Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Professor Söderhjelms Levertinbiografi. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 211
personliga insats, som utgör det väsentliga i hans kritiska
verksamhet.
De mest omstridda punkterna i Levertins kritik, hans förhållande
till Strindberg och Fröding, bedömer Söderhjelm med oväld och
lidelsefrihet. Att Levertin icke kunde följa Strindberg i allt utan
kände sig föranlåten att reagera mot de mest ohyggliga och barocka
utslagen af hans sjuka snille, det kan väl i närvarande stund, då
striden om Strindbergs insats i den svenska litteraturens utveckling
åtminstone för tillfället lagt sig, ingen lägga honom till last. Snarare
kan det väl sägas, att tiden i allt väsentligt gifvit Levertin rätt.
Hvad hans förhållande till Fröding beträffar, så kan man ju icke
undgå alt erkänna, att Levertin genom sin lifsåskådning såväl som
genom sitt temperament måste komma att stå främmande för det,
som utgjorde Frödings storhet. Här synes det mig som om man
med skäl skulle kunna tillgripa den så ofta i onödan framdragna
rasteorien som förklaring. Levertins känsla för Sverige var icke ett
medfödt karaktärsdrag; den var vunnen på reflexionens väg, och för
den omedelbara svenskhet, som lefde i Frödings diktning, hade han
icke något verkligt sinne. Dess blandning af öfverdåd och
tungsinthet, dess lifsglädje och förtviflan, dess burleska humor och dess
veka drömmeri, allt detta var till sitt innersta väsen främmande för
honom. Han kunde visserligen fatta det hos Bellman, men det
berodde väsentligen på den historiska patina, hvarmed tiden öfverdragit
den Fredmanska dikten. Hos Fröding, som icke ännu hunnit öfver
den första, ej alltid i särdeles sympatiska former framträdande
popularitetens stadium, kunde han däremot icke fmna något dylikt
utjämnande element. Därför blef hans omdöme om Fröding ensidigt och
orättvist, liksom äfven hans (dock aldrig offentligt uttalade) omdöme
om Karlfeldt var det. Men har man i själfva verket rätt att begära, att
en kritiker skall vara lika hemmastadd öfverallt? Är det icke ganska
förklarligt, att Kung Salomos och Morolfs diktare icke rätt kunde
trifvas i de skarpa nordanvindar, som blåsa kring Munga gård och
Pungmakarbo? Vi som älska och beundra Karlfeldt, måste icke vi
erkänna, att mycket i Levertins diktning trots all formell skönhet
förefaller oss omanligt och en smula affekteradt vid jämförelse med
Karlfeldts kärfva och kraftfulla strofer? Det må därför icke anses
nedsättande för Levertin, om man konstaterar, att hans kritik hade
sin begränsning; att gå utöfver denna kunde kan icke, om han icke
ville förneka sitt eget väsen. Att man icke desto mindre velat göra
gällande, att hans (hållning gent emot Strindberg och Fröding varit
bestämd af personliga motiv, af afund öfver den förres stora rykte
och af harm öfver en af den senare författad recension, må här
endast anföras som bevis på den hätskhet, med hvilken man på sina
håll sökte sak med Levertin; men att vederlägga dylika insinuationer
vore att göra deras upphofsman alldeles för mycken ära.
I sin helhet betraktadt efterlämnar Söderhjelms verk hos läsaren
intrycket af en lefnadsskildring, utförd med vännens finkänslighet
och med forskarens lärdom, buren af djup sympati och beundran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
