. Alla
äro framstående konsertsångare och Messrs,
Hooke, Earp, Schilling samt Me Call ha
lovat att vid lämpliga tillfällen låta
Mel-bournepubliken få kännedom om den
svenska manskvartetten, vilken fångat
deras livliga intresse, sedan jag givit dem:
»Glad såsom fågeln», »Djupt i havet» och
»Fast du svikit din flickas tro».

Ett tidsödande arbete har varit att
översätta all text till engelska, men det har
varit nödvändigt för att göra musiken rätt
förstådd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free