Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES RUDBECKIUS 163
het än då var vanligt — mot vissa schismatiska rörelser i Västerås
stift. Sådant stod i strid med reformationens individuella
religionsfrihetsprincip, och med tiden har denna slagit igenom. Vår
tids svenska statskyrka är därför så till vida olik 1600-talets,
att den avstått från att med hjälp av statliga maktmedel behärska
hela folket och i stället har till uppgift att under statens hägn
på frihetens väg tjäna detta folk med avseende på religiösa
behovs tillgodoseende. För Rudbeckius existerade ej vår tids
religionsfrihetskrav. När han tillgrep tvångsåtgärder för den
kyrkliga enhetens bevarande, handlade han i överensstämmelse med
sitt eget och så gott som hela samtidens rättsmedvetande.
På ett annat område skulle emellertid tillämpningen av
Rud-beckii statskyrkobegrepp komma att vålla honom svårigheter,
så stora t. o. m. att de kastat en tragisk skugga över slutet av
hans levnad. Såsom ovan är sagt, gick det lutherska
statskyrkoväsendet ut på att staten skulle fritt få råda inom statslivet,
kyrkan inom kyrkolivet. Detta var gott och väl, om blott
gränserna mellan de båda områdena voro klara. Men om så ej
var fallet, kunde även här uppstå tendenser antingen till
cesareo-papism eller till papocesarism. Och så skedde i 1600-talets
svenska kyrka. Det biskopliga nydaningsarbetet hotade trots
sina stora förtjänster att leda till i många hänseenden betänklig
autonomi för de särskilda stiften. Det var detta, som föranledde
Gustav Adolf och Axel Oxenstierna att söka skapa en kyrklig
överstyrelse. Då de i denna, det s. k. generalkonsistoriet, ville
ge plats åt lika många lekmän som präster, såg emellertid
prästerskapet häri en hotande cesareopapism, och i spetsen för
motståndet gick Rudbeckius. Åsikter, som han därvid hävdade, ha
av T. Norlin t. o. m. ansetts visa, att han ogillade hela
statskyrkoinstitutionen. Om därmed menas, att han skulle önskat
skilsmässa mellan stat och kyrka i modern mening, måste jag
opponera mig. Hans ideal var tvärtom den lutherska dualismen mellan
stat och kyrka meni extrem form och med betänklig förskjutning
av gränsområdet till kyrkans fördel. Ehuru han av
opportunitetsskäl fann sig i att konungen själv utövade kontroll
över den kyrkliga förvaltningen (d. v. s. över biskoparna),
ansåg han tydligen detta vara ett principvidrigt avsteg från
dualismen, och han fordrade, att sådan kontrollrätt åtminstone ej
skulle tillkomma andra statsorgan. Vidare krävde han, å ena
sidan att kyrkans män i världsliga mål av mindre vikt ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
