Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 juni 1926 - Den tyska flaggstriden - Demosthenes och Clémenceau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 DAGENS FRÅGOR
kretsar blev det ett nationellt intresse att finna ett emblem, som kunde
verka samlande. För andra åter blev det ett behov att även få ett
yttre tecken på den genomgripande förändring i det tyska statsskickets
inre byggnad, som revolutionen åsyftade att genomföra. Det
autokratiska kejsardömet skulle efterträdas av en demokratisk regim,
i vilken folket skulle taga sitt öde i sina egna händer. Det låg då
nära till hands att anknyta till frihetskrigets och 1848 års revolutions
idéer, och så fördes schwarz-rot-gold fram. Förslaget mottogs icke
med allmän entusiasm. Med fog framhölls, att den svart-vit-röda
flaggan icke komprometterat vare sig själv eller Tyskland, att den vore
känd på andra sidan haven såsom det enade Tysklands nationella
symbol och att intet skäl funnes för ett ombyte. Följden härav blev
den kompromiss i författningen, som stadgade en svart-röd-gyllene
nationalflagga och en svart-vit-röd handelsflagga. Härigenom kommo
båda två att i praktiken användas, och genom denna praxis uppkom
snart en rivalitet mellan dem, som gjort flaggfrågan till ett permanent
tvistefrö mellan partierna.
Luther föll, men han föll ensam. En mera omfattande politisk kris
undveks, då parlamentariska skäl för närvarande göra det praktiskt
taget omöjligt att skapa en grundval för en annan ministär. Men
denna utgång har påvisat nödvändigheten av att en allvarlig prövning
av flaggfrågan omedelbart sättes i gång. Hindenburg, som själv till
en början fick bära hundhuvudet för flaggförordningen, har förklarat
sig beredd härtill och utfärdat uppmaning till en ofördröjlig och
försonlig överenskommelse angående en enhetlig symbol för nationen.
En kommitté har också tillsatts för att pröva de olika förslag till ny
nationalflagga, som kommit fram. Det sätt, varpå frågan utnyttjats i
de partipolitiska fejderna, gör det mer än angeläget, att genom den
sålunda igångsatta prövningen detta tvistefrö bringas ur världen.
En efter annan ha de avträtt från skådebanan,
världskrigsepokens stora protagonister. Österrikes
båda kejsare, den legendariske åldringen på tronen och hans
vankelmodige ättling, äro båda borta, likaså den rättrådige men kortsynte
Bethmann-Hollweg. Kejsar Wilhelm lever alltjämt sitt tragiska
skuggliv i Holland, uppmärksammad endast av de få trofasta vänner, han
ännu har kvar. Vart Österrikes statsmän ha tagit vägen vet ingen, och
de ryska politici, som ej slutat sitt liv i sovjetregeringens fängelser, föra
en pauvre-honteux tillvaro i världsstädernas undanskymda
fattigkvarter. Men även i segerländerna ha kampårens ledare mer eller
mindre fullständigt skjutits åt sidan av yngre krafter. Asquith får icke
längre låta sin parlamentariska taktik triumfera i underhuset utan
har som lord Oxford överflyttat till den socialt lysande men mindre
inflytelserika aristrokratiens kammare, och lord Grey odlar i stillhet
sina rosor på Fallodon. Lloyd George fortfar visserligen att med
samma energi som alltid söka hålla sig i medelpunkten av den
allmänna opinionens intresse, men om resultatet motsvarar
ansträngningarna torde få anses särdeles tvivelaktigt. Winston Churchill räk-
Demosthenes
oeh Clémeneeau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
