Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 20 maj 1928 - En förräderiprocess i Elsass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ratificerats, fick han återvända och bli fransk medborgare. Autonomist
hade han varit sedan sin uppväxttid hos en släkting i Bayern; han
hade arbetat för Elsass’ autonomi inom Tyska riket, liksom han nu
gjorde det »inom Frankrikes ram». »Jag är autonomist», utropade
han, »till försvar för våra speciella fri- och rättigheter, vår religiösa
tro, vårt språk.» »Elsassaren har alltid varit lojal mot det land han
tillhör, och han skall aldrig företaga sig något mot dess säkerhet.»
»Vi elsass-lothringar äro fransmän, i våra hjärtans djup fransmän,
men vi önska ej sammansmältning med fransmännen från det inre
landet, ej ren och enkel återgång. Vi vilja bevara våra särdrag, våra
religiösa institutioner, vårt språk, konkordatet, de konfessionella
skolorna. Absolut sammansmältning vore den största olycka.» I sina
slutord blev den gamle läkaren patetisk: »Jag har velat försvara de
elsassiska friheterna, vilka hotas av en assimilering, som av elsassarna
skulle göra vilka-som-hälst-fransmän. Mitt brott är att ha alltför
mycket älskat mitt lilla fädernesland, som också är ert, herrar jurymän!»
För autonomismen — enligt Ricklins definition »jämsides med politisk
enhet garantier för våra särskilda rättigheter mot varje inblandning
från centralmakten» — hade han och hans vänner endast tänkt
använda lagliga och parlamentariska medel och alltid varit emot
inblandning från utlandet, d. v. s. från Tyskland. »Att ge ut tyska
pengar för Elsass’ återgång till Tyskland, det vore att kasta ut
pengarna genom fönstret.»
Det kanske mest besvärande, som åklagaren kunde förebringa mot
Ricklin, var, att han i brev till en ung man vid namn Riehl, vilken
utgav sig för att vara ivrig separatist, försvarat Heimatbunds devis
»frihet inom den franska ramen» med att den endast vore »en fasad,
som skall falla vid lägligt tillfälle». Han sökte försvara detta
därmed, att de använda ordalagen voro »en taktisk eftergift» för att åt
rörelsen vinna en entusiast. Sedermera befanns det emellertid, att
denne förmente autonomientusiast helt enkelt var en agent provocateur
med skrivande av komprometterande brev och lockande till
komprometterande svar som specialitet. Det gör ett ohyggligt intryck att läsa
i Riehls vittnesmål — han behandlades av domaren ej som angivare,
utan som vittne — huru han kråmade sig över att ha tillskrivit en
av de åtalade fraser sådana som denna: »En gång skola
Elsass-Lothringens bulldoggar sänka sina klor djupt i halsen på den
syfilitiska Marianne» — för att därpå vittna, att hans korrespondenter
plägade tacka honom för hans »beundransvärda brev». Han hade även
erbjudit sina tjänster för förmedling av förbindelser med tyska
organisationer!
Att några av de i Colmar åtalade underhållit förbindelser med
elsassare i Tyskland och även med rena rikstyskar, tyckes ej vara
uteslutet, och misstänkt förefaller även en schweizares benägenhet att
låna Erwiniaförlaget betydande summor utan uppvisbar säkerhet, men
därifrån och till en från Tyskland finansierad väpnad upprorskomplott
är steget mycket långt. Under förhören uppvisades t. ex., att
åklagaren översatt »Schutztruppe» med »troupe d’assaut» (»anfallstrupp»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
