Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 8. 1917 - Export på kredit - Inför valstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågan om hvilka åtgärder som erfordras för detta ändamål är ett
stort kapitel, som delvis beröres annorstädes i denna afdelning.
Exportförbud är ju den enklaste vägen, som också tillgripits här i landet
liksom annorstädes allt sedan krigets första dagar. Likväl kan det
sättas i fråga, om ens denna utväg tillämpats i tillräcklig skala;
särskildt medgifvandet att fritt utföra järn och trä utan motprestation
från andra länder har varit och är en ganska tvifvelaktig politik.
Hvad som kanske väl så mycket behöfver understrykas är emellertid
något annat, som står den populära uppfattningen åtskilligt mer fjärran.
Den oerhörda sugning de krigförande utöfva gäller nämligen ej
enstaka varor och är därför svår att hejda ens genom mycket
talrika exportförbud; den består i en allmän sträfvan att få de neutralas
hjälp att bära krigets öfverväldigande ekonomiska börda, att finansiera
kriget; de krigförande behöfva kapital från de neutrala. Att hindra
denna utveckling är otvifvelaktigt en svår sak men knappast en
omöjlig. En utväg vore ett allmänt exportförbud, men det är en något
klumpig anordning, som helst borde ersättas med en mindre
onyanserad. Och då ligger ingenting så nära till hands som en
kreditreglering eller valutareglering. Här har Tyskland gifvit exemplet,
som redan vunnit efterföljd i Österrike; transaktioner i utländskt
mynt och utländska värdepapper liksom betalningar och sändningar
af värdepapper till utlandet ha centraliserats hos riksbanken och (i
Tyskland) hos 26 banker som följa dess anvisningar, hvarjämte andra
banker och mäklare få betjäna allmänheten som vanligt men blott
för de förras räkning. Att omedelbart genomföra detta system här
i Sverige skulle kanske verka onödigt skrämmande, och särskildt
måste man tyvärr känna sig tveksam om Riksbankens förmåga att
utan förberedelse rätt förvalta den afgörande uppgift som tillkommer
centralbanken enligt det tyska systemet. Men åtskilligt borde kunna
nås med gemensamma direktiv från högre ort till bankerna om när
och i hvilka former kredit för utländsk räkning bör få äga rum.
Efter åtskilliga tecken att döma vore något dylikt ej ovälkommet för
bankerna och kanske än mindre för exportörerna; ty så länge dylika
enhetliga anvisningar saknas, spela de utländska köparna — som
själfva stå just under en enhetlig reglering — ut olika svenska firmor
mot hvarandra och bli alltmer hänsynslösa i sina kreditanspråk.
Sålunda är det högst nödigt och nyttigt, att direktiv gifvas snarast
möjligt och att de åtlydas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
