Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Demokratien i vår högre skolbildning. Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATIEN OCH VÅR HÖGRE SKOLBILDNING 211
struktioiien. Man har analogien i’ den som läroverksöverstyrelsen gjort upp,
där man knappt skulle undra på, orn det stode i ett moment, att man skall
ringa upp Stockholm och fråga ifall Pettersson i sjätte nedre får gå ut.
Huvudfrågan tycks ha varit att samla all makt i den sal där överdirektören håller
konselj.
I det stora hela är det emellertid, så vitt jag begriper saken, för skolans
verkliga uppgift jämförelsevis likgiltigt, huru många stockholmare, som sitta
däruppe och se på papper och siffror. Ty något annat se de svårligen. Det
hela kommer snarast att verka uniformerande och mekaniserande. Alla
skolans män skola göras lika stockholmsortodoxa och alla skolhus ritas av
privilegierade stockholmsarkitekter och alla kassor granskas av de arma svältlönade
sifferkarlarne däruppe. Det blir ändå bara 3rtan och formen och siffran som
man kommer åt häruppifrån. Livet i våra många tusen skolor kan man icke
göra mycket vid — däruppifrån.
Till och med om man inberäknar risken att en och annan skola och en
och annan landsdel blir litet efter, skulle jag vilja säga: Det är dock bättre
att väsentligen hålla sig fast med rötterna i den ringa aktade men djupare
mark som stockholmaren brukar kalla »på landet».
Det vore gott, om den moderna staten med dess växande makt kunde göra
stora ting för att försvara oss och stora ting för att ordna vårt rättsliga
samliv och även stora ting för att ekonomiskt främja och leda utvecklingen i
vårt folk. Ännu har den just inte meriterat sig så synnerligt i den vägen.
Men på det andliga området är staten en ganska tafatt och klumpig företeelse.
En statens överdirektör som kommer och inspekterar i en skola och till sist
kanske också i en kyrka — t}^ kyrkan får väl också lov att söka bli lika god
med skolan — jag har en viss livlig känsla av, att karl’n hör inte riktigt dit.
Det är sannolikt en känsla som jag har ärvt från medeltiden med dess
kyrkliga avoghet mot staten. Och jag kan inte hjälpa att jag inte har vett att
skämmas för arvet. Statens resurser äro i andligt avseende rätt små.
Ultima ratio är juristen, polisen och slanten, och de äro alla tre såsom andliga
företeelser av tämligen improduktiv art.
Jag har för min del mera tro på de mindre »centrala» samhällsfaktorerna.
tTygden, kommunen, församlingen, hemmet — däri söker jag de djupare och
mera konstanta elementen i folklivet. Statsmakten är visserligen det formellt
sammanbindande, det legalt översta, »det mäktigaste». Men det är en illusion,
om man där i deu politiska maktens centra söker folklivets hjärta och nationens
fasta karaktär. Det är kanske t. o. m. mindre fallet hos oss än hos andra
folk, därför att den tillställning som heter Stockholm är så olik Sverige. Det
fasta, konstanta, bärande ligger icke där. En dalkarl från 1800 och hans
sonsonson från 1900 äro sig kanske ganska lika. Herr Stockholm däremot hänger
inte ihop i två år, framför allt inte om han behagar vara riksdagsman eller
regera. Och just det där som ser så stort ut: statsmakten — det kan en dag
rätt behändigt annekteras och stoppas i fickan, om också inte precis av en
Hinke Bergegren. När det riktigt kniper för land och folk, jå kniper så, att
någon fiende utom eller inom Sverige skulle vilja med våld eller list stoppa
statsmakten i fickan och fara bort ined den — det beror då 3^tterst på, huru
starkt samfundslivet är härute. Det är ju, åtminstone här i Dalarne, en
gammal historia. Om också alla trådar löpa samman dit där statsmakten är cen-
15. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
