Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Grefve Karolyis besvikelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 611
eller pacifistiska ideal varit teater. Lika visst har denne för
puritanska seder prisade magnat — måttstocken är dock annorlunda
i Ungern än i Skottland — verkligen varit deri ententens vän, som
han utan återvändo betygade sig vara, medan det ännu var skandal
att öppet proklamera sig som sådan, d. v. s. åtskilligt före
genombrottet. Ententevänligheten var själfva det instrument, hvarmed det
nya »befriade» Ungerns man skulle öppna låsen till deras dörrar som
makten nu hafva i Europa. Hans känslor af sympati för »Västerns
stora demokratier» voro lika äkta som landsmännens tro på hans
kvalifikationer att göra vänner af fienderna tycktes vara fast och
förtröstansfull. Detta båtade emellertid icke; uppenbarligen har den
nuvarande länkaren af Ungerns öden fått ohörd vända om från de
portar, på hvilka han klappat. Tillbakavisandet eller i allra bästa
fall ovissheten måste vara pinande för den, hvilkens stora politiska
föresats tydligen varit att med makten af sin person och sitt
föregående röja en kungsväg till det maktläger, mot hvilket Ungerns folk
nyss stod i fält.
Förklaringen till hans misslyckande ligger till stor del i hans
utgångspunkter. Hvad ville han vinna, hvad ville han rädda genom
sin aktion? Frågan belyses bl. a. af en uppsats i första
novemberhäftet af halfmånadsrevyn La nation tchéque, hvars utgifvare, den
landsflyktige professor Edvard Benesj, sedermera blifvit den
tjeckoslovakiska republikens förste utrikesminister. Den teckning som här
ges af Mikael Karolyis politiska tankebyggnad återspeglar
uppfattningen om honom under de oktoberveckor, då de ungerska
förväntningarna på honom dagligen tillväxte. Hans radikala kynne
bestrides icke; det är hans nationalpolitiska tankelinjer som dels välvilligt,
dels ogunstigt skärskådas. Systemet Mitteleuropa, heter det, har i
Karolyi sin häftigaste fiende inom Ungerns gränser. Han ser däri
en fara för det ideal han sträfvar efter: det själfständiga Ungern,
som efter ytterligare blott några decennier skall kunna rymma 40
mill. rena magyarer. Ty hans dröm är i själfva verket den
storungerska nationalstaten. På samma gång som han eldigt förfäktar
presidenten Wilsons grundsatser orn folkens frigörelse och oberoende,
sväfvar han betänkligt på målet beträffande t. ex. en så viktig punkt
som den, om den magyariska suprematien öfver Ungerns folk skall
fortfara eller ej. Hans parti vill pålägga jugoslaverna den ungerska
lösningen; här är Karolyi ense med Wekerle, för hvilken han annars
blott har bitande sarkasmer. Både Kroatien, Dalmatien och Bosnien
skola som själfständiga land utan inbördes band knytas till Ungern.
Det är blott ett demokratiskt divide et impera som trädt i stället för
det forna autokratiska. Han saknar verklighetssinne, och liksom
Wekerles Ungern skall också Karolyis blott bli en episod. — Detta
skrefs efter den 17 oktober, då kamrarna i Budapest proklamerat
landets beslut att vinna den fulla själfständigheten, och uppfattningen
behärskas af de närmast kommande händelsernas perspektiv.
Denna karaktäristik torde vara minst lika upplysande som grefvens
och hans partivänners flödande ideologi. Karolyi stred för den stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
