Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Uniformalism och paragrafmakeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 165
nikationsverken. Vad var för riksdagen enklare än att kräva dess
överförande på den övriga förvaltningen, och för de lojala
medborgare, som hade att omsätta de parlamentariska direktiven i
verkligheten, låg det naturligtvis närmare till hands att fatta i sikte
systemets konsekventa tillämpning än att söka undanröja de
olägenheter, som kunde uppstå vid tillämpningen på ett område för vilket
det ej var skapat. Så bäddades Prokrustes-sängen åt
centralförvaltningens verk av alla de slag. Nu får man där hålla på och
laborera med reglementen oeh löriegraderingar, där stora partier sakna
all motsvarighet i den föreliggande verkligheten och beträffande andra
bestämmelser endast det skarpaste aktgivande på ordalagen i bästa
fall kan skydda för de fallgropar, bakom vilka den stackars
räkenskapsförarens skrämda blick tycker sig skönja riksräkenskapsverkets
och statsrevisorernas hotande gestalter skymta i mörkret.
Hur skulle man då kunna hoppas, att en sådan småsak skulle
beaktas vid den allmänna samröringen, som att i
kommunikationsverken enligt deras löneregleringskommittés egna ord även beträffande
ordinarie tjänstemän (i trettonde graden) »icke i regel bör krävas
högskoleutbildning, vare sig juridisk, administrativ eller humanistisk»,
medan i den centrala administrationen i regel t. o. m. extraordinarierna
äro juris kandidater och i de s. k. lärda verken filosofie licentiater.
Det förefaller annars självklart, att denna skillnad skulle beaktas vid
bestämmande av avlönings- och tjänstgöringsförhållandena. Men man
får kanske i stället vara tacksam, att icke uniformeringen sträckt
sig därhän att även i de sistnämnda verken den akademiska
utbildningen skall förklaras onödig!
Det är näppeligen någon överdrift att påstå, att det nu genomförda
systemet, om det ej modifieras eller tillämpas med mycket förnuft^
kan bli en allvarlig fara för det vetenskapliga livet i vårt land. Än
så länge åtminstone har icke arbetsfördelningens princip hos oss
genomförts därhän, att det vetenskapliga arbetet begränsats till
universitet och högskolor. Just från de »lärda verken», bibliotek,
arkiv och museer, ha kraftiga insatser däruti gjorts. Namnen
Klemming, Montelius, Hans och Emil Hildebrand, för att endast nämna
några bland dem vilkas levnadsverk är slutat, tala tillräckligt
tydligt i det avseendet. Men ju mer allmänhetens — all uppmuntran
värda — anlitande av dessa institutioner växer, och ju mer deras
administrativa uppgifter — ej mindre viktiga än de vetenskapliga —
vidgas, dess mer förmörkas utsikten för verken själva att ägna tid
och krafter åt lärd verksamhet. Så mycket mera att taga fasta på
blir då den vetenskapliga verksamhet, som tjänstemän i dessa verk
enskilt och utanför tjänstetiden tidigare i rätt stor utsträckning kunnat
bedriva. Utrymmet för en dylik verksamhet hopsnörpes nu effektivt
genom den utsträckning av den dagliga tjänstgöringen till 7 timmar
— i praktiken c:a 7 Y2, ty »i arbetstiden må icke inräknas
måltidsrast» —, som skett i samband med en lönereglering, vilken därjämte
genom sin sammankoppling med en reduktion av dyrtidstilläggen
åtminstone för närvarande för vissa tjänstegrader innebär en även ab-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
