Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Två böcker om kristendomen och kriget. Af Adolf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 129
blott en historik af kristendomens ställning till kriget under olika skeden
och en på denna historik fotad principiell utredning, förf. lämnar,
utan vi få en redogörelse äfven för gammalupplysningens fredsidéer,
humaniseringens sträfvanden och krigföring, idealismens folkrättsliga
arbete samt nyupplysningens sträfvanden i berörda afseende. Det är
— framhåller förf. — kristendomen, som gjort kriget till ett problem,
under det att detta förut varit en själfklar sak. Och det är anda
af kristendomens anda, som kommit till uttryck i arbetet för
humanitet och rätt, äfven om personerna, som deltagit i detta arbete, icke
direkt bekant sig till kristendomen.
I flere väsentliga stycken står den teologiske forskaren på samma
ståndpunkt som den radikala författarinnan. Utan omsvep erkänner
Linderholm i sitt arbete, att principiellt sedt kriget är oförenligt med
kristendomen. Visserligen förekommer i Nya testamentet intet ord
af Jesus, som direkt hänför sig till kriget, men enligt förfis mening
strider kriget mot hela andan i Jesu evangelium. Likaså stämplar
han såsom icke kristligt »att önska krig för sedernas förbättring
eller till syndernas bestraffande». Målet måste från kristen
ståndpunkt vara att arbeta för att rätten alltmer måtte bli en makt i
mänskligheten och att sålunda rättsliga förhållanden måtte aflösa
krigstillståndet. Ingen beskyllning för utopi får hindra arbetet för
detta mål. Förf. opponerar skarpt mot den kände tyske teologen
Herrmanns ståndpunkt, enligt hvilken kriget såsom ett uttryck för
den naturliga kampen för tillvaron vore hvarken sedligt eller
osedligt, kristligt eller okristligt. Äfven om kampen för tillvaron är
något i själfva naturen grundadt, kunna dock formerna för denna
kamp eticeras. Inte blott individerna utan också samfunden måste
kristendomen påverka. Äfven folken skulle ju göras till lärjungar.
»Vi tänka icke så ofta däröfver, men likväl är det så, att
kristendomen faktiskt sakta men säkert förändrat samhälls- och statslifvet
och i tusen och åter tusen hänseenden gestaltat det, ytterst sedt, efter
Kristi kärleks gudomliga lag.»
Särskildt tar Linderholm i sitt arbete sikte på den viktiga frågan
om staten från kristligt-sedlig synpunkt. Kristendomen och kriget
är nämligen ett verkligt problem endast »där kristna och nationella
värden förenats så djupt, så personligt, att de icke längre låta sig
skiljas åt». »Kriget kastar oss in i en sedligt-religiös pliktkollision,
där vi slitas mellan vårt omedelbara kristligt-religiösa och vårt
nationella medvetande, slitas ända in i vårt innersta mellan de
förpliktelser, som följa af det ena och det andra medvetandet.» Det vore
därför — tillägger förf. •— föga underligt, om vi i ett fall som detta
finge nöja oss icke med en fullkomlig utan med en relativ lösning.
Hur ofta måste vi inte i lifvets många pliktkollisioner nöja oss med
en sådan!
Redan i Nya testamentet möta, påvisar docenten Linderholm,
tvenne motsatta uppfattningar af staten. Paulus ser i staten
rättsordningens väktare och kommer därför till en hög uppskattning af
dess betydelse. I Uppenbarelseboken kommer till synes en motsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
