Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL.
56 I
• Morgonstrålens älskling, glada lärka!
Näktergal, du skuggornas förtrogna!
Ej blott suckar ären I, men böner,
kunnen räkna på en faders svar.-
Atterboms dikt är genomgående lika morgonljus och hoppfull som
Stag-nelii är mättad med kvällskuggor, svårmod och höst.
Och i allmänhet: Atterboms poesi sväfvar, som han själf uttryckt det just
till skillnad från Stagnelii, »öfversinnligt-sinnlig eller sinnligt-öfversinnlig, mellan
himmel och jord med lika liflig kärlek till dem båda*. Han jämför sig
härvid med medeltidens »Minnesänger».
Men bakom sinnevärlden står städse det öfversinnliga, där alla dess
värdekällor springa upp.
Atterboms hela väsen för till tro på en personlig Gud och individuell
odödlighet. De oerhörda skatter som finnas^ af kärlek, sympati o. s. v., med
ett ord andliga värden — dem kan han icke tänka sig försvunna för den
enskilde; de måste tvärt om fullkomnas i det oändliga. Motståndare skola förstå
hvarandra, vänner återses. För hvarje panteistiskt guds- och själsbegrepp ryser
han tillbaka, emedan det intet utrymme lämnar för den växelverkan mellan ett
jag och ett du, som är all kärleks och beundrans väsen.
Existensens tyngdpunkt kastas då öfver i det transscendenta. Men just
detta är romantikens väsende: dess poesi är perspektivisk mot en
oändlighetsbakgrund. Hvart romantikern kastar sin blick, ser han färgrika symboler af
det eviga, hvar han lägger sitt öra, förnimmer han dunkelt oändlighetens ström.
Romantisk fägring, säger Atterbom, är en sådan, där lifvets innerlighet
framblickar såsom på en gång oändligen uppenbarad och oändligen hemlig,
— en underfull närvaro, som upplåter utsikter åt ett än underfullare fjärran.
Det är då icke tillfälligt, när Fosforosepilogen låter just det romantiska
sångtemplet resa sig »fjärran» mot kvällskyn — transscendensens aftonröda fjärran.
Och vi veta, hur gärna skalden målar svärmiska aftonrodnadsarabesker, röda
drömpoem med en varm och exotiskt yppig purpur. Därborta, längst inne i
glansen, i »ett sken från Herran» (Vallmon), i »evighetens guldport» (Liljan)
ser han de kära döde; den älskade spelar därinne (Anderöst), och där fyllas
hjärtats innersta aningar.
Så uppkommer all romantiks berömda »oändliga längtan» i förkänslan af
denna transscendenta »Erftlllung». Däraf ock denna poesis elegiska klang. Men
ett misstag vore det, i synnerhet hos Atterbom, att förblanda ett dylikt elegiskt
med pessimism; det är oftast icke réel smärta, utan en musikalisk
stämningsreflex däraf, som när ett landskap afspeglas i vattnet med förtonande linjer.
Svensk Tidskrift iSpj. 10. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
