Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Teaterlivet i Finland. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERLIVET I FINLAND 521
Bland alla de skiftande framtoningar av begreppet människa,
som tillsammantagna utfylla föreställningen om »Finlands folk»
finnes det, ville jag tro, tvenne karaktärstyper, dem man icke
har lov att förbise då det gäller att ställa horoskopet för vår
framtidsutveckling. Den ena representeras av den unga
bonddrängen som, oberörd av alla främmande inflytanden, växer upp
i de djupa skogarna; som är en hederlig och välmenande man
i grunden, men som är så tafatt i allt vad han företager sig
att han »gör högerom och vänsterom, men ständigt rakt
tvärtom». Hans gestalt har, som ingen annans, blivit förhärligad av
vår nationalskald, och vi ha att ödmjukt böja oss inför hans
storhet när han, som Sven Duva, med hjältedöden beseglar sin
valhänta exercis. Men vi kunna icke sätta vår tillit till typer
som hans, och vi ha att minnas att det, som en gång lett till ett
slags misstagsheroism, en annan gång kan leda till
misstagskriminalitet. Vårt senaste krig har givit oss bevis därpå.
Den andra typen har även den gjort sig gällande såväl i våra
beväpnade som i våra obeväpnade fejder. Den är i sin renaste
form företrädd av ödemarksbonden, enstöringen, vilken misstror
och nästan hatar envar som närmar sig hans husknutar. Hans
karaktär har utvecklats i denna fullkomliga isolering, som är
de stora psykosernas och de stora brottens fostrarinna. Med den
urbana kulturens framsteg har hans väsensegendomligheter blivit
mindre markerade, men jag tror likväl att vi alla, bildade som
obildade, svenskspråkiga som finskspråkiga, bära någonting av
hans hud som en rem i ryggen. Vi försvara vår instängdhet
som om det gällde dyrbara värden, vi rota oss in i vår skygga
misstänksamhet, och ju ledsammare vi gjort det för oss själva,
desto bittrare bli vi mot dem som vilja inkräkta på vår ledas
heliga marker. Därför kan den oförsiktige hos oss oftare än
annorstädes få pröva riktigheten av den gamla erfarenheten, att
intet rovdjur är farligare än en människa som har tråkigt.
I ett land där ödemarkernas och de djupa skogarnas
lynnestyper ännu fortleva, där är väl, mer än någonstädes, teatern ett
nödvändigt komplement till naturen. Med andra ord sagt, ingen
konstform kan vara oss mer behövlig än den dramatiska, som
är befriande och socialiserande framom alla andra. Jag vill för
visso icke påstå att man vare sig borde eller kunde motarbeta
det socialpolitiska missnöjet genom att understödja
teaterverksamheten — för en sådan åskådning saknar jag såväl den nödiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
