Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Första kammarens moderata parti. Av Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem som tänkt något djupare över saken voro meningarna
föga delade om att ett sådant försök icke kunde utfalla
lyckligt. Det stora partiet ville genast bringa till stånd en
demonstration i saken, men minoritetspartiet vägrade att deltaga
däri, det ville icke lägga hinder i vägen för en förhandling,
vilken i sin fullföljd måhända kunde leda till något mer
tillfredsställande än själva utgångspunkten. Efter långvariga
enskilda förhandlingar fick demonstrationen den blygsamma
formen av en skrivelse, däri man endast uttalade en önskan om
tydlig avfattning av vad som kunde bliva överenskommet; men
det lilla partiet motsatte sig även denna skrivelse, vilken icke
heller andra kammaren biträdde och som därför aldrig kom
att avgå. Vid 1904 års slut hade förhandlingarna i
konsulatfrågan brustit, och när 1905 års riksdag samlades, var det
uppenbart, att den stora konflikten nalkades. Vad var nu att göra?
Konungen begärde ett hemligt utskott, och det moderata
partiet fick däri insätta en ledamot. Utskottets överläggningar ledde
som bekant icke till något resultat, lika litet som den följande
riksdagsbehandlingen. Man var nog allmänt ense om att
konsulatförhandlingarna icke kunde fullföljas, och man såg
mycket pessimistiskt på unionens framtid. Men man kunde icke
besluta sig för den enda utväg, som skulle bevara åtminstone
den grannsämja den numera praktiskt värdelösa unionen hotade
att ödelägga: att Sverige skulle giva Norge frihet att utträda
ur föreningen. Vad som för några framstod som högsint
klokhet, tedde sig för de flesta som ohjälplig svaghet. Riksdagen
slöts, sedan den hänvisat till nya förhandlingar inom unionens
ram. När detta uttalande gjordes, hade redan en hemställan
från konungamakten om sådan förhandling från norsk sida
avvisats. Vid frågans behandling i första kammaren yttrades
icke ett enda ord. Endast de sorglösaste optimister kunde
hängiva sig åt en obestämd förhoppning, att dock till sist någon
utväg skulle yppa sig att komma till rätta med svårigheterna.
Ock likväl sköt man ifrån sig frågan, huru man skulle förhålla
sig, om så icke skedde.
Kom så 7 juni och därefter den urtima riksdagen. Vågorna
gingo höga. Man var helt naturligt förbittrad på norrmännen,
men föga mindre på regeringen, särskilt därför att trontalet
ansågs icke vara nog manhaftigt. De moderata gjorde nu skäl
för namnet. Gamla unionsvänner, kände de bitterheten av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
